Nytt perspektiv på Helsingfors under krigsåren
Utställningen Sinnesstämning på Ham och i Villa Hagasund framställer Helsingfors under krigsåren på ett nytt sätt. En blandning av fotografi, konst och film fångar upp arkivmaterial som inte tagits fram tidigare.
KONSTRECENSION
Ham, Sinnesstämning, Helsingfors 1939–1945,
Ham till 1.3.2020, Villa Hagasund till 30.8
I Hams hela övre våning samt Villa Hagasunds två våningar skildras de sinnesstämningar som rådde i Helsingfors under 1939–1945. Det är ett helt nytt sätt att skildra krigstiden.
Kuratorn, FD Anna Kortelainen har fått tillträde till ett hittills slutet arkiv där material kring folks sinnesstämningar bevarats. Under kriget undersökte man noggrant folks sinnesstämningar; vad som pratades och vilka rykten som spreds på gatorna. Man ansåg att dessa sinnesstämningar, som rädsla, trots, misstankar och glädje, påverkade situationen på krigsfältet i slutändan.
Tusentals utsedda civila rapporterade därför till krigsledningen vad man pratade om i mataffärerna, i allmänna bastur och på arbetsplatser. Kortelainen har format det hela till en känsloladdad, scenografisk och mångfasetterad utställning med fotografier, rörlig bild, målningar, skulpturer och en hel del citat.
Krigsbyten i Mässhallen
I Tennispalatset ligger fokus på krigets sinnesstämningar via målningar, skulptur och fotografier. Samtidigt exemplifieras provokativa krigstida utställningar, som de av krigsbyten i Mässhallen 1940–42 med arméns rekvisita samt propagandamaterial, som lockade sammanlagt 300 000 besökare.
Eller utställningen som föreningen Propaganda-Aseveljet ordnade i Ateneum med tyska frontteckningar, då salarna dekorerades med hakkors och som lockade över 20 000 besökare på tre veckor. Med allt detta försökte man påverka folkets sinnesstämning. Efter förluster och nederlag blev det extra viktigt, ett exempel på detta är Konstnärinnornas exportutställning till Stortyskland 1943 som ordnades strax efter nederlaget i Stalingrad; kvinnornas konst ansågs stärka kulturförbindelserna. För att visa detta i utställningen har bland annat Ester Helenius blommålning och Helene Schjerfbecks ängel uppradats fyndigt på exportlådor i trä med tillhörande fraktsedlar.
Bildspel
Stora skärmar i salen visar bildspel av krigets vardag i Helsingfors. Som en blodig bädd där någon försökt göra abort, kriminalitet och våld bland folket på de
Oroväckande är insikten att vi till en viss grad lever i en ganska likartad värld ännu i dag trots att vi inte befinner oss i krig; vi störs hela tiden av desinformation, framför allt i sociala medier.
mörklagda gatorna, oskyldiga kaféflickor som tvångsförs till gynekologiska undersökningar och militär som står bredvid och flinar, ett par pojkar i en roddbåt som håller döda fiskar efter en bombning, påbyltade människor med stora resväskor vid Helsingfors järnvägsstation samt någon som försöker hitta glädjen genom att dansa. Ovanför ett fotografi av en ensam kvinna som sitter med en ettåring i famnen återfinns citatet: ”Vi vinner kriget – men allt annat förlorar vi” 27.6.1942.
De svartvita vardagsfotografierna kontrasteras med den personliga bild konstnärer skapade av Helsingfors. Här finns Helene Schjerfbecks kafésittare, Gunvor Grönviks kvinnokroppar och Gösta Diehls vy av en brand. Det är givande att ta del av konstverken i en större tidskontext med fotografier och film runtom.
En del av målningarna är färgfyllda och ljusa, som Sam Vannis och Venny Soldan-Brofeldts urbana landskap. Dessa fick oftast mothugg eftersom man ville föra fram krigsmotiv och det nationella inom konsten. Jag grips speciellt av en rad expressiva porträtt av Elga Sesemann, av vilka ett föreställer en död flicka, samt av Sesemanns självporträtt från 1945. Dessa kunde vara nutida. De tomma, uppgivna blickarna talar för sig. Ovanför verken finns texten ”Hurra inte ännu!” 8.6.1942.
Det positiva och ljusa finns med i helheten trots det mörka. I slutet av vandringen i Tennispalatset finns Aimo Tukiainens bronsbyst av en blind man och mörka fotografier från Sandudds begravningsplats i kontrast till soldränkta strand- och gymnastikbilder från Sandstrands badstrand. Yngve Bäcks ljusomfamnande, stora målning Stämningarna svallade från 1940 med tre ungdomar på picknick i naturen framstår som en mycket välbehövlig öppning mot framtiden.
Barnen som försvann
I Villa Hagasund belyses evakueringen av barn, kvinnor, konst och vetenskap. Fotografier skildrar livet i bombskydden, som en tystlåten kaffestund på nyårsafton under vinterkriget eller gripande ögonblicksbilder av några av de 20 000 barn som med en lapp runt halsen fördes till Sverige och Danmark.
Utställningen visar hur sinnesstämningarna påverkades av att barnen plötsligt var försvunna från skolgårdarna, samt att omtyckta konstverk försvann från gatubilden, konstmuseer stängdes, bibliotek och hem tömdes. Någon kunde uppleva det som tryggt, men för en annan kunde det kännas som att världens undergång var nära.
En spegling
Det är hög tid att djupare ventilera krigen i Finland. Det är något som sjudit tillräckligt under huden i generationer nu. Men oroväckande är insikten att vi till en viss grad lever i en ganska likartad värld ännu i dag trots att vi inte befinner oss i krig; vi störs hela tiden av desinformation, framför allt i sociala medier.
Trots att vi i dag är betydligt mer individualiserade än på fyrtiotalet påverkas vi av hur andra reagerar på större nyheter. På så sätt blir utställningen också en subtil spegling av vår tid i dag. Men framför allt visar den något för oss som inte var med 1939– 1945, något vi inte fått se tidigare. Jag vandrar ut från utställningen fylld av tacksamhet, ödmjukhet och respekt för de som kämpat och kämpar – på alla plan.