Kia Niro Electric kör långt
Kia Niro har i två år funnits som hybrid och laddhybrid. I år kom elbilen med namnet e-Niro. Den ser ut och känns precis som de mera traditionella versionerna.
I bilen sitter samma batteripaket på 64 kWh som i den lite mindre koncernsystern Hyundai Kona Electric. Med det här batteriet borde bilen kunna köra 455 kilometer på en laddning. Det är 135 km mera än DS 3 E-Tense, vilket främst förklaras av det större batteriet. En tydlig skillnad är att det är bättre klös i e-Niro som med sin elmotor på 204 hästkrafter och 380 newtonmeter spurtar 0–100 km/h på 7,8 sekunder.
Redan när jag körde Kia Niro Hybrid för två år sedan gillade jag bilens funktionella livsinställning. Man sitter relativt högt med gott om utrymme på alla stolar och med relativt god sikt ut genom de stora fönstren. Sätena är på Kia-maner lite bulliga men ger tillräckligt sidostöd. Jämfört med Hyundai Kona är Niro 20 centimeter längre och har ett större bagageutrymme på 451 liter.
Knappdjungeln kvar
Under provkörningen av hybriden för två år sedan reagerade jag på den stora mängden knappar som kompletterade pekskärmen. Det kändes nästan humoristiskt när jag nu satte mig i elversionen och i dessa digitala tider möttes av samma knappdjungel. Till och med för mig, som gillar en viss mängd knappar och reglage för de mest använda funktionerna, var det här lite överdrivet.
Det största problemet med bilen är bullret från däcken. I stadstrafik glider bilen fram mycket tystare än en bil med förbränningsmotor, men vid 80 km/h är ljudvolymen märkbar och vid 120 km/h måste man höja samtalsrösten rejält. Det är som med alla bilar: den största ljudkällan på landsvägen är däcken, inte motorn. Det innebär att även om en bil är tyst på slät asfalt och i stadstrafik kan den bullra ordentligt på våra skrovliga vägar. Den här känsligheten för finländsk asfalt delas av många andra asiatiska bilar.
Bortsett från den onödigt höga ljudnivån i lite högre hastigheter är e-Niro en trevlig bekantskap. Styrningen är neutral, vilket gör den lätt att köra på olika typer av vägar. Den pigga motorn gör sitt till för att höja humöret. Däremot hade fjädringen en tendens att reagera på vägens små ojämnheter så att det kunde kännas som om bilen rörde sig sidlänges.
Välutrustad
Med elbil kör man inte så väldigt lång sträcka åt gången, framför allt inte på motorväg eller snabb landsväg. Det visade sig att 50 kilometer från Borgå till flygplatsen förkortade bilens räckvidd med 75 kilometer. Därför är man på en långfärd aldrig helt avkopplad i en elbil som måste vara inkopplad med jämna mellanrum.
I lägre hastigheter höll bilen laddningen så bra att körsträckor på över 400 kilometer känns fullt möjliga så länge man inte pumpade alltför mycket med gasfoten.
Den provkörda versionen har den näst högsta utrustningsnivån Premium, som bland annat omfattar elstyrt förarsäte. Den adaptiva farthållaren höll smidigt avståndet till framförkörande bil medan filhållningsassistenten ryckte onödigt mycket i ratten och ibland fäste sig vid fel linje.
❞ Bortsett från den onödigt höga ljudnivån i lite högre hastigheter är e-Niro en trevlig bekantskap.