Hufvudstadsbladet

Revansch på teaterscen­en

Wilhelm Nielsen blev svårt mobbad under skoltiden på grund av stamningen, men när han väl började spela teater visade det sig att han stammar märkbart mindre på scen.

- MALIN WIKSTRöM nyheter@hbl.fi FOTO: CATA PORTIN

”Han frågade om han får slå mig i magen. Jag försökte stamma fram ett nej, men det blev ett... okej”. Det här citatet är från Wilhelm Nielsens monolog, Keep calm och f-f-fortsätt framåt, en monolog där Nielsen berättar om sitt liv som stammare.

– Det är ett starkt minne från högstadiet, det var en av de värsta perioderna under den tid som jag har blivit mobbad för att jag stammar.

Just den gången som citatet härrör sig från minns Nielsen väl.

– För att underlätta stamningen brukar jag ta ett annat ord som jag har lätt att uttala för att få något sagt, i det här fallet ”okej”. Men allt hände så snabbt, jag kände ett slag i magen och hade ont några timmar efteråt.

Fysiska angrepp

Monologen handlar om hur stamningen har påverkat olika skeden av Nielsens liv, och hur han har tagit sig vidare efter att ha gått igenom tunga perioder och svåra besvikelse­r. Mobbning är ett genomgåend­e tema.

– Den började på dagis, och fortsatte på lågstadiet. Då var det ännu inte fysisk mobbning, utan den var verbal och handlade till exempel om grova skämt. Men i högstadiet blev det mer fysiska angrepp, det var knytnävssl­ag i magen, jag blev slängd med huvudet före i en betongvägg, och en gång blev jag sparkad mellan benen av en kille. Då var jag tvungen att gå till hälsocentr­alen mitt under skoldagen eftersom jag hade så ont.

Också om Nielsen berättade om mobbningen, fick han inget egentligt stöd i skolmiljön.

– Lärarna tog det första steget och sade att ”det här är inte okej”, men jag fick aldrig veta om det hände något mer. De tog det aldrig vidare. Jag vet än i dag inte om killen som sparkade mig mellan benen fick någon bestraffni­ng eller inte.

Armén en utmaning

Monologen tar också upp andra livsskeden då stamningen upplevts som ett problem.

– Armén innebär en ny situation och nya ansikten. Det är militärt och auktoritär­t och om jag inte svarade på tilltal snabbt kunde jag bli osakligt bemött, särskilt i början.

Både när det gäller skolvärlde­n och armén tycker Wilhelm Nielsen att den allmänna medvetenhe­ten om stamning borde bli bättre.

– Man måste ta i beaktande att en person stammar och ska ha ett annorlunda bemötande, att det kan ta lite längre tid innan personen svarar. Jag uppträder med monologen i skolor, och där har jag mött elever som aldrig tidigare har träffat någon som stammar.

Fördomar om stamning och stammare har han stött på i olika sammanhang.

– Folk har inte förstått att jag stammar, de har trott att jag är dålig på att prata i största allmänhet eller att jag är dum i huvudet.

I monologen tar Nielsen upp hur de som stammar vill bli, eller inte vill bli, bemötta.

– Man ska inte gissa sig fram till svaren då en stammare pratar, utan skapa ett lugnt diskussion­stillfälle. Och man ska alltid låta motparten tala till punkt.

Betydelsef­ullt pris

Sedan 2016 har han stått på scen på Fallåker teater, på Lurens och Raseborgs sommarteat­rar. För tillfället kan han ses i Fallåkers uppsättnin­g av Robin Hood – en musikal, som Lille John. När Wilhelm Nielsen väl började spela teater visade det sig att han stammar märkbart mindre på scen.

– I början när jag läser en ny text stammar jag mer, men när jag väl har fått kontakt med karaktären jag spelar hittar jag också en rytm och stammar betydligt mindre.

Responsen som Nielsen har fått har varit omtumlande. Tidigare i höst vann han omröstning­en till Årets talang i Nylands Svenska Ungdomsför­bunds årliga tävling.

– Priset betydde jättemycke­t för mig. Det är ett objektivt bevis på att jag kan något, och att det inte ska behöva finnas några hinder för att jag ska kunna göra det jag vill.

Stamningen har ändå inneburit vissa hinder. Nielsen ville till exempel utbilda sig till förstavård­are, något som stamningen satte stopp för. Drömyrket har ända sedan barnsben varit brandman, och efter att ha klarat av inträdespr­oven kom han in på utbildning­en vid Räddningsi­nstitutet i Kuopio.

– Det var lika stort för mig som att få utmärkelse­n Årets talang, det kändes som ett bevis på att jag kan någonting. Redan vid inträdespr­oven hade jag berättat om min stamning och frågat om det kan innebära några svårighete­r, men jag fick ett nekande svar, alla var välkomna. Det visade sig sedan att det inte var riktigt sant.

”Risk för hela teamet”

Den första rökdykaröv­ningen under utbildning­en ledde till problem.

– Jag tyckte att det var jätteläski­gt och fick någon form av värmechock. Efter händelsen började lärarnas misstankar mot mig växa. De började ifrågasätt­a om jag är kapabel att vara brandman.

Efter incidenten blev Nielsen uppringd flera gånger av lärare som frågade om han var säker på att han ville fortsätta utbildning­en.

– Jag sa att jag vill fortsätta, men det slutade med att jag blev kallad till ett möte där det sades att stamningen kan innebära allvarliga komplikati­oner, att jag kan medföra en livsfarlig risk för hela teamet, eftersom hela räddningsk­edjan äventyras av en svag länk i teamet.

Nielsen bad om att få träffa rektorn, skrev på avskedspap­pren och därefter packade han ihop sina saker. Samma natt körde han hem från Kuopio. Då hade han gått åtta veckor av den 1,5-åriga utbildning­en.

– Jag blev väldigt besviken förstås, och både sårad och kränkt. Jag vet innerst inne att de bara menade bara väl, men deras bemötande var absolut inte det bästa.

I och med monologen är det första gången som Nielsen har berättat om sina upplevelse­r.

– Det är väldigt känsliga saker som jag tidigare inte har vågat prata om, varken med föräldrar eller vänner. Att jag nu vågar berätta om det jag har varit med om är en revansch för mig.

Wilhelm Nielsen har stått på flera amatörteat­erscener och också medverkat i en teaterprod­uktion vid Yrkeshögsk­olan Novia. För honom är teater den mest utveckland­e hobby man kan ha.

 ?? FOTO: CATA PORTIN ??
FOTO: CATA PORTIN
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland