En härjande hjärna, en stor trötthet
En fin sak med Emma Ahlgrens dikter är att den matta nattsvartheten aldrig förtas av det komiska blänket som lika ofta finns i hennes dikter.
Emma Ahlgrens debutdiktsamling, som kom ut i fjol på Ellips förlag, var svåruthärdlig läsning. Titeln Isotopia alluderade förutom till isotoper även till dystopier och med kärnfamiljen som utgångspunkt knöt Ahlgren samman två tunga ämnen – barndomstrauma och radioaktivt sönderfall. Språket var vetenskapens sakligt opersonliga, spetsat med absurdistiska ordlekar à la Catharina Gripenberg.
Det var som om det förstummade jaget fick ta en språklig omväg för att alls kunna uttrycka sig, en distansering som fick smärtan att kännas så mycket mer akut. En drabbande debut, som jag hoppades skulle vara upptakten till språkligt än mer slipade, mognare verk.
Och det är Ahlgrens andra diktsamling, utkommen nu i dagarna på Schildts & Söderströms. Smärtan finns kvar, men stämningen är mer nedtonad och sorgsen, närmast depressiv – tidigt nämns skrivkramp, en stor trötthet, ett tomrum inombords. Och svärtan uttrycks mer oförmedlat och rakt på sak:
När jag var tjugosex ville jag dränka något i bäcken bakom lantbruksskolan. Helst mig själv. Ibland mina barn. Ofta en kombination av båda.
Stilfiguren med åldersangivelser är ett återkommande och sammanhållande element i samlingen, som i dikten som lånat sin första rad till boktiteln: ”När jag var elva visste jag allt.” Nedslagen i diktjagets liv blir till en provkarta över en flickuppväxt där bröstvårtorna bultar, där man prövar sin röst, lär sig niga och ljuga, otåligt väntar på första mensen och förlorar oskulden (”Saknaden var inte särskilt stor”, säger hon om den saken). Medvetenheten om den existentiella ångesten är stark (”När jag var ett fick jag dödsångest”) men den om livet som kvinna starkare.
Moderskapet fyller och tömmer
Särskilt är det moderskapet som står i centrum – också rent bokstavligt, med mittuppslaget fyllt av upprepningar av ordet MAMMA. ”Om någon hade obducerat mig / skulle de ha hittat mig full av mamma”, heter det när jaget blir tvåbarnsmor, men moderskapet är inte bara något som fyller, utan också tömmer. Medan den nyfödde sonen drar sina första andetag känner diktjaget ett tomrum både försvinna och föröka sig inuti, och när barnmatspuréerna mixats färdigt finns ingenting kvar av henne.
Visst kan det kännas uttjatat att fokusera så på en flickas ”psykosexuella utveckling”, som Monika Fagerholm någonstans har formulerat det, och på kvinnans könsliga öde med moderskapet som något slags ändstation. Men Ahlgrens balansgång mellan uppgivenhet och myteri är trovärdig och skruvas åt av en lakonisk mörk humor. ”Jag var faktiskt jättetrött”, kommenterar diktjaget dränkningsfantasierna ovan. ”Jag tror att du kanske kan förstå // hur trött jag var.”
Och så är anekdoterna också interfolierade i en annan berättelse, en mjukt och lite sjukt svävande diktsvit om en namnlös ”hon” med bröstsveda, mörka ögon och en härjande hjärna. Hon flyttar in i vindfånget hos diktjagets familj, tas omhand lite som den osynliga flickan i muminhuset men slinter hela tiden ur greppet, smälter in i skarvar, kurar ihop sig, kryper ner bakom väggen, hänger på tork. Vad är hon? En luftande, en sjöjungfru, en kvinna i sorg? Snäckan på omslaget pekar ditåt: mot flickan, havet och det om sig själv slutna. Och om ni minns H.C. Andersens och Disneys lilla sjöjungfru, kanske även en tappad röst.
De båda diktspåren löper parallellt, sömlöst och precist sammanvägda, och Ahlgren bygger sin motivkrets med mycket små medel och diskreta referenser. Det finns vita lakan och pappersark, ben och fötter, barn som föds och inte föds. En del stoff är hämtat ur Sylvia Plaths postuma diktsamling Ariel och även om Ahlgrens dikter är av ett annat temperament så innehåller de liknande halter klaustrofobi och morbiditet.
En vän till mig påpekar att snäckan, omslagsillustrationen gjord av författaren, har drag av en ultraljudsbild. Är den tom? Urspolad och med en längtan till havet? Emma Ahlgren ger inga entydiga svar. Och en fin sak hos henne är att den matta nattsvartheten aldrig förtas av det komiska blänket som lika ofta finns i hennes dikter.