Ingen är en ö
Ungdomsromanens format passar Monica Vikström-Jokela som hand i handske. Lita på mig är ett förtätat kammarspel med effektivt blottad smärta och fint fångade bråddjup när några udda högstadieelever åker med sin skolkurator till en ö.
Det har hängt i luften länge, och nu tar Monica Vikström-Jokela äntligen språnget från sin hyllade mellanåldersserie om Ellen Annorlunda, som genomsyrades av humor och livsklokhet och från tv-seriemanus och böcker om det älskansvärda fåret Bärtil och hans entourage Isa Gris och Pudeln Pipsa.
Och vilket språng sen. Ungdomsromanens format passar henne som hand i handske. Här måste hon stanna och axla den avgrund som hotar ungdomsromanen, alltså att den är så sällsynt. Just nu verkar det ändå som att förlagen på allvar satsar på att skapa en ungdomslitterär scen.
Nördar i slutet rum
Lita på mig är en roman om tillit. Marknadsföringen etiketterar den som en Breakfast club, kultfilmen från åttiotalet som sammanför skolans persongalleri från sexigt queen bee till svartklädda deppare och nördar i ett slutet rum.
Vikström-Jokela tecknar persongalleriet lyhört och sekonderas av Jenny Lucander, som illustrerar: ”Snusbula under överläppen. Ögonen lite sneda. Man skulle tro att han har målat dem med kajal, men det har han nog inte. Han är som en staty med svart munkjacka och mössa.”
Att infoga bildberättande också i ungdomsromaner är nytt, det spiller över från serieromanen och används som ett medel att håva in ovilliga läsare som behöver bilder som uppbackning. Här är det annorlunda, eftersom Lucanders bilder föreställer de skisser huvudpersonen Li ständigt tecknar. Greppet markeras fyndigt av att en del bilder är överkryssade. De spretiga blyertsteckningarna bidrar med stämning då de subtilt ringar in personlighet och dynamik.
Terapeutisk gruppaktivitet
Vikström-Jokela skapar ett förtätat kammarspel då en grupp högstadieelever, som alla är utanför och udda åker till Utö med välmenande skolkuratorn Senja som kör ”Metod Lita” med dem. Lis tankar om retreaten är inte höga: ”Här är jag med skolans missanpassade. Tico, Dinah, Sam, Merina. High five. När vi stiger iland sjunker Utös IQ med hälften.”
Tre dagar av terapeutiska gruppaktiviteter i stormig skärgårdsmiljö är omtumlande. Satiren kring Senjas välvilliga terapitänk som imploderar är skärande. Li har varit medberoende i sin mammas psykiska sjukdom och lärt sig hålla käft av solidaritet. Pappans snitsiga Grankullafamilj med sambon som fyndigt kallas Delete och småsyskonen Piff och Puff är som en avlägsen planet. Hon hänger av medlidande med Merina, med sina barnsliga Hello Kitty-kläder och sin töntighet. My Chemical Romances låt Teenager ringar in Lis attityd: ”So darken your clothes or strike a violent pose. Maybe they’ll leave you alone.”
Dragkampen mellan ungdomen och vuxenvärden innebär en grundstötning som heter duga, där båda parter tvingas omvärdera, typ allt. Romankaraktärernas smärta blottas effektivt av gruppsessionerna. Det rör sig om att ha en funktionsvariation och ständigt säga för mycket, eller att ha föräldrar med psykisk ohälsa. De här bråddjupen är så fint fångade, och balanserade av humor och träffsäkerhet i detaljer, att det ger rysningar. Redan skildringen av vilken sorts skor de udda ungdomarna utrustat sig med är talande. En paljettbeströdd jeansjacka skuren itu och fastspikad på farstubron bådar inte gott. Mörkret, utsattheten och skärgårdsöns dramatiska historia bildar den mörka fonden till det omaka gängets samvaro. VikströmJokela utvinner allt av förtätningen.
Tove Jansson-blinkning
Havsskildringen och fyren är som en blinkning i förbifarten till Tove Jansson och hennes element havet. Och havet helar: ”Nu ser jag bara vatten. Som en guppig jätteöken. Det finns ingen ful färja och ingen skiddrottning och inget Team Trust. Det finns bara jag och blåsten och den blågröna öknen som rullar iväg mot horisonten.”