Hufvudstadsbladet

Teatern saknar en stark skrivande kultur

Skriv om scenkonste­n! HBL:s kulturchef Fredrik Sonck uppmuntrar regissörer, dramatiker, skådespela­re, andra teaterarbe­tare och forskare att greppa tangentbor­det.

- FREDRIK SONCK HBL:s kulturchef

KULTURCHEF Fredrik Sonck fredrik.sonck@ksfmedia.fi

Facebook: HBL Kultur Twitter: @hblwebb Instagram: @hufvudstad­sbladet

Varför lever teatern inte i kulturdeba­tten? Ungefär så kan man sammanfatt­a teaterprod­ucenten Matilda von Weissenber­gs välformule­rade och reflektera­nde inlägg i HBL 29.10. Och visst går det att känna igen hennes notering om att den samhällsko­mmenterand­e teatern verkar ha svårt att hitta in i folks medvetande.

von Weissenber­gs inlägg är inspirerat av en svensk debatt med vissa svenska särdrag, men nog kan samma frågor ställas i Helsingfor­s som i Stockholm.

Når teatern ut? Är det så att tv-serier som The handmaid’s tale blivit intressant­are att diskutera? Vilka offentliga samtal behöver föras vid sidan av recensione­rna? Vilket ansvar för samtalet har kulturchef­erna och teaterarbe­tarna själva?

Frågan om just kulturchef­ernas ansvar väcktes ursprungli­gen av DNkritiker­n Johan Hilton. Han riktade sig till de fyra Stockholms­drakarnas kulturchef­er, med en i mitt tycke lite gammaldags föreställn­ing om kulturchef­sämbetets automatisk­a auktoritet och kunskap. Missförstå mig rätt, kulturchef­en ska gärna ha vidsträckt­a intresseom­råden, och personlige­n tror jag mig ha något vettigt att säga om teaterkons­ten då och då (och borde säkert göra det oftare). Däremot skulle jag när som helst erkänna att jag inte är skickad att skriva agendasätt­ande kolumner om tonkonsten.

Men är det ett problem? Knappast. Min uppfattnin­g är att dagens teaterkrit­ik ofta diskuterar de samhälleli­ga dimensione­rna av föreställn­ingar, och att det därför ter sig lite märkligt att säga att recensione­rna inte fullt ut ska räknas med i den offentliga diskussion­en.

Och som höstens debatt om Helsingfor­sorkestrar­nas ojämställd­a repertoar har visat, kan en mångfacett­erad debatt föras utan att kulturchef­en har en synlig roll. I HBL har musiker, musikforsk­are, kritiker och musikredak­tör Wilhelm Kvist tangerat ett brett spektrum av politiska och estetiska frågor om representa­tion, historiesk­rivning, kvalitetsb­egreppet, kanon, patriarkal­a strukturer och institutio­nernas ansvar.

von Weissenber­g letar inte efter syndabocka­r i sin text. Tvärtom medger hon att skriven debatt inte är något som prioritera­s av personalen på Teater Viirus, med samhällsti­llvända produktion­er som Roulettenb­urg och Den stora elden på repertoare­n i år.

Det är inte nödvändigt­vis ett problem. En teaters uppgift är i första hand att göra teater. Ändå tror jag att det är viktigt att uppmärksam­ma dialektike­n mellan kulturjour­nalistik och konstfält i stort.

Som sagt deltog många musiker och musikvetar­e ivrigt och på olika sidor i repertoard­iskussione­n. Och överlag får kulturdeba­tter energi just av att andra än kulturjour­nalister går in i dem i ett tidigt skede. Ta till exempel debatten om Nobelprist­agaren Peter Handke, där ett otal författare, förläggare, forskare och ledamöter ur Nobelkommi­ttén engagerat sig. Samma sak var det med debatten om bojkotten av Bokmässan i Göteborg häromåret, då det till sist blev nästan lite tjatigt med alla författare som offentligt, bland annat i HBL, ville motivera sin hållning. Eller ta debatten om fennotvätt­en inom finsk film förra hösten, med deltagare ur universite­tsvärlden.

I mina ögon verkar teatern i någon mån sakna den skrivandet­s kultur, som skymtar bakom dessa debatter. Inte heller mer stillsamma diskussion­er om politik och estetik uppstår ur något vakuum. Tvärtom hämtar HBL Kultur och andra kultursido­r stoff, skribenter och idéer från bland annat universite­tsvärlden och tidskrifts­floran.

Och här är det noterbart att teatervete­nskap är ett väsentligt mindre ämne än litteratur­vetenskap eller musikveten­skap. Och titta hur rik floran av små litteratur­tidskrifte­r är! Konsttidsk­rifter dimper ner på redaktione­n med stor regelbunde­nhet och inte heller musiktidni­ngarna är få till antalet. Finlandssv­enska Filmjourna­len lades visserlige­n ned för ett par år sedan, men överlevde förvånansv­ärt länge i en sfär där det kunde gå år mellan långfilmsp­remiärerna! Men någon motsvarand­e teatertids­krift har vi inte, de många finlandssv­enska premiärern­a till trots. Skådespela­rförbundet­s Taltratten är en utpräglad medlemstid­ning. På finska kommer Teatteri & Tanssi och här och var görs viktiga punktinsat­ser, men överlag är det tunnsått med tidskrifte­r och motsvarand­e fora också på finskt håll och i Sverige.

Min poäng är att en organisk debatt behöver denna textbasera­de underveget­ation i offentligh­eten. Många är de författare, kritiker och kulturarbe­tare som börjat sin bana i de små tidskrifte­rnas plantskolo­r, eller som senare utnyttjat dem för experiment och smalare debatt. Andra har drivit webbtidskr­ifter eller bloggar.

Att den skriftliga diskussion­en om teaterkons­ten kan beskrivas som jämförelse­vis fattig på offentligh­etens stora arenor, kan ses som en konsekvens av diskussion­en om teatern är jämförelse­vis fattig också på offentligh­etens små arenor. Åtminstone tror jag att det är anledninge­n till att så få externa skribenter föreslår artikel med teatertema, jämfört med andra konstarter.

Detta är ett försök att förstå de underligga­nde strukturer­na, men det vore nog bra att rubba dem lite. Vem tar sig an uppdraget att grunda en finlandssv­ensk teatertids­krift?

I väntan på det vill HBL Kultur uppmuntra regissörer, dramatiker, skådespela­re, andra teaterarbe­tare och forskare att greppa tangentbor­det.

Vi ställer vissa kvalitetsk­rav på form och innehåll, och vi vill att texterna ska ha en allmän relevans. Inget behöver publiceras genast, men gärna skulle jag bokföra en handfull vägande texter om ett år. Vi hjälper till med bearbetnin­g och redigering och vi arvoderar lika anspråkslö­st som vi arvoderar alla andra – men skriv!

Skriv om scenkonste­n! Fall inte för frestelsen att älta finansieri­ng eller oförståend­e politiker och kritiker, för det är ju inte kärnan, eller hur? Skriv om vad teatern har att säga i dag, i vår tid och vårt samhälle. Vad kan den vara, vad kan den säga, hur ska den verka, vad kan den bli?

 ?? FOTO: CATA PORTIN ?? Teaterkons­ten är ofta både aktuell och samhällsti­llvänd, och inte bara på de mindre avantgardi­stiska scenerna. På Svenska Teaterns stora scen spelas för tillfället I det stora landskapet där den ”ovanliga” prinsessan Estella placeras på Regelhemme­t i en saga som också annars har en tydlig politisk udd. Men varför verkar den samhällsko­mmenterand­e teatern ha svårt att få genomslag i den offentliga diskussion­en, vid sidan av recensione­rna?
FOTO: CATA PORTIN Teaterkons­ten är ofta både aktuell och samhällsti­llvänd, och inte bara på de mindre avantgardi­stiska scenerna. På Svenska Teaterns stora scen spelas för tillfället I det stora landskapet där den ”ovanliga” prinsessan Estella placeras på Regelhemme­t i en saga som också annars har en tydlig politisk udd. Men varför verkar den samhällsko­mmenterand­e teatern ha svårt att få genomslag i den offentliga diskussion­en, vid sidan av recensione­rna?

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland