The Crown, addiktiv rojalistisk smörja
”Att vi börjar tycka om drottningen är inte det största problemet, men kanske ett missförstånd. Vi som tuggar mörk choklad och tittar på dramaserier vill nämligen gärna tro att alla innerst inne har ett lika versatilt känsloliv som vi, ett virrvarr av inlevelse, empati, skuld och gottgörelseimpulser. Men alla mänskor är inte riktigt sådana.”
PIA INGSTRöM
så lämpligt att tredje säsongen av Netflixserien The Crown släppts i november då många av oss har lite problem med hjärnkemin i mörkret! Min konsumtion av fett, socker, salt och vin ökar och att sluka tio delar av en kompetent tv-serie passar till den dieten. Lite skit mår jag efteråt, men jag lovar promenera och vinterbada extra nitiskt som motgift. Det är inte mitt mående som är problemet.
The Crown må vara ”lysande tv”, men ideologiskt och psykologiskt är den bara addiktiv rojalistpropaganda. Man kan inte ha en trettiodelad tv-serie med en emotionellt helt ointressant huvudperson, så Olivia Colmans skådespeleri tar Elisabeth-figuren in på helt nya känslodjup efter Claire Foys gåtfullt sippa inbundenhet. Oj så Colman/drottningen är rörande i sin tillgivenhet för premiärministrarna Churchill och Wilson! Vilket empatiskt känslodjup hon trots allt uppvisar när stackars prinsessan Margaret fuckat upp både sitt äktenskap och sitt kungliga varumärke med toy boyn Roddy på Mustique! Och tänk den där Charles, en riktig intellektuell och vän av Wales!
Att vi börjar tycka om drottningen är inte det största problemet, men kanske ett missförstånd. Vi som tuggar mörk choklad och tittar på dramaserier vill nämligen gärna tro att alla innerst inne har ett lika versatilt känsloliv som vi, ett virrvarr av inlevelse, empati, skuld och gottgörelseimpulser. Men alla mänskor är inte riktigt sådana. Empatiförmåga och känslokompetens varierar, och är i viss mån också beroende av träning. Tänk nu efter: hur rikliga tillfällen att pejla sina känslodjup har drottningen erbjudits i det brittiska kungahusets vardag? Och om hon har ett djupt känsloliv bortom konventionella garderingar och vagt ressentiment mot andras utlevelse, så vilka historiska belägg har vi för det?
Det är ändå rätt harmlöst att vi leker fantasilekar med Elisabeth som kännande kvinna. Men vad ska vi säga om att hon intar rollen inte bara som garant för samhällsfreden utan också demokratikämpe? Se Colmans Elisabeth sammanbitet läxa upp den bångstyriga Lord Mountbatten när denna planerar en statskupp – kan vi annat än älska hennes minimalistiska brösttoner när hon uttalar ord som ”folket” och ”demokratin”? Rena Hollywood-dramaturgin.
Och visst är det anmärkningsvärt att vi i tider av alarmerande eskalation av klimatkris och högerpopulism sitter i tiotals timmar klistrade vid ett drama designat att förföra oss till att känna närhet med en institution som består av konstiga men ändå lite tassigt charmiga freaks och vars huvudsakliga funktion gång på gång uppges vara att borga för stabilitet och ordning genom att inte reagera?
Nu har visserligen prins Andrews sunkiga mellanhavanden med Jeffrey Epstein – sex med minderåriga med mera – igen kastat lite grus i kungahusets PR-maskineri. Som kronan på verket kom intervjun med honom för BBCNewsnight, som gör att man undrar vilken surrealist som preppat honom inför den uppgiften.
Men frågan är om skandaler gör någon skillnad. De är bara nytt bränsle för det flammande intresset för kungligheter, och den brasan äter syre av intresset för omvärldens verkligt invecklade och hotfulla händelser.