Första lucia intervjuerna på snart 60 år
– På min tid var det inte tal om att föra kampanj, det skulle nog inte ha varit passande, säger Ingrid Lindqvist-Stenman, lucia årsmodell 1964. – Eller att man skulle ha anmält sig själv, jag blev anmäld av min tre år yngre bror Calle, minns Ingegerd Tall
Ingrid Lindqvist-Stenman och Ingegerd Tallqvist (Londen) minns med värme och glädje sina år som Finlands lucia. Lagom till lucias 70-årsjubileum ger de en av sina första intervjuer om tiden som landets ljusdrottning.
För att uppmärksamma jubileumsåret, då traditionen att välja en nationell lucia fyller 70 år, har HBL träffat två av våra äldsta lucior, de valdes bägge i början av 1960-talet. Ingegerd Tallqvist och Ingrid Lindqvist-Stenman bor i Grankulla och delar en rad liknande luciaminnen, visar det sig, trots att de var Svenskfinlands lucia med fem års mellanrum. De har träffats under åren på diverse luciaträffar, men det var först i höstas då Ingegerd började dansa linedance i samma seniorgrupp som Ingrid som de har börjat ses mera regelbundet.
– Linedance är jätteroligt och dessutom en bra motionsform där man också måste använda hjärnan för att koordinera händer och fötter i takt till musik, säger Ingegerd Tallqvist.
Vi träffas hemma hos Tallqvist under en av de soliga dagarna i november för att se hur luciatraditionen har förändrats över ett halvt sekel.
– Vi lussade på samma ställen då som nu, det var besök på sjukhus, ålderdomshem, barnhem och ambassader – jag minns speciellt när vi lussade på amerikanska ambassaden. På Nylands brigad i Dragsvik höll en av mina tidigare skolkamrater ett tal till lucia, det var rörande, minns Lindqvist-Stenman.
Många tidningsartiklar
– Blindskolan var ett självklart mål för lucia, vi var där redan på de tios dag, alla tio kandidaterna, och jag minns att vi hann umgås med eleverna en stund. Det besök jag kommer ihåg bäst är nog ändå på Kliniken för kroniskt andningsförlamade barn, där satt barn som hade insjuknat i polio i sina rullstolar och väntade på lucia. Där kände jag att vårt besök hade stor betydelse för barnen, säger Tallqvist.
Hon bläddrar i sitt luciaalbum och får fram HBL-artikeln som beskriver besöket på kliniken. På den tiden ingick en reporter och en fotograf i lucias följe och många gånger anlände de till sina uppdrag i redaktionsbilen, som förstås kördes av en chaufför.
Också Ingrid Lindqvist-Stenman plockar fram sitt luciaalbum, precis lika välfyllt med fotografier och tidningsurklipp som kollegans, och bläddrar fram till en ensam färgbild bland de annars svartvita tidningsurklippen.
– Det här är HBL:s första färgfoto och det är jag! utbrister hon strålande glatt.
Alldeles riktigt, bildtexten under fotografiet i färg, placerat mitt på förstasidan den 13 december, avslöjar att läsarna den dagen kan glädja sig åt tidningens första färgbild i tryck och att den föreställer landets femtonde lucia.
Visst var du lucia?
Tiden som lucia gav Lindqvist-Stenman en vän för livet, rullstolsbundne Ecku.
– Kauniala, sjukhuset för krigs
invalider här i Grankulla, har alltid funnits på lucias besökslista och det var ett gripande uppdrag, att se alla de unga männen som hade skadats i kriget. Ecku, eller Erik Löfgren var en av dem, han var inte så mycket äldre än vad jag var och vi började prata. Vi höll kontakt även senare och han blev en familjebekant, han hälsade ofta på hemma hos mig och min man, berättar Lindqvist-Stenman.
Vi bläddrar vidare i de bägge damernas album och de lyfter fram minnen från glädjefyllda, sorgliga, gripande och rörande människomöten. Som lucia får man vara med om mycket, träffa människor som man annars inte skulle komma i kontakt med.
– Jag har enbart positiva minnen från min tid som lucia, det var ett stort och viktigt uppdrag. Folk kommer fortfarande ihåg mig som lucia, trots att det nästa år blir 60 år sedan jag skred ned för Domkyrkans trappa, säger Tallqvist.
– Ja precis, jag kan också fortfarande möta okända personer som frågar om inte jag var lucia en gång i tiden! Det är helt otroligt vilken kändis lucia blir i Svenskfinland, påpekar Lindqvist-Stenman.
Första offentliga intervjun
Ändå har både Ingegerd och Ingrid en sak gemensamt – de har inte förrän i år ställt upp på en offentlig luciaintervju efter sin tid som Finlands ljusbärerska. Det har bara blivit så, utan att de kan sätta fingret på varför.
– Visst har vi blivit tillfrågade, senast ville den lokala pensionärsföreningen att vi skulle hålla en liten presentation av våra luciaminnen, kanske också visa upp våra luciasmycken, men vi sade nej. Nu känns det ändå helt rätt att minnas tillbaka på luciatiden, för det var ju en så rolig tid, säger Tallqvist.
– Uppdraget som Finlands lucia gav mig en erfarenhet som jag haft nytta av många gånger senare i livet, nämligen vanan att uppträda. Som lucia var jag tvungen att gå först, stiga fram och stå i rampljuset. Den erfarenheten har hjälpt mig som lärare och rektor, då jag ofta talat inför många människor – om det har känts nervöst har jag tänkt att det är som ytterligare ett luciauppdrag och då har allt gått fint, berättar Ingrid Lindqvist-Snellman.
Luciamamman Marcella
Under samtalets gång dyker ett namn ofta upp, nämligen Marcella, den legendariska luciamamman Margaretha Norrmén. Det var hon som höll i trådarna för luciaturnén i flera årtionden.
– Marcella gjorde allt, hon koordinerade besöken, såg till att vi hade ljus och lingonris till kronan och att tidtabellen höll, minns Tallqvist.
– Ja, och framför allt skapade hon Den lysande kronans orden, en träff för alla tidigare lucior. Vi blev bjudna hem till Marcella på Havsgatan den 13 januari varje år, efter att det årets lucia hade avslutat sin turné, då fick hon ansluta sig till vår glada skara. Vi träffades i många år, ända tills Marcella inte längre orkade stå värdinna, då tog Folkhälsan över träffarna, berättar Lindqvist-Stenman.
Lucia är en viktig tradition som fortfarande behövs i dagens samhälle, tycker de båda damerna bestämt.
– Förutom att lucia är en vacker upplevelse, för jag tycker att lucia får vara söt, så är traditionen en del av vår finlandssvenska identitet. Vad skulle vi ha utan lucia? frågar sig Ingrid Lindqvist-Stenman.
– Lucia är något för hela Svenskfinland att samlas omkring. Det är en väldigt viktig tradition och jag uppskattar välgörenheten – tänk så många som vill vara med och göra något gott, sammanfattar Ingegerd Tallqvist.
Jag kan fortfarande möta okända personer som frågar om inte jag var lucia en gång i tiden! Det är helt otroligt vilken kändis lucia blir i Svenskfinland.
Ingrid Lindqvist-Stenman