I Nordkoreas pister kan man röra sig utan statlig guide
Har du redan åkt utför i både Sälen och St. Anton? Letar du efter mer exotiska resmål med skidor i bagaget? Då kanske jordens mest egendomliga skidort kan vara något för dig. Häng med till världens mest slutna land och pisterna i Masikryong, Nordkorea.
På vintersportorten Masikryong i Nordkorea har man en sällsynt chans att tala fritt med nordkoreaner. De officiella statliga guiderna hänger nämligen inte med ända upp till pisterna. De nordkoreaner HBL träffar i backarna tillhör förstås landets elit, den växande medelklass som har det relativt bra. En del av dem kan också tillräckligt mycket engelska för att vi ska kunna diskutera med dem.
Att åka från Nordkoreas huvudstad Pyongyang till vintersportorten Masikryong tar drygt fyra timmar på en skumpig betongväg, i en buss utan värme och vettig fjädring. Det nybyggda mastodonthotellet som dominerar vyn ligger som en sovande betongkoloss vid foten av det drygt 1 300 meter höga berget Taehwa i Kangwonprovinsen i Nordkorea. Uppför berget klättrar en handfull liftar. Pisterna ligger välpreparerade och i receptionen tar man snabbt emot och visar oss till våra rum. Restaurangen serverar femrättersmåltider. Vi kan välja mellan lokalt öl, importerat vin, 16 tesorter, espresso och amerikansk whiskey.
Ordning och reda
Man skulle kunna lura sig själv och tro att detta är en helt vanlig skidort. Men det faktum att vi befinner oss i världens mest slutna land gör kanske skidresan lite mer kittlande än om vi befunnit oss i Idre eller Saalbach. Till en början far tankar om fängslade studenter och arbetsläger genom huvudet, men efterhand vänjer vi oss vid den utpräglade disciplin och kontroll som råder där Kim Jong-un styr med järnhand. Illusionen av trygghet växer på en. Jag diskuterar faktiskt till slut politik ganska öppet med en av våra obligatoriska guider. Och han förklarar stolt att
Korea, han säger konsekvent Korea, har extremt låg brottslighet. Vi behöver inte oroa oss för några stölder eller att bli utsatta för våldsbrott. Ordning och reda härskar. Här gör man som man blir tillsagd och här sprutar man bort snön med tryckluft innan man lämnar in hyrskidorna i uthyrningen efter dagens sista åk. Här är snön vid liftarnas på- och avstigningsplatser skyfflade i exakta vinklar. Här finns inget skräp på marken.
När man besöker Nordkorea reser man med guide. Våra guider är med oss i princip all vår vakna tid. Utom när vi äter och förvånande nog inte heller när vi åker skidor. Detta faktum gör att vi, till skillnad från de andra turisterna som besöker Nordkorea, faktiskt kommer i kontakt med andra än de officiella representanterna för regimen.
Nu ska man ju inte tro att vi stöter på den genomsnittlige nordkoreanen i liften. Nej, de koreaner vi träffar i backarna tillhör landets elit, den växande medelklass som har det relativt bra. En del av dem kan tillräckligt mycket engelska för att vi ska kunna ha lite utbyte. Nordkorea må vara ett av de mest udda länderna i världen men i Masikryong känner vi oss ändå ganska hemma och
upplever en viss gemenskap med de koreaner vi träffar.
Propagandaprojekt
Masikryong byggdes som ett gigantiskt propagandaprojekt i regi av den nordkoreanske ledaren Kim Jongun som påstås ha studerat i Schweiz och där plockat upp sitt intresse för skidåkning. Masikryong, som på svenska betyder ungefär ”passet där hästarna får vila” invigdes efter en rekordsnabb byggnation på mindre än ett år, ledd av militären 2014.
Propagandaaffischer och filmer visar upp scener från det slitsamma arbetet att anlägga en skidort i princip utan maskiner. På storskärm, utomhus vid pisten, och på teven på hotellrummet visas propagandafilmer med glada men hårt arbetande koreaner som lyfter sten, hackar sten, bär sten och skyfflar jord, ivrigt påhejade av kamraternas arbetarglorifierande tillrop och sånger.
Det är alltså inte enbart arkitekturen som bär släktskap med den sovjetkommunistiska estetiken. Men att kalla Nordkorea för kommunistiskt eller socialistiskt är en förenkling. Landet är totalitärt, visst, men totalitärt på sitt eget lilla vis.
Alla nordkoreaner vi träffar berättar stolt om den egna ideologin Juche som formulerades av republikens evige president Kim Il-sung (1912–1994), landsfadern och den förste ledaren i Kim-dynastin. En ideologi som för en utomstående i mycket liknar marxismleninism men med det tillägget att du som medborgare har ett utpräglat personligt ansvar.
Skidåkningen då? Jo tack. Den delegation vi reser med har i uppdrag att träna det nordkoreanska alpina juniorlandslaget i portåkning. Flera i laget har för övrigt kinakopierade svenska landslagsdräkter med några år på nacken. Detta visste inte åkarna själva om. Sweden, som det står på dräkterna, var bara några okända bokstäver. Sverige heter ju ”Sverje” i Nordkorea.
Vår sju man starka grupp består bland annat av en alpin tränare, tre skidlärare och en före detta landslagsåkerska. Koreanska skidförbundet tar allvarligt på vårt besök. Skidåkning sker i pist, helst i slalom, storslalom eller i störtloppsbana. Att bara hasa runt för nöjes skull är ingen prioriterad aktivitet. Även om det emellanåt lyser igenom att skidglädjen givetvis är lika stor här som i Vemdalen eller Verbier.
Vi tillbringar dagarna i portad pist och vi tittar mest på och försöker hjälpa de koreanska utförsåkarna att förbättra teknik och fart.
Genom orörd snö
Den sista dagen smiter några av oss från det nordkoreanska juniorlandslaget och åker fritt. Vi slår oss i slang med fyra nordkoreaner, lämnar guiderna bakom och tar oss utanför det preparerade området. Ingen har åkt här före oss sedan senaste snöfallet. Det finns inte ens några förbudsskyltar. Detta eftersom ingen nordkorean ens skulle komma på tanken att göra något så busigt som att avvika från det förväntade beteendet och åka utanför de välpreparerade pisterna. Vi får flera åk i orörd decimeterdjup lössnö. När mjölksyran brinner som små majbrasor i våra lår avslutar vi dagen med våra nyvunna vänner i restaurangen på toppen med något som kan liknas vid after ski. Vi uppskattar direkt den lokala ölen som håller internationell lagerklass, men det tar lite längre tid att vänja sig vid och uppskatta after ski med koreansk karaoke i stället för Sweet Home Alabama. Där och då känns vapenskrammel och upptrappad retorik avlägsen. Vi skålar, pratar snö och inser ganska tydligt att skidglädjen är förenande och universell.
TEXT: NICLAS SJöGREN FOTO: FELIX OPPENHEIM