Rysk offerkåpa

Det är en Kafkaaktig upplevelse att diskutera vården av en anhörig med ansvarspersoner för Vandas äldrevård.

RYSSLAND Oleg Bodrov förespråkar europeisk dialog med Ryssland i en insändare

i HBL (30.11). För att modernisera Ryssland och undvika en ”militarisering i medborgarnas medvetenhet” borde de västerländska sanktionerna mot Ryssland avvecklas. Bodrov fortsätter med att måla upp hotbilder för en militär konfrontation i Östersjöområdet och tycker att en gemensam konferens om Europa som vårt gemensamma hem vore påkallad.

Det är givetvis lätt att stöda dialog och vilja undvika konfrontation. Men Bodrov förbigår problemets kärna; sanktionspolitiken mot Ryssland har inte uppstått ur intet. Bodrov nämner inte Rysslands aggressiva utrikespolitik som är roten till såväl ökad militär spänning som sanktioner.

Ryssland har, i strid mot all folkrätt, annekterat Krim från Ukraina och är krigförande part i östra Ukraina. Ryssland idkar kontinuerligt påverkansoperationer i väst, USA:s presidentval 2016 är ett exempel. Ryssland utför nästan rutinmässigt kriminella våldshandlingar utanför sitt territorium – mord och mordförsök i Storbritannien och Tyskland för att inte tala om nedskjutningen av passagerarplanet MH17 över Ukraina är de mest flagranta exemplen. Ryssland har byggt upp sin militära förmåga och i både Georgien, Ukraina och Syrien visat sin vilja att använda vapenmakt. Mot de västerländska sanktionerna har man infört motsanktioner.

Mitt intryck blir att insändaren är en del av det ryska narrativ där vår östra granne ikläder sig en offerkåpa och utpekar väst ensamt som skyldigt till ökad konfrontation. Den ensidiga argumentationen får inte stå oemotsagd. För att utveckla den ryska rättsstaten och modernisera landet är det Kremls politik som behöver moderniseras. ROBIN G. ELFVING Helsingfors

Att äldrevården i Finland inte fungerar som den borde har stått klart länge. En äldre människa skickas hem från sjukhuset utan att hemvården tar över och hon hittas senare avliden. En annan blir liggande veckor i sin egen avföring och avlider i den. På vårdhem får de äldre fel mediciner och vårdarna räcker inte till för att ta hand om ens det mest akuta. Gamla och sjuka tvingas som anhörigvårdare ta hand om ännu äldre och sjukare makar.

Sådan är den deprimerande bilden av att bli gammal i dagens Välfärdsfinland.

För vår, eller vår mammas, del började vårdspiralen med ett olyckligt ramlande för ett knappt år sedan. Det blev brott på lårbenet, operation och sjukhus, men tyvärr väldigt bristfällig rehabilitering. Så visade det sig att benet läkt fel så det blev ny operation, denna gång med fysioterapi. Sedan dess har det gångna året betytt mycket ut och in på sjukhus.

Samtidigt som benen inte längre riktigt bar kom också demenssjukdomen krypande. Det hela kulminerade i en akut sjukhusresa med vatten i lungorna och urinvägsinfektion. Diagnosen blev hjärtsvikt och vaskulär demens, hjärtat orkar helt enkelt inte pumpa upp blodet i hjärnan.

Mamma vårdas på Kauniala sjukhus som Vanda nu tagit över helt. Bra läkare, trevliga och hjärtliga sköterskor, god mat, inget ont att säga om det. Läkarutlåtandet från Kauniala säger att det krävs vård 24 timmar om dygnet och att mamma inte längre klarar sig hemma.

Så döm om vår förvåning när en sköterska ringer och säger att de tänker skicka hem mamma på prov. Se hur hon klarar sig med hjälp av hemvården. Nej, inga anhöriga ska vara på plats när hon kommer. Och nej, sköterskan kan inte diskutera beslutet, hon är bara en budbärare.

Vår mor har piggnat till betydligt under sin vistelse på Kauniala, hon äter regelbundet och får assistans med allt det praktiska hon behöver hjälp med. Men att överväga att skicka hem henne då vi vet att hon behöver hjälp med allt från hygien till mat och ätande känns som en våt trasa mot ansiktet. Vi vet, läkaren på Kauniala vet och hennes vårdteam vet att hon inte klarar det. Men Vandas ansvarsperson, en så kallad serviceplanerare anser att det ska prövas. Utan att ha träffat vare sig patient eller någon anhörig. Prövar man inte hemvård ens ett litet tag går det inte att erbjuda plats på ett vårdhem.

Till råga på allt har samma serviceplanerare mage att säga att läkaren avgör. Läkaren svarar att det gör hon inte, det är serviceplaneraren som fattar besluten. Efter otaliga samtal till olika personer är vi fortfarande förvirrade, vem kan man egentligen tala med?

Det vi däremot vet är att när den fysiska konditionen inte håller väger sjukhusets och läkarens ord till all lycka tyngst.

Vårdhem är säkert ingen idealisk lösning, men tyvärr den enda när en gammal människa inte längre klarar sig.

Min fråga är,

hur tänker Vandas ansvariga serviceplanerare? Som säger att det orsakar stress för de äldre att tvingas flytta till ett okänt ställe som ett vårdhem. Men som inte känns vid stressen som en eventuell snabbvisit hem orsakar. Och som inte lyssnar på vare sig ansvarig läkare eller på de anhöriga?

För vår del är problemet skjutet på framtiden. Mammas fysiska kondition tillåter inte att hon skickas hem på prov just nu. Men så långt ska det inte behöva gå, det måste gå för de anhöriga att få sin röst hörd och det måste finnas tid för att diskutera alternativ innan beslut fattas. Det varken kan eller får vara en enskild tjänsteman som utan att behöva motivera sig ensam får fatta de besluten.

Också när resurserna är knappa måste de ansvariga lära sig att lyssna, diskutera och ta hänsyn till den ångest anhöriga känner över att deras nära och kära blir behandlade som om de enbart var problem.

”Att överväga att skicka hem henne då vi vet att hon behöver hjälp med allt från hygien till mat och ätande känns som en våt trasa mot ansiktet. Vi vet, läkaren på Kauniala vet och hennes vårdteam vet att hon inte klarar det. Men Vandas ansvarsperson, en så kallad serviceplanerare anser att det ska prövas. Utan att ha träffat vare sig patient eller någon anhörig.”