En självlysande apokalyps om kriget som psykiskt tillstånd
Om du inte sett Apocalypse Now kan du vänta dig en upplevelse, rentav en uppenbarelse. Barn, så här stora och visionära var filmerna en gång. Så såg de ut när de gjordes med allt regissörerna hade, tills endast galenskap återstod.
KRIG
Apocalypse Now – Final Cut
HHHHH
Regi: Frances Ford Coppola. Manus: John Milius, Michael Herr & Coppola. I rollerna: Martin Sheen, Marlon Brando, Robert Duvall, Harrison Ford, Dennis Hopper m.fl. Endast finska undertexter.
”I love the smell of testosterone in the morning.” Så kunde denna recension börja.
När jag morgonsömnig kommer in till Imax-biosalongen i Östra centrum, säger informatören som öppnar dörren: ”Åhå, du är den enda kvinnan på den här visningen”. Sätena är i svart, vadderad plast, som i en bil eller spelhåla och filmduken minst 50 x 75 meter och bred som horisonten. Grånade huvuden sticker upp i stolarna. Killen bredvid mig dukar upp sin mat på brickbordet framför sig: två glänsande köttpiroger. Över mitt huvud diskuterar han med mannen på min andra sida om hur många gånger de redan har sett filmen och bakom oss räknar en kritiker upp varför han ogillade The Irishman.
Detta är de litterära filmnördarnas favorit, vilket till exempel syns på IMDb där det finns 91 citat från filmen (vanligen kanske fem) och även långa kataloger över scener som klippts bort och lagts till. När vi 183 minuter senare går ut har killen ännu inte rört sina piroger. Apocalypse Now – Final cut börjar nu.
Tredje gången gillt
Denna filmklassiker är en av världens mest omtalade – ofta som en tågkrasch, en kaosinspelning på Filippinerna
som nästan drev Frances Ford Coppola till personlig konkurs och huvudrollsinnehavaren Martin Sheen till hjärtattack.
Coppola började filma 1976, som nybliven Oscarsvinnare efter Gudfadern II. Trots det var det inte många i Hollywood som ville finansiera så han gjorde det själv. Han var rädd och deprimerad, en 38-årig trebarnsfar som blev skyldig banken 20–30 miljoner dollar med en ränta på 25 procent. Avsikten var att göra den första Vietnamfilmen men det dröjde så länge med klippningen att bland annat Deer Hunter hann före. Då filmen kom ut 1979 vann den Guldpalmen i Cannes som ett work in progress och långsamt har den tjänat in alla de miljoner den kostade att filma. Dessutom hjälpte George Lucas, nyligen förmögen efter Star Wars, genom att köpa Coppolas enorma vingård Inglenook i Napa Valley för tio år och sedan sälja den tillbaka för samma summa. (I dag är det vingården som gjort Coppola rik. Den grundades av den finska (!) Gustave Niebaum 1887, då en av världens mest förmögna män och Alaskas guvernör. När Coppolas barnbarn Gia nyss gjort sin första film blir hon den femte generationen av släkten som arbetar med film.)
Tack vare den ovanliga processen äger Coppola själv filmmaterialet, så 2001 klippte han ihop det till den nästan en timme längre Redux: Director’s Cut (mera kvinnor och sex, både med Playboyflickorna och på den franska plantagen – båda förkortade nu). Nu som åttioåring säger han sig ha klippt ner den igen till den slutgiltiga versionen – tro det den som vill.
”Saigon, I’m still only in Saigon”
Genast när filmen rullar i gång inser man att den håller, rentav strålar på en IMAX-duk. Det fantastiska ljudet dunkar i kroppen, de knivskarpa bilderna har så absurt mycket material, så många detaljer som man förlorar på en mindre duk. Det är som att befinna sig i Vietnam, åka upp med flodbåten, djungel överallt. Att stirra in i de gyllene fläckarna i Martin Sheens irisar. Närbilderna är enorma, hypnotiska – och för det mesta håller skådespeleriet (förutom Marlon Brandos).
Vi är tillbaka i Saigon 1969 igen. Början är en av de starkaste i någon film någonsin. Takfläktarna, helikoptrarna, The Doors The End, den unga kapten Willard (Sheen), full, svettig, naken på hotellrummet: ”Alla får allt de vill ha. Jag ville ha ett uppdrag och jag fick ett för mina synder … Efter det ville jag aldrig ha ett annat.” Hans uppdrag är att hitta den mystiska överste Kurtz (Brando), amerikanska arméns mest dekorerade soldat som har gått över till den mörka sidan och fortsatt sitt privata krig i Kambodja. Överste Lucas (Harrison Ford) som ger Willard uppdraget säger att Kurtz blivit galen och måste avrättas. Willard konstaterar torrt (hans inre monolog måste vara en av de bästa i filmhistorien, skriven av krigsjournalisten Michael Herr): ”Jag skulle åka till den värsta platsen i världen och jag visste inte ens om det”.
Detta är Joseph Conrads Mörkrets hjärta i surrealistisk Vietnamkrigsversion. Coppolas poäng var att Vietnam var ett kaliforniskt krig: droger, surfing (Charlie don’t surf), alla de unga rädda rekryterna på nitton år av vilka de flesta som dog var svarta. De första två tredjedelarna av filmen är fantastiska: roliga, skarpa, fasansfulla. Robert Duvall var aldrig bättre än som översten som älskar surfing och lukten av napalm, rak i ryggen som en käpp, oberörd av faran som ett rubbat barn. USA slogs för ingenting för inte en enda av soldaterna kände att det var deras land, deras krig. Medan Viet Cong inte hade gjort annat än slagits i årtionden.
Så vi ser ett amerikanskt krig som spårar ut: för mycket vapen och pengar och lögner, för lite principer och disciplin och orsaker att slåss för. Att psykedeliskt tillåta sig alla excesser, alla utsvävningar i ett storhetsvansinne som förlorar alla proportioner. Känns inte obekant i dag, tvärtom.
Brustet, kaotiskt mästerverk
”Det finns inget sätt att berätta hans historia utan att berätta min egen. Och om den här berättelsen egentligen är en bekännelse, så är min det också.”
Det går inte att bygga upp så mycket utan att på slutet tappa i dramatik, ingen kan leva upp till vem Kurtz borde vara, inte heller Marlon Brando. De amerikanska auteurdrivna sjuttiotalsregissörerna (Scorsese, Coppola, Altman, Spielberg, Lucas och så vidare) gjorde alla filmer om fäder och söner och Kurtz är den onda fadern som tvingar sonen att bli lika ond – eller en version av Charles Manson, där hans märkliga kult i Kambodja motsvarar Mansons ranch.
För kritikerna var det värsta att Coppola själv inte verkade ha en klar förklaring – enligt Pauline Kael var hans budskap det simpla, självhatande: ”Vit man, han djävul”. Men så enkelt var det inte heller. Coppolas självhat var även riktat inåt och Kurtz är till förvillning lik en regissör på en gigantisk blodig inspelningsplats med styckade vattenbufflar och riktiga lik. I en scen kommer kapten Willard till en bro som är den sista amerikanerna håller i Nordvietnam. Han frågar soldaterna vem som är ansvarig här och får svaret: Är det inte du?
Om du inte sett Apocalypse Now kan du vänta dig en upplevelse, rentav en uppenbarelse. Barn, så här stora och visionära var filmerna en gång. Så såg de ut när de gjordes med allt regissörerna hade, tills endast galenskap återstod.
Det fantastiska ljudet dunkar i kroppen, de knivskarpa bilderna har så absurt mycket material, så många detaljer som man förlorar på en mindre duk. Det är som att befinna sig i Vietnam, åka upp med flodbåten, djungel överallt.