Skivorna vi minns från 2019

Modiga kvinnor, muskulösa kontratenorer, sånger om hopp, jazz med budskap, spelmansmusik med Balkanstuk, proggrock, psykedelika, koloristiska klangbad och arkivfynd. Allt detta och mycket mera återfinns på HBL-kritikernas rekommendationslista med album från 2019. Lyssna på smakprov på HBL.fi/kultur. FIONA CHOW:

KÖR

● Lyran: Hennes röst (Egen utgåva) Akademiska damkören Lyran lyfter fram kvinnlighetens många sidor genom berättelser om beslutsamma och modiga kvinnor genom åren. Skivans älskade klassiker och innovativa folksångsarrangemang bildar en helhet som är berörande, fantasirik och tankfull.

ANDLIG POP

● Selah: Firm Foundation (Integrity) Prisbelönta trion Selah bjuder på stämningsfulla sånger om hopp för hela världen. I stilen ingår sprudlande nyskrivna låtar, lite gospel, moderna psalmer och introspektiva ballader. Senaste skivan är mera varierande än tidigare, men gruppens kraftfulla signatursound finns fortfarande kvar.

TOVE DJUPSJÖBACKA:

JAZZ/VÄRLDSMUSIK

● Ilkka Arola Sound Tagine: Land Ahead! (Flame Jazz) Årets gladaste överraskning: trumpetaren Ilkka Arolas skiva med ett gäng toppmusiker. Optimal balans mellan Arolas två musikaliska huvudådror: orientalisk musik och groovig jazz. Det är fart och fläkt, starka melodier och fint musikerskap av både Arola själv och de andra musikerna.

FOLKMUSIK

● Pauanne: Pauanne (Nordic Notes) Nykomlingen Pauanne väver på ett genialt sätt samman gamla folkmusikaliska arkivfynd med ett sound som andas 2010-tal och kombinerar violin, Hammondorgel och trummor. Lägg till en intelligent röd tråd i form av folktro med allt från uråldriga myter till dagsaktualiteter, och resultatet är något alldeles extra.

● Teija Niku: Hetkessä (Kanteleen Ääniä) Ibland krävs det inte så mycket yttre glitter och glans för att få till stånd ett lyckat album – Teija Niku och hennes dragspel i hemstudion räcker långt. Niku kombinerar nordisk spelmansmusik med Balkanstuk. Skickligt spelat och välkomponerat.

JAN GRANBERG:

OPERA

● Fromental Halévy: Drottningen av Cypern. Flamska radiokören, Orchestre de chambre de Paris, dirigent Herve Niquet. Véronique Gens m.fl. (Palazetto Bru Zane) Fromental Halévy (1799–1862) var professor vid

Pariskonservatoriet och svärfar till Bizet. Den enda av hans cirka 30 operor som ibland spelas i dag är Judinnan. Så dyker denna grand opéra plötsligt upp på skiva med strålande artister publicerad av det italienska centret för fransk musik. Operan är förbluffande charmig med stora ensembler och fina solonummer. Få se när något operahus vågar ta upp den på repertoaren!

● Jakub Józef Orliński: Facce d’amore. Il Pomo d’Oro, dirigent Maxim Emelianitjev. (Erato) Den polske countertenoren Jakub Orliński, tidigare prisvinnande breakdansare, årets unga artist i Gramophone, har släppt en ny skiva med läckert tolkade arior för manliga älskare ur barocken, bland dem hela åtta premiärinspelningar på skiva. Frestelsen var stor för skivbolaget att i onödan locka med småerotiska bilder av honom i marknadsföringen. De som hörde honom i somras i Åbo i Händels Agrippina vet att han lever mer än väl på sin vackra röst och sina musikaliska meriter. Illustrerade prov på hans skivor finns på Youtube.

HENRIK JANSSON:

ROCK

● Joe Henry: The Gospel According to Water (Ear Music) Ett år efter att cancerdiagnostiserade Joe Henry gavs bara några månader att leva släppte han det här intensiva och gripande albumet. Melankoliskt, men också avslappnat och lite obearbetat skrovligt med en akustisk gitarr, ett piano, en klarinett – och en röst som lovar att varje ord är livsviktigt.

● Ellips: Yhden naisen hautajaiset (Sony) Efter att Elisa Tiilikainen lagt Haloo Helsinki på is kunde hon göra sådan musik som hon vuxit upp med. Solodebuten under artistnamnet Ellips är storslagen, med många tentakler mot den progressiva rocken och höjdpunkter som den labyrintiska Maailma on rikki eller den hjärtknipande Lintu joka lensi ikkunaan.

● Neil Young & Crazy Horse: Colorado (Warner) När Neil Young kallar in polarna i Crazy Horse kan veteranerna tillsammans veva fram en behagligt släpig rock, som emellanåt övergår i ett dånande gitarrmanglande. Ett samtidigt brutalt och känsligt samspel, och fint att också igen få höra några klassiska Youngballader.

● Dimma: Load Me Far Beyond (Dimma) Pargasbaserade Dimma kombinerar på debutalbumet musikaliska stilar som proggrock, psykedelika, folkmusik och gammal god heavy metal. Det kunde ha blivit spretigt, men blir – tack vare starka arrangemang och melodier – i stället spännande och intressant. Årets överraskning!

JAN-ERIK HOLMBERG: JAZZ

● Anton Eger: AE (Edition) Klanger och rytmer från äldre och nyare popmusik, men också energiskt och finessrikt trumarbete – musik som har den i dag ovanliga förmågan att överraska. AE är en unik skiva, inte minst i sättet på vilket elektroniska ljud förbinds med mera konventionellt bruk av instrument och andra apparater. För skivan fick Eger nyligen danska statens pris.

● Brad Mehldau: Finding Gabriel (Nonesuch) Skivan är utan motstycke inom jazz. I Mehldaus crossover är det inte musiken som kommer från pop- eller rockhåll, utan de samhälleliga ställningstaganden som dessutom fullgörs utan sjungen lyrik. Det är en tidsbild av de senaste åren – både vad gäller musiken och den intellektuella inramningen via andra medel. Så här slutade tiotalet, säger man kanske en vacker dag.

● Carsten Dahl Trinity: Painting Music (ACT) Trion förnyar suveränt gamla örhängen som Autumn Leaves eller Over The Rainbow. Den stryker inte alltid medhårs, utan tar sig förtjänta friheter. Painting Music är en skiva av en mogen pianist och en av de bästa och mest helgjutna pianotrioskivorna på nordiska breddgrader på flera år.

MATS LILJEROOS:

KLASSISKT

● Camille Saint-Saëns: Pianokonserter 3-5. Alexandre Kantorow, piano. Tapiola Sinfonietta under Jean-Jacques Kantorow. (BIS) Den första av två utgåvor med Saint-Saëns samtliga verk för piano och orkester sätter ribban så högt det bara är möjligt. Alexandre Kantorow är en av dagens mest spännande unga pianister och han excellerar i lyrisk innerlighet och ogenerat extrovert virtuositet, medan pappa JeanJaques sätter rejält med fyr under Tapiola Sinfonietta-pannan.

● Bernd Alois Zimmermann: Violinkonsert, Photoptosis, Die Soldaten – vokalsymfoni. Leila Josefowicz, violin, Anu Komsi, sopran, Jeni Packalén, alt, Hilary Summers, alt, Peter Tantsits, tenor, Ville Rusanen, baryton, Juha Uusitalo, bas. Radions symfoniorkester under Hannu Lintu. (Ondine)

Tyske särlingen Bernd Alois Zimmermanns musik hör till den originellaste som sattes på pränt under andra halvan av 1900-talet. Inget av skivans verk låter som något annat som skrivits och om det finns en sfärernas musik är det Photoptosis. Hannu Lintu och RSO är helt hemma i idiomet, solisterna har en bra dag på jobbet och enda minuset ristas för Ondines murriga ljudbild.

SAMTIDA KÖRMUSIK

● Perttu Haapanen: Reports. Helsingfors kammarkör under Nils Schweckendiek. Petri Kumela, gitarr, Heikki Parviainen, slagverk. (BIS)

Perttu Haapanen behärskar, till skillnad från många av sina kolleger, körinstrumentet utan och innan och hans fantasi känner inga gränser när det gäller att locka kreativa läten ur människostrupen. Han drar sig inte för att utforska människosjälens mörkaste skrymslen och vrår, men det finns en befriande svart humor inbakad som gör det hela uthärdligt. HKK är i sitt esse under Nils Schweckendieks exakta ledning.

JAZZ

Iiro Rantala: My Finnish Calendar. (ACT)

Iiro Rantala går sina egna vägar och på sin femte utgåva för ACT har han skapat en charmig pendang till Tjajkovskijs pianosvit Årstiderna, som namnet till trots handlar om årets månader. Rantala vore inte Rantala om inte hans favoritmånad var november och stilistiskt rör vi oss på en hisnande bred skala. Jazz och klassiska pastischer skakar tass och allt känns bara väldigt mysigt.

WilHelm Kvist:

SAMTIDA KONSTMUSIK

● Maija Hynninen: Dawn Breaks (Ravello) Tonsättaren Maija Hynninen rör sig i gränslandet mellan en akustisk och syntetisk ljudvärld. Som mest fascinerande är hon när hon drar undan mattan, låter kättingarna skramla, viskar i örat eller slungar ut lyssnaren i morgonrusningen för att snart återgå till Hildegard av Bingens himmelska frid. Fina tolkningar bär upp profilskivan.

● Ylva Skog & Andrea Tarrodi: Pianoverk.

Ann-Sofi Klingberg, piano. (dB)

Efter första mötet med Andrea Tarrodis (f. 1981) musik var jag formligen såld. Det är kombinationen av minimalism och impressionism, koloristiska klangbad och finkänslig, rentav enkel lyrism som hänför.

KLASSISKT

● Grażyna Bacewicz: Samtliga violinsonater.

Annabelle Berthomé-Reynolds, violin, Ivan Donchev, piano. (Muso)

Enormt produktiva Grażyna Bacewiczs (19091969) energiska och uttrycksfulla musik påminner en hel del om Prokofjevs. Franska violinisten Annabelle Berthomé-Reynolds och bulgariska pianisten Ivan Donchevs inspelning av violinsonaterna är tekniskt och tolkningsmässigt förstklassig.

● Florence Price: Symfonier nr 1 & 4.

Fort Smith Symphony, dir. John Jeter. (Naxos) Amerikanska Florence Price (1887–1953) första symfoni rekommenderas särskilt för alla Sibeliusvänner, för otaliga gånger kommer Kullervo i hågen. Naxosinspelningen vidgar perspektiven, ett välkommet tillskott till katalogen.

anna lillKung:

INDIE

● Weyes Blood: Titanic rising (Sub Pop/

Playground)

Psykedeliska folkartisten Natalie ”Weyes Blood” Mering släppte i år sitt fjärde album Titanic rising – en hyllning till livet trots den mörka verkligheten. Med sin magiskt vackra sångröst och intressanta orkesterarrangemang bjuder Mering framför allt på något musikaliskt nytt, unikt och spännande.

POP

● Billie Eilish: When we all fall asleep, where do we go? (Darkroom/Universal)

År 2019 var definitivt den alternativa popstjärnan Billie Eilish år. Med debutalbumet har den 17-åriga amerikanen toppat musiklistor och imponerat på kritiker. Med hitlåtar som Bad guy och When the party’s over förtjänar Eilish alla hyllningar. En personlig favoritlåt är den lågmälda och något anonyma I love you där Eilish är i sitt melankoliska esse.

R&B

Snoh Aalegra: Ugh, those feels again

●

(Artium/Kobalt)

Svenska soulartisten Sheri ”Snoh Aalegra” Nowrosi slog inte igenom i Sverige när hon började för mer än tio år sedan. Men en flytt till LA visade sig vara allt som behövdes. På sitt andra album låter Nowrosi som en rutinerad R’n’B-artist som gör musik på högsta internationella nivå. Med recensioner i stora amerikanska musikmagasin och med hjälp av artister som Drake och John Mayer

verkar 32-åringen bara vara i början av karriären.

niclas lönnqvist:

POP

● Knipi: Knipi (Universal)

Egotrippis gitarrist och låtskrivare Zachris ”Knipi” Stierncreutz debuterar som soloartist och gör det med besked. Solodebuten är en stämningsfull skiva med både hjärta och smärta, men hoppet finns alltid med i de djupa texterna.

HÅRDROCK

● Lindemann: F&M (Universal) Rammsteinsångaren Till Lindemann levererar sin bensinluktande hårdrock där budskapet är glasklart. Lindemanns soloskiva är mer nyanserad än Rammstein, vilket bara är till fördel.

BLUES

● George Thorogood & The Destroyers:

Capital City Blues (Shockwaves)

George Thorogoods arkiv från slutet av 1970-talet är en imponerande skatt av svettiga liveinspelningar från karriärens start. Capital City Blues presenterar Thorogood i en radiokonsert i Washington DC 1978. Hans fäbless för John Lee Hooker, Elmore James och Chuck Berry kommer bra fram här.

ROCK

● Nick Cave And The Bad Seeds: Ghosteen

(Border)

Det är sällan som Nick Cave & Bad Seeds gör ett dåligt album och Ghosteen utgör inget undantag. Som med alla Caves skivor kräver albumet en genomlyssning innan det öppnar sig. Det är, som alltid, vackert, sorgligt, djupt och själfullt.

Ole nerdrum:

AFRO

● Afro Jazz Quintet Feat. Charlotta Kerbs:

Bongo Jazz (AG Afrowerk)

Afro Jazz Quintets Bongo Jazz svänger med reggae, jazz och funk. Sångsolisten Charlotta Kerbs övertygar med sitt breda kunnande och Antero Prihas skarpa trumpetande jazzar stiligt upp låtarna. Bongo Jazz är ett moget debutalbum med solistiska höjdpunkter och tajt samspel.

PROGGROCK

● Wolmari: Wolmari (Presence Records) Wolmari kör med kluriga proggmönster och folkrockmelodier. Gästande sångsolisterna Hannu Leiden och Timo Rautiainen lever sig in i de episka kompositionerna. Spelandet löper oforcerat och det fylliga skivsoundet matchar den storslagna musiken.

● Esa Kotilainen: Tellus (Presence Records) Tellus påminner om syntspecialisten Esa Kotilainens debutplatta Ajatuslapsi från 1977. Med analoga syntar och assistans från basisten Lauri Porra, trummisen Anssi Nykänen och keyboardisten Matti Kervinen låter det hela äkta 70-tal i stil med Tangerine Dream. Som en idyllisk föreställning av avlägsna himlakroppar pejlade mot vår egen spänningsfyllda hemmaplanet.

ETNO/PROGG

● Jarmo Saari Republic: Soldiers Of Light (Membran)

På Soldiers Of Light huserar multiinstrumentalisten Jarmo Saari med en enorm instrumentuppsättning. De proggiga världsmusikinfluerade låtarna har som avsikt att sprida ljus och hopp. Med trummisarna Sami Kuoppamäki, Olavi Louhivuori och Abdissa Assefa samt ytterligare medverkande lyckas Saari så gott som perfekt med det krävande uppdraget.

ralf sandell: JAZZ

● Brad Mehldau: Finding Gabriel (Nonesuch

Records/Warner)

På sin nya soloskiva trakterar den amerikanska jazzpianisten Brad Mehldau vid sidan om pianot elektroniskt preparerade keyboards och syntar. Med sig har han också en räcka gästande musiker och sångare. Även om sången är ordlös är det ett tydligt budskap som förs fram.

SCHLAGERJAZZ

● Kallio Calibro: Kallio Calibro (Eclipse Music)

Av många jämnstarka, inhemska favoriter vill jag särkilt lyfta fram det här debutantgänget framför några andra, eventuellt mer drivet jazziga lirare. Här är det framför allt det skojiga, fantasieggande helhetskonceptet som fäller avgörandet.

SOUL

● Brittany Howard: Jaime (Columbia/Sonymusic) När sångaren med den kraftiga stämman från Alabama Shakes gör sin solodebut, är resultatet inte den bluesiga retro-soul-rocken man eventuellt kunde vänta sig. Det här är snarare gränsöverskridande avantgardesoul, som rentav är snäppet vassare, åtminstone mer utmanande.

alva strang:

INDIE

● Angel Olsen: All Mirrors (Jagjaguwar) Albumet fångar känslan av att springa barfota, planlöst på en äng, i en glamorös 1700-talsklänning. Med provocerande lätthet dekrypterar Angel Olsen romans, relationer och känslan av att aldrig undkomma sina egna känslor. I ena stunden vaggas lyssnaren skönt till takten av en skör syntpuls för att i nästa stund bevittna ett vulkanutbrott levererat av den hårresande ackompanjerande stråkorkestern. Trots sin intensitet, är detta inte ett album man tröttnar på i första taget.

● FKA twigs: MAGDALENE (Young Turks Recordings)

FKA twigs väntade andra fullängdare är ett ode till kvinnligt martyrskap i såväl vardagen som religionen. Den elektroniska texturen i twigs sopranröst, ekande mot ogenerat smöriga pianoballader samt minimalistiska trapbeats, speglar utmärkt den överjordiska aura hon under sin karriär har prisats för. I holy terrain figurerar rapparen Future som albumets enda gästvokalist.