Människor kommer i kläm

Den svåra och utdragna poststrejken är ett uttryck för de förändringar som har skett inom arbetslivet. Ett välfärdssamhälle kan inte vara likgiltigt inför hur människor behandlas.

På en kort tid har omständigheterna kring hur, på vilka villkor och var vi arbetar grundligt förändrats. Majoriteten har fortfarande ett anställningsförhållande och ett kollektivavtal som reglerar lönen, semester med mera. Men alla påverkas av de nya sätt att arbeta som redan är verklighet. Lagar och andra regler har däremot inte hängt med den snabba utvecklingen.

Det börjat bli allt vanligare med så kallade låglönejobb där antingen lönen är så låg eller arbetstiden så kort att den lön de anställda får inte räcker till. Poststrejken är ett uttryck för det här. Den största stötestenen i avtalsförhandlingarna ligger egentligen utanför förhandlingarna och gäller det faktum att Posten har flyttat sina paketsorterare till ett dotterbolag och till ett annat och sämre kollektivavtal. Posten hänvisar till konkurrenssituationen, de anställda protesterar mot att deras redan låga löner ska sänkas ytterligare. En insändare i HBL (16.11) beskrev den krassa verkligheten för de postanställda.

Deltidsarbete är vanligt särskilt inom handeln, där man vill koncentrera personalen till rusningstiderna. Men enligt närvårdarfacket Supers ordförande Silja Paavola har också närvårdarna på den privata sidan svårare att få heltidsjobb. I båda branscherna är lönerna låga även för heltidsjobb.

Nollkontrakt är ett slags variant av deltidsjobb. Som arbetstagare är du bunden till en arbetsgivare som erbjuder dig jobb om det finns jobb, vilket det inte alltid gör. I värsta fall noll timmar arbete och noll euro i lön.

En färsk utredning som den förra regeringen beställde jämförde oss med Danmark, Nederländerna, Storbritannien och Tyskland. I alla de här länderna är låglönejobb vanligare än hos oss. Låglönejobben har höjt sysselsättningsgraden – men inte minskat fattigdomsrisken.

Det gemensamma draget för alla de här sätten att arbeta är att de kan passa bra i vissa livssituationer, till exempel när man studerar, medan osäkerheten blir väldigt stor i andra situationer.

Många anser att vi bara får anpassa oss till den hårda marknadens lagar och att samhället måste hjälpa dem som inte klarar sig på sin lön trots att de arbetar. Det är i så fall ett slags inkomstöverföring till företagen, och därför är det kanske inte så förvånande att till exempel arbetsgivarorganisationerna talar för det här.

Vårt socialskyddssystem ska reformeras och det är klart att det måste innehålla element som gör det lättare att jämka samman arbete och sociala stöd.

Plattformsekonomin är ett annat exempel på hur samhällets digitalisering påverkar sättet att arbeta. Foodora, Wolt, Uber – listan på plattformerna är lång och det gemensamma draget är att du som arbetar inte är anställd, men du är inte heller företagare. I många EU-länder pågår rättegångar för att definiera positionen för dem som arbetar så här. Vilka rättigheter har de och vilka är deras skyldigheter? Ken Loachs nya film Sorry we missed you beskriver hur det kan vara när plattformsarbetaren är den som bär alla risker.

Digitaliseringen och globaliseringen som har möjliggjort plattformsekonomin påverkar också företagandet på ett helt nytt sätt. Vi har de globala jättarna som dominerar genom sin storlek. Samtidigt kan kunderna betygsätta produkter, tjänster och service, och därmed påverka företagets rykte.

De nya företagsformerna och sätten att arbeta är samtidigt både möjligheter och hot. I de nordiska välfärdsstaterna är vi vana vid skyddsnät och regelverk. De anklagas ofta för att vara inflexibla och stelbenta, men är en orsak till den höga graden av tillit och förtroende i våra länder och därigenom en styrka.

Vi måste hitta vägar som möjliggör nya former av företagsamhet men också skyddar de människor som nu otvivelaktigt hamnar i kläm. Det handlar om mänsklighet men det finns också en politisk dimension. Ju mer otrygga och utsatta människor känner sig, ju tydligare det är att ingen ser eller bryr sig om deras nöd desto bättre bäddar vi för populism och extrema rörelser.