Hundens evangelium
En välsignelse kan låta ”Ludde” eller ”Tessu”. Den kan kännas som ett krafs eller en smekning. Låt hundarna komma till oss, säger kyrkan.
Fast det duger inte för alla. Några argsinta kristna hotade häromdagen att träda ut ur kyrkan, om välsignandet av djur inte tar slut: ”Välsignandet av hundar minskar mitt värde som människa.”
Dessa renhåriga renläriga kan dock få det svårt att hitta ett nytt trossamfund, om de förverkligar sin demonstration. Att välsigna djur är nämligen en tusenårig tradition inom många, om inte rentav de flesta, religioner. Vår kyrka har utövat denna ritual sedan urminnes tider, och Franciscus av Assisi får sällskap av alltjämt nya själsfränder.
Hundvälsignandets vara eller icke vara avslöjar mycket om oss människor och vår egocentriska världsbild och dess haltande logik.
Hundmotståndare tycker av någon anledning inte illa om att ”skogens djur” välsignas. Djur som byte kan alltså förhärligas; de är ju mat till jägaren, människan, skapelsens herre. Inte heller protesterar de mot välsignandet av produktionsdjur eller bön innan kosher- eller halalslakt. Dock ramlar även hundvänner i samma människocentrerade fälla om de försvarar hundens särställning med enbart deras nytta som sällskaps- och brukshundar.
Inte heller protesterar dessa kristna mot de ortodoxas vackra välsignande av icke-levande materia, typ ikoner eller vatten, eller de kommersiella välsignandena av köpcentrum under devisen: ”Vi välsignar människornas arbete.”
Här ligger det alltså någon annan hund begraven.
Kanske hunden känns alltför förmänskligad, och därmed reduceras de upprördas andel av välsignelse? Båda argumenten kan lätt skjutas i sank.
Självklart är det inte fråga om att se hunden som en människa. Då vår baby dog, tröstade några vänner oss med ”Vi kan ana hur det känns. Vår hund har just dött.” Det väckte enorm ilska hos icke-hundägare: ”Hur kan man likna ett djur vid en människa!” De fattade inte att jämförelsen gällde något helt annat: sorgerna, som är likadana till sitt väsen.
Lika snäv och skev är dessa församlingsaktivas syn på välsignelse. Välvilja och nåd är inte ett nollsummespel, en utrotningshotad bristvara, som skall doseras ut bara för de utvalda och saliga. Helt tvärtom: Precis som kärlek omfattar välsignelse allt med tacksamhet och växer då den används.
Kyrkan har naturligtvis här en svår balansgång. På ett håll utövas olika panteistiska eller nypaganistiska ritualer där även stenar har sin själ; på ett annat predikar kyrkan sin ekoteologi som hävdar att hela skapelsen skall respekteras. Och varför blir det välsignelse av klirrande toner från kassamaskiner och ivrigt hundskall, men inte av alla människors äktenskapslöften?
Men låt teologerna knega på och kyrkotrogna odla sin upprördhet. Vi andra kan ta hunddebatten som en påminnelse om och uppmuntran till julens innersta budskap om kärlek, som vidsynt nog redan i början omfattade även oss åsnor.
”Hundvälsignelsens vara eller icke vara avslöjar mycket om oss människor och vår egocentriska världsbild och dess haltande logik.”