Vår politiska kultur ändrades under 2010-talet
Riksdagsveteraner ser ändå lite framtidshopp
De globala motsättningarna, tuppstriden mellan stormakter och tendensen att vinna mark genom att sätta nationella intressen i första rummet. Det präglar 2010-talet i politiken, och motsättningarna också hos oss i Finland ser starkare ut på sociala medier.
Men är det så illa? Riksdagens talman Matti Vanhanen, som upplevde förra decenniet som statsminister, och tidigare talmannen Paula Risikko som upplevde förra decenniet som riksdagsledamot och minister påminner om att den finländska politiken innehåller goda sidor som kan skydda oss från att beslutförmågan rämnar – bara vi minns att värna om det.
Vilka andra fenomen är mest utmärkande för decenniet som gått? Selfiepinnar? Tinder? Donald Trumps presidentskap? Klimatrörelsen? Metoo-rörelsen? Flyktingkrisen? Vi sammanfattar några nyckelhändelser under det stormiga 2010-talet, som präglats av svåra konflikter, men också av en vindsnabb digital utveckling som förändrat vardagslivet i grunden.
En tisdag i december har en ny regering – den sjunde på tio år – precis svurits in.
Oppositionspolitikern Petteri Orpo (Saml) bestämmer sig för att skriva en positiv tweet.
En historisk dag: Världen får sin yngsta sittande statsminister, och Finland en regering där alla partier leds av kvinnor. Det är fint att det här uttryckligen är möjligt i Finland.
Det kommer ett hundratal svar, en del svavelosande.
Orpo börjar bli en desperat fittriddare. Han avsäger sig den sista skärvan av självrespekt med det här lismandet.
För sex regeringar sedan, då 2010 inleddes, var Matti Vanhanen (C) statsminister och i färd med att avsluta sju år på den posten. Sedan dess har ingen statsminister suttit ens fyra år.
Nu är Vanhanen riksdagens talman. Han sitter i talmannens arbetsrum samma tisdagskväll som regeringen Marin svärs in, med mörker utanför fönstret och tystnad runtomkring. Ännu tystare blir det då han sänker volymen på tv-apparaten som visar debatten i plenisalen mellan hans skift ute på podiet.
Vi talar om hur den politiska kulturen förändrats på 2010-talet. Vanhanen tar ansats i hur hela den internationella ”tuppstriden”, striden mellan nationalstater och nationella intressen, har tagit fart och avspeglar sig på både smått och stort. Mitt i diskussionen tangerar han det fenomen som Orpo och många andra fått känna av. Han talar om att identitetspolitiken tvingar politiker hålla sig hårt på sin kant för att inte bli utmålade som falska predikanter.
– Tidigare talade man om att
vi lever i bubblor. Det vi ser nu är besläktat med det, men handlar mer om att individer börjat definiera sig via de frågor som ligger på ytan, som upplevs som identitetsfrågor. Det leder till en situation där man tvingas gå väldigt långt ut på sin kant för att verka trovärdig i sin identitet. Det försvårar kompromisser.
Om trovärdighet handlar om hur tvär man är, så utesluter det att trovärdighet handlar om hur väl man förstår eller uppskattar vad andra säger. Annars kommer någon och ifrågasätter ens självrespekt, till exempel när man gratulerar regeringen.
– Politikerna tvingas i dagsläget mäta hur accepterade de är precis hela tiden, inte bara i val. Och folk lägger så totala villkor på en. Antingen är man ”på vår sida” eller så är man en ”förrädare”. Det är förstås bra att folk lättare kan fråga ut och pressa politiker via sociala medier. Men slutresultatet är att kompromissförmågan är sämre, och det är en förlust, säger Vanhanen.
Vanhanen kommer med en åsikt som kan vara impopulär.
– Egentligen borde politiker vara mindre på sociala medier, eller åtminstone inte fastna i allt som sägs där.
*** Men måste man manövrera minfältet? Är det omöjligt att tänka sig att politiker kan förklara att saker inte är så enkla? Får man medge att man är osäker?
En som uppenbarligen kan göra det är Annika Saarikko (C). Medan den mest hetsiga debatten om IS-lägret i al-Hol pågick skrev hon från sin föräldraledighet ett långt Facebookinlägg, som i sin ovanlighet var iögonenfallande.
– Det känns som om jag inte längre kan läsa politikens manuskript, att jag inte känner igen spelbrickorna längre, skrev Saarikko.
– Ibland vet jag inte ens vad politik är. Genom alla tider har det varit svårt att sköta människors intressen. Det är att foga ihop olika synvinklar, väga risker och möjligheter, tro på framtiden och samtidigt kämpa om inflytande. Förnuft och känsla. Politik är också att ansvara för saker som är obehagliga. Rent jävliga saker finns det många av. Som de äldre och klokare har lärt mig: ”Säg som det är, men var uppmuntrande.” Om al-Hol skrev Saarikko: – Jag har ingen definitiv säkerhet om hur man borde lösa det. Jag grubblar och tvekar.
Ett sådant svar har blivit rätt sällsynt i politiken. Matti Vanhanen bedömer att det hänger på person och förväntningar hur
mycket frihet man får att inte leverera ett tvärsäkert svar på nolltid.
– Svårt att säga varför, men det har att göra med att inte bryta förväntningarna på vilken roll man ska spela. Oftast är förväntningen att man ska vara säker på allt. Men i en osäker värld är det inte det mest fruktbara.
I många länder, också i Finland, har partifältet splittrats under 10-talet. Den moderata vänstern och högern krymper runtom i västvärlden, nya skiljelinjer uppstår kring klimat, globalt mot nationellt och kring identitet.
Särskilt de yngre väljarna ”plånboksröstar” inte längre enligt gammal klassuppfattning, konstaterar skribenterna bakom den färska pamfletten 10 teser för den moderna högern, Juho Mäki-Lohiluoma ochSamlingspartiets unga riksdagsledamot Matias Marttinen.
I kärnan för deras teser kring center-högerns framtid, i Finland Samlingspartiets,
finns att hålla fast vid demokratiska principer, friheter och institutioner, då missnöjespolitik och naggat förtroende i andra länder lett till en större tro på auktoritärt ledarskap.
Ännu ser de dock inte den faran i Finland. Det gör inte heller Vanhanen.
– Att piska upp missnöje är lätt, men det är svårare efteråt då man ska visa upp lösningar, och dessa kräver kompromiss. Missnöjespolitik tillåter inte att man sedan ställer sig bakom kompromisser. Det politiska fältet kan då splittras internt, och på vissa håll har man följt lockelsen i auktoritärt ledarskap om man inte upplever att demokratin kan producera beslut. Jag ser ännu inte sådana tecken i Finland, säger Vanhanen.
Men också hos oss debatteras om beslutsfattandet kan lösa svåra framtidsproblem, särskilt sådana som inte briserar som direkta kriser, utan kryper på långsamt. Det är fortfarande decenniets stora fråga, säger Vanhanen och nämner befolkningsstrukturen som den krypande krisen. De små kommuner vars skattesats redan nått över 23-procentsstrecket har ännu inte blivit en nationell väckarklocka.
– Om några år behövs inte längre en femtedel av alla klassrum i landet. Det är intressant att se hur politiken ska lyckas hantera det, säger Vanhanen.
*** Omständigheterna är bättre under ytan än vad de ser ut att vara på Twitter. Även om det inte syns i klickrubriker lägger många politiker dagligen det mesta av sin energi på att arbeta fram lösningar tillsammans med andra. Kärnan i arbetet sker i riksdagens utskott. Kring olika sakfrågor finns eldsjälar med kontakter mellan partierna, och det kan gälla allt från jämställdhet till utrikes- och säkerhetspolitik. Dessutom litar finländarna på sina institutioner och myndigheter.
– Riksdagen är full av människor som gör mycket arbete i bakgrunden och ser resultat gå framåt med små steg på lång sikt. Det har bevarats. Det är närmast då frågorna ska offentliggöras och kommuniceras som skillnaderna mellan individer blivit mer markant – och det är den biten som är kopplad till popularitet. Individerna förkroppsligar någon värdering, och människor söker ansikten till de värderingar de har, säger Vanhanen.
Ett lugnande besked ger också tidigare talman Paula Risikko (Saml). Risikko har sedan förra decenniet deltagit i politiken från de flesta utsiktsplatser som finns: Opposition, regeringsparti, ministerbåset och som riksdagens talman under de turbulenta tiderna i slutet av förra valperioden.
Hon vill själv börja med att tala om vad som inte har förändrats.
– Det som inte har förändrats är att alla som kommer in i riksdagen har en stark vilja att förbättra samhället. Det har varit fantastiskt fint att se så många nya ledamöter komma, och hur de brinner för det. Man ser att de drömt om det länge, och deras inspiration är påtaglig. Alla värdesätter att människor röstat på just dem – och det har inte förändrats, säger Risikko.
Under sin tid som talman fortsatte Risikko arbetet med att förnya hur riksdagen fungerar. Förnyelser har skett under hela decenniet. I början av 10-talet ville talman Eero Heinäluoma (SDP) höja kvaliteten på budgetdebatten, och lyfte oppositionens möjligheter att göra skuggbudgetförslag med verkliga beräkningar. Under Risikkos tid som talman reagerade hon på att debatten om aktuella frågor skedde i allt snabbare takt i världen utanför. Hon ville möjliggöra snabbare initiativ för aktualitetsdebatter i plenum.
– Digitaliseringen har fört med sig att vi översköljs med en stor mängd information, och i en allt mer hektisk takt. Det ställer i sin tur krav på hur riksdagen förnyas.
En debatt kan blossa upp på sociala medier på några minuter, och blåsa över på bara några timmar. Så snabbt rusar inte riksdagen efter varje lös boll, men många aktualitetsdebatter de senare åren har tagit upp sådant folk pratar om. Det har varit klimatet, #metoo, sexualbrott, psykiska problem och den låga nativiteten.
Risikko ritar en cirkel på bordet framför sig: Om det här är den politiska kulturen, så är det bara en skiva (hon ritar en tunn skiva i kanten) som är förändringen. Det mesta är stabilt. Men det som ändras kan sprida sig och äta upp allt annat om man inte är på sin vakt, säger hon.
*** Skivan av förändring må vara tunn, men i Riksdagshuset rätt synlig utåt: Under hösten och veckorna före jul har flera riksdagsledamöter spontant talat om obehaget i personangrepp under debatterna i riksdagen. Konsten att inflika små retoriska utrop har blivit till ett sorl av röster som pratar på varandra, och mitt i salen finns de som lider av ropande från flera håll.
Bullret hörs på läktaren och tvsändningen, men syns för eftervärlden också i riksdagsprotokollen. Där man tidigare kunnat läsa enskilda fyndiga utrop i vissa debatter, punkteras anförandena nu i värsta fall av parenteser efter varannan mening, bland annat i interpellationsdebatten om al-Hol: ”Utrop från salen,” ”Oväsen”, ”Talmannen knackar”, ”Utrop: Åhhåhh! – oväsen” och ”Oväsen” igen. Inuti allt det oväsen som protokollföraren inte alltid kan urskilja finns dessutom angrepp av ett slag som inte brukar höra hemma i plenisalen – förklenande personkritik. ”Utrop: Ja, här ser vi minsann en expert som talar”.
Paula Risikko nämner det här fenomenet som en förändring hon sett.
– Förändringen är i beteendekulturen och hur man bemöter varandra. När jag blev invald 2003 var det en självklarhet att man håller sig till sak. Det har varit en oskriven regel att man inte i offentligheten bedömer andras personlighet. Numera händer det att man inte håller sig till sak utan kommer med pikar som går in på skinnet.
Risikko bedömer att det kommer delvis från beteendet på sociala medier. Särskilt svårt kan det vara om man fört en valkampanj som gått ut på att man skäller på andra. Då kan det vara svårt att gå emot väljarnas förväntningar och omvandlas till en ledamot som kan ge sina motståndare beröm.
– I lagen heter det att riksdagsledamöter ska uppträda sakligt och värdigt. Tyvärr rör det sig ibland, för vissa, på saklighetens och värdighetens gränser.
Det som då äts upp är förtroendekapital, funderar Risikko. Sådant kan försvinna om man inte kan lita på när man för förtroliga diskussioner och när sådana plötsligt används som slagträ emot en.
Det senaste året har en del sådana exempel väckt uppmärksamhet. I plenisalen har det använts uttalanden från diskussioner som förts i regeringssonderingar och utskott. Bara de senaste veckorna har det hänt att utskottsledamöter inte längre vet om en utskottsordförande talar i sin
❞ Digitaliseringen har fört med sig att vi översköljs med en stor mängd information, och i en allt mer hektisk takt. Det sätter i sin tur krav på hur riksdagen förnyas.
Paula Risikko riksdagsledamot (saml)
egen sak eller som representant för utskottet, och efter statsminister Sanna Marins (SDP) utrop till Samlingspartiet – ”Skäms ni inte!” talade också ledamöter från andra partier om hur man förväntas uttrycka sig som statsminister.
Risikko vill själv inte peka ut något exempel eller någon person offentligt, utan ger ett råd:
– Vi är alla ömsom i regeringen, ömsom i opposition. Varje gång man har att göra med andra människor ska man minnas att man följande gång är i en annan roll. Att vara politiker är lite som att vara en flagga, man hissas på morgonen och halas på kvällen. Allt man har sagt kan komma emot en.
*** Den insikten förutsätter att man är med så länge att man får lära sig.
Det vi ännu inte vet är hur länge riksdagsledamöter sitter i framtiden. Många långvariga politiker har lämnat huset, och många yngre hoppat av till andra karriärer, lobbyverksamhet och uppdrag där ansiktet inte slits lika snabbt.
Matti Vanhanen säger att politikers ansikten slits i allt snabbare takt och tempot där profiler byts ut har blivit snabbare. Det kan försämra det kollektiva minnet.
– Det leder till att karriärfönstret för politiskt ledarskap är bara några år. Om företagare sägs det att de är bäst då de varit med om en konkurs, men för politiker gäller det inte. Får man sin chans när man är 30 år och slits snabbt, så är det tiotals år av yrkesliv kvar som inte kommer politiken till godo. Man har blivit en slit-och-släng-produkt. Det skadar särskilt internationella relationer, som tar väldigt många år för enskilda personer att bygga upp, säger Vanhanen.
I väntan på att nya veteraner växer fram finns ändå unga som också kan påminna om perspektivet. Marttinen och Mäki-Lohiluoma skriver i den nämnda pamfletten att den politiska kulturen trots allt har förändrats mindre i Finland än i många andra länder. Om det finns någon plats där politiken inte är trasig, så är det uttryckligen här.