Ryska komikern Viktor Sjenderovitj läxar upp makthavarna och vanliga ryssar
Den ryska komikern Viktor Sjenderovitj vet hur man irriterar folk. Inte bara makthavarna i Kreml. Han gör även vanliga ryssar rasande. – En satiriker ska vara tuffast mot sina egna. Inte mot grannarna, säger Sjenderovitj i en HBL-intervju.
Ryssland befinner sig i djupaste dvala vad kriget i Ukraina beträffar. Men det uppfattas inte som en dvala utan som att vi håller på att resa oss. Allt grundar sig på illusioner och det kostar både grannarna och oss själva väldigt dyrt.
Vi sitter på franskt crêperie i norra Moskva och dricker havtornsté. Platsen är charmfull och trivsam, liksom Viktor Sjenderovitj själv. Det är svårt att tro att mannen som sitter framför mig är känd som en av Rysslands elakaste satiriker.
Viktor Sjenderovitj är älskvärd på ett sätt som är typiskt för äldre, infödda Moskvabor. Han talar mycket, men är också oerhört uppmärksam på den som ställer frågor. I motsats till många ryska män i hans ålder och position tycker han om att lyssna.
– Satir, säger han, kan man bara skriva om sig själv. Det visste redan Jonathan Swift.
Sjenderovitj är en av Rysslands mest kända komiker och satiriker. Sin position i offentligheten fick han på 1990-talet, då han var manusförfattare till serien Kukly (Dockor) där huvudrollerna spelades av vaxdockor. Konceptet hade köpts av den franska serien Les guignols.
Kukly gjorde narr av beslutsfattarna på bästa sändningstid och var djupt avskydd i Kreml. Men Rysslands första president Boris Jeltsin hade som princip att aldrig röra det fria ordet. Hans efterföljare Vladimir Putin, som kom till makten år 2000, hade andra principer.
Redan 2001 lät han det statliga gasbolaget Gazprom ta över NTV, den oberoende tv-kanalen som sände Kukly. Följande år lades showen ned.
– Tonen i Kukly på 1990-talet var betydligt mjukare än i dag. Sedan dess har jag blivit hårdare och mer kompromisslös i min satir. Det är naturligt. Det sades att efter Auschwitz kan man inte längre skriva dikter. Jag kan inte skämta som jag gjorde förr efter gisslandramat i Beslan år 2004 (där 385 personer dog), säger Viktor Sjenderovitj.
Han drar paralleller till hur en läkare behandlar sin patient.
– Läkeprocessen börjar med en diagnos. Denna diagnos kanske inte uppskattas av den sjuka. Men ibland behöver man en örfil för att vakna.
Parallell till Nazityskland
Att örfila upp det ryska samhället är Viktor Sjenderovitjs profession sedan decennier tillbaka. Med jämna mellanrum har han ställt till med skandaler. Udden i hans texter är konsekvent riktad dels mot makthavarna, dels också mot den ryska allmänhetens käraste mytbildningar. Till dem hör uppfattningen om Sovjetunionens roll i andra världskriget.
År 2014 jämförde han i ett blogginlägg på Echo Moskvys hemsida den ryska konståkerskan Julia Lipnitskaja med den tyska kulstötaren Hans Woellke. Lipnitskaja tog hem lagguld åt Ryssland i Sotji-OS 2014, Woellke vann guld i Berlin-OS 1936.
– Jag påminde om OS i Berlin 1936 och de tyska idrottssegrarna, att vi vet priset för dem: andra världskriget. En enorm statlig propagandakampanj släpptes lös mot mig och jag förstod inte varför – jag hade ju skrivit liknande saker förut. Jag fattade det först när Krimannekteringen var ett faktum några månader senare, säger Sjenderovitj.
Jag frågar honom varför han ofta återkommer till just den parallell som gör inte bara Kreml, utan även vanliga ryssar rasande: Att jämföra dagens Ryssland med 1930-talets Tyskland.
– Det som pågår i dagens Ryssland ska inte jämföras med sovjetsamhället. Det var mycket cyniskt, men då hade man inga illusioner. En mer exakt parallell är Tyskland på 1930-talet, som också karaktäriserades av en stark tro på en illusion, på sin ledare och sin egen överlägsenhet. Det är en väldigt uppriktig tro. Ju uppriktigare, desto farligare, säger Sjenderovitj.
Den här sortens paralleller gör folk så rasande att de glömmer vad diskussionen egentligen handlar om.
– Och kriget som Ryssland för i Donbass? Är det inte känsligt? Jag tycker att min kompromisslöshet är helt adekvat. Ryssland befinner sig i djupaste dvala vad kriget i Ukraina beträffar. Men det uppfattas inte som en dvala utan som att vi håller på att resa oss. Allt grundar sig på illusioner och det kostar både grannarna och oss själva väldigt dyrt. När samhället befinner sig i en viss fas så kan man tala med små bokstäver. Men när väldigt mycket står på spel måste man välja en annan ton, säger Sjenderovitj.
I en av sina senaste böcker, Blokada mozga eller Hjärnblockering (vars första upplaga makulerades av tryckeriet efter att tryckerichefen hade läst boken), skriver Sjenderovitj en satirisk dikt om det ryska folket.
Den heter Indianerna och handlar om ett folk som går med på att förlora sin frihet, sitt land och sin självbestämmanderätt så länge de får värdelösa glaspärlor och eldvatten (det vill säga sprit).
”Aldrig har de tråkigt. Ibland har de Eurovision, ibland krig, ibland olympiska spel, medan resten av världen smider ränker mot dem”, skriver Sjenderovitj.
”Den ryska staten är monstruös, men satiren är storslagen.”
– Jag har tillägnat dikten den ryska emigrantförfattaren Jevgenij Zamjatin. Han var en stor satiriker och en föregångare till Aldous Huxely och George Orwell. Att skriva i den här traditionen är ingenting nytt, och det är heller inte specifikt ryskt. Det är bara det att ryska författare har väldigt mycket material – vi har en stor civilisation, vi har vetenskap, konst, litteratur och kultur, men den politiska utvecklingen står och stampar på stället. Därför är social rättvisa tyngdpunkten i vår litteratur. Det började redan med Gogol. Den ryska staten är monstruös, men satiren är storslagen.
Att skriva nedlåtande om sitt eget folk är tillåtet, enligt Sjenderovitj. Men bara om man talar om sitt eget folk.
– Man kan bara använda satir mot sig själv. Satir mot andra är propaganda. Att göra narr av sina grannar är xenofobi. Jag är medborgare i det här landet och jag har rätt att säga mycket tuffa saker om Ryssland. Mer än ni kan säga. Ni hindras av en viss artighetskänsla.
Av den här anledningen är Sjenderovitj inte intresserad av att lämna Ryssland.
– Jag har blivit inbjuden till att flytta till Ukraina och Israel för att jobba där. Men där är jag en gäst, som saknar rätt att vara tuff. Det kan jag bara vara i mitt eget land.
Smutskastning ett lågt pris
Ibland svarar det egna landet med omfattande smutskastningskampanjer.
År 2014 hängdes ett gigantiskt plakat ut över en fasad vid Novyj Arbat, en av Moskvas mest centrala gator, med bilder på bland annat Sjenderovitj, musikern Andrej Makarevitj och författarna Ljudmila Ulitskaja och Dmitrij Bykov. De anklagades för att ta emot pengar från utlandet. Kriget i Ukraina pågick för fullt och alla som hängdes ut på plakatet hade kritiserat den ryska invasionen av Krim.
– De ville pressa mig, i stället upphöjde de mig. Det är en heder för mig att bli placerad i samma lag
som Ulitskaja och de andra, säger Sjenderovitj.
Samma år hotades han fysiskt och var undantagsvis tvungen att ta till extra försiktighetsåtgärder. Nu lever han igen som vanligt.
– Jag har ingen bil och rör mig till fots på stan utan säkerhetsvakt. Och tro mig – jag får leenden och handskakningar var jag än går. Det är ytterst sällan jag möter fientlighet. Det är på nätet som trollen kommer flygande och skriver tarvligheter. I början försökte jag föra dialog med dem, sedan förstod jag att de inte är människor utan en funktion.
Att bli utsatt för smutskastningskampanjer är ändå ett litet pris att betala, säger Sjenderovitj – åtminstone i historisk jämförelse.
– Jag känner många dissidenter som har suttit i läger. Mig försökte makthavarna komma åt via plånboken. Jag tjänar mindre nu eftersom jag inte längre får jobba på tv. Men jag betalar ett lågt pris i jämförelse med många andra.
Sjenderovitj är övertygad om att Kukly inte blir historiens sista stora ryska politiska satirshow.
– En dag kommer en annan show, som någon annan kommer att göra. Då vet vi att förändringen verkligen har skett. Ryssland kan vara en demokrati som vilket annat land som helst. Det kommer att kräva mycket jobb, vi har en hel generation som bara känner till Putin. Men det är bara något som måste göras. Det finns ingen sådan tradition att just vi ska vara odemokratiska.
Man kan bara använda satir mot sig själv. Satir mot andra är propaganda. Att göra narr av sina grannar är xenofobi. Jag är medborgare i det här landet och jag har rätt att säga mycket tuffa saker om Ryssland. Mer än ni kan säga.