Enormt mörkertal i skattelistorna

Den årliga ritualen där medierna vänder och vrider på skattetabellerna väcker minst lika många frågor som den erbjuder svar på.

Den för globala förhållanden nästan unika offentliga skatterankningens rötter sträcker sig ända till 1700-talet, då fröet till offentlighetsprincipen såddes av Anders Chydenius. Samtidigt inser en alert läsare snabbt att listorna ger en skev bild av verkligheten då många höginkomsttagare lyser med sin frånvaro. Tabellerna säger inte heller ett dyft om en persons faktiska förmögenhet.

Årets topp är som vanligt mansoch teknikdominerad. Skattelistorna ger en hyfsad insikt vad beträffar yrkesverksamma personer som lever på löneinkomster. Däremot är kapitalinkomsterna betydligt svårare att tolka, där klumpar man ihop vinstutdelning från aktier, realisationsvinster från mark eller företag samt hyresinkomster – som beskattas på väldigt olika sätt. Man ska också minnas att listorna reflekterar uttryckligen de beskattningsbara kapitalinkomsterna, de säger ganska lite om vem som har lyft mest kapitalinkomst.

I år möjliggjorde dessutom den nya dataskyddslagen att 231 finländare med höga inkomster förbjöd utlämnandet av fjolårets skatteuppgifter till medierna.

Bland stjärnskotten syns främst personer som under fjolåret råkade göra en större transaktion i eget namn, till exempel entreprenörer som cashar in sitt livsverk.

För den oinsatte kan det tyckas märkligt att till exempel höjdare som Antti Herlin, Finlands rikaste person och enligt affärstidskriften Forbes mer välbärgad än Donald Trump, bara i undantagsfall dyker upp på skatteradarn. Förklaringen är enkel: vinster som blir kvar i företag syns inte i skatteuppgifterna.

Faktumet att till exempel finansmannen Björn Wahlroos har skrivit sig i Sverige gör att han inte heller längre syns i toppen av tabellen. En mängd elitidrottare som skattar utomlands smyger också obemärkt förbi under nosen på skattebjörnen.

En annan kuriös detalj på senare år är hur lite de gamla pengarna, alltså industrisläkter, har synts i den absoluta täten. Det tyder på två saker: den sociala rörligheten verkar fungera hyfsat i Finland, men framför allt har de gamla förmögenheterna spätts ut på flertalet arvingar så att de enskilda privatpersonerna inte sticker tydligt ur mängden.

Notera också att finsk lagstiftning erbjuder kapitaliseringsavtal och liknande instrument som möjliggör att beskattningen skjuts på framtiden. Finansministeriet bedömer att finländare har placerat tillgångar värda cirka 40 miljarder euro i så kallade försäkringsskal (placeringsförsäkringar). Därtill använder många storfräsare holdingbolag för att förvalta sin förmögenhet. Det går alltså behändigt att parkera aktier, fondandelar eller fastigheter i anonyma brevlådeföretag dit skattmasens fingrar inte når.

Framför allt beskattas kapitalinkomster i regel lägre än löneinkomster, vilket sporrar entreprenörer, läkare och konsulter att via eget företag betala ut utdelning i stället för lön.

Slutligen ska vi observera att skattefri utdelning, främst från onoterade företag, inte heller återspeglas i rankningen. Ägare till familjeföretag kan alltså skattefritt plocka ut tiotusentals euro ur sina bolag utan att ploppa fram på skattelistorna. Hela 40 procent av utdelningarna som finländarna årligen håvar in betalas ut skattefritt från onoterade företag, ofta familjebolag – och i 77 procent av fallen hör mottagarna till de rikaste 4 procenten bland finländarna.

Vad lär vi oss då av årets skattelistor? Egentligen två gamla sanningar. Beskattningsbar inkomst är inte detsamma som disponibel inkomst. Och ifall du drömmer om att en dag bli rik ökar dina chanser ifall du grundar ett företag inom teknikbranschen – för att senare sälja rubbet till en utländsk köpare. De andra alternativen, som kräver ännu större optimism, är att satsa på en karriär som elitidrottare – eller att fortsätta drömma om en lottovinst. Den som har exceptionellt goda reflexer kan också börja träna e-sport i hopp om att nå världstoppen.