Lösningar finns där perspektiv möts

SMåBARNSPEDAGOGIK Signaturen ”Fundersam över framtiden”, skriver i HBL 21.12 om hur personalbristen inom småbarnspedagogiken lyfts upp i flera sammanhang och att det som nämns är löner, utbildning och rekrytering. Dessa är alla viktiga faktorer då vi funderar på långsiktiga lösningar, men skribenten lyfter även upp personalens bortglömda perspektiv.

Denna faktor har inte fått närapå tillräcklig uppmärksamhet, och ledningen inom Helsingfors stads småbarnspedagogik önskar att personalen låter bli att prata om sin upplevelse. Lösningar på problem ligger dock sällan i att förneka dem och i att framhäva en illusion av att de inte finns. Förändring ligger i erkännande, insikt och agerande.

Ett gynnsamt alternativ kunde därför vara att bekräfta upplevelsen av stress, i stället för att förminska den, att stärka kommunikationen mellan fält och ledning, samt att erbjuda stöd och uttrycka tacksamhet för att nuvarande personal ska orka medan ledningen arbetar på mer långsiktiga lösningar.

Det pedagogiska ledarskapet, stöd för teamarbete, kommunikation och en hälsofrämjande organisationskultur är något man med fördel kunde satsa resurser på för att öka personalen välmående.

Naturligtvis är det viktigt att även framhäva de positiva sidorna av småbarnspedagogiken. Den diskussionen är dock missvisande i förhållande till personalbristen, eftersom det inte är småbarnspedagogiken och arbetet med barnen som är det negativa. Det positiva finns i de små värdefulla stunderna vi klamrar oss fast vid under de mest krävande perioderna. Att se stolthet och glädje i ett barns ögon eller att få ett tacksamt ord av en förälder, kan vara avgörande för orken och känslan att man lyckats, då vardagen handlar mer om överlevnad än om möjlighet att genomföra pedagogisk verksamhet.

Debatten kunde därför i högre grad skilja på begreppet småbarnspedagogik från det faktum att personalbristen gör det svårt att ägna sig åt just småbarnspedagogik. Det är förutsättningarna som behöver stärkas, för att den redan starka småbarnspedagogiken och kunniga personalen vi har skall kunna förverkligas och mobiliseras.

Jag efterlyser därför en högre grad av kommunikation och reflexivitet av ledningen, samt insikt i sambandet mellan personalbrist och bemötandet av personalen, vilket är en av orsakerna till att ekorrhjulet snurrar vidare.

Lösningen i att framhäva en positiv bild av arbetet och få fler att söka sig till branschen, ligger inte i att förneka verkligheten, utan i att förändra den. Utöver lösningar i form av lön och utbildning, behöver vi se verkligheten, stärka delaktigheten och skapa känslan av att vi, ledning och personal, tillsammans arbetar för en förändring!

Vad har präglat det decennium som i dessa dagar förpassar sig till historien? Jag ställer frågan trots det vanskliga i att ringa in samhällsutvecklingen i avgränsade tidsperioder.

Raderar vi ordet ”präglat” är vi friare att tänka fram fler parallella banor. Av 2010-talets bågar är det två som i mina ögon kastar djupa skuggor in i framtiden. Jag drar dem så här: Eftersom nationalismens politiska entreprenörer opererar på helt andra scener än den icke-nationella kapitalismen rör det sig om två dominerande bågar som divergerar.

(Försök se ”kapitalism” som ett neutralt begrepp – svårt nog för oss som gick med i samhällsdebatten på 1970-talet, men dock.)

Allt nog. Så långt vi kan se är det nationalstaterna som försöker duka för vår vardag. Välfärdssystemen är nationella, även om det inom EU finns gränsöverskridande element.

I den andra bågen befinner sig de gränslösa kapitalisterna. Deras effekt på nationalstaternas ekonomi är på sikt ofrånkomligt urholkande.

Hur så? Jo, eftersom politiken i avtagande grad sysslar med för ekonomin väsentliga frågor.

Därför tillåter det som fortfarande försöker vara ett välfärdssystem det offentliga i många länder att upphandla välfärdstjänster på en global marknad – där förtjänsten, ”under strecket-pengarna”, i växande grad hamnar i skatteparadis.

Det finns siffror på detta, men dem ser vi märkligt nog inte i den dagliga journalistik som parallellförskjutits in i identitetspolitikens isolerande kamrar.

Det finns inte heller nationell industri att tala om. Ägandet blir internationellare, besluten fattas inte utifrån nationella intressen. Nationella skattebetalare lever i regel i salig okunskap om detta.

Trots all kritik av globaliseringen mår den förträffligt ekonomiskt – sett ur den finansiella elitens perspektiv.

När de nationalistiska politiska entreprenörerna så totalt riktar in sig på identitetspolitik (för all del med skenbar ekonomisk argumentation visavi invandringen) glider ekonomin in i ett disigt bakvatten.

Det här har länge synts i hur medierna prioriterar. Ekonomi betraktat som samhällsfundament existerar inte längre i våra allmänmedier.

al-Hol-debatten igen är en tragisk illustration av högt tonläge och låg substans. Frågans generella vikt står inte i proportion till satsade mediala resurser. Men tillbaka till grundfrågan. Om nationalismen riktar sig inåt i ordets alla meningar, och kapitalismen fortsätter sin erövring utåt ställs vi inför frågan:

Vad ska den isolerade nationen bygga på? Vilka är dess politiska byggstenar om ekonomin i växande grad håller till i banor långt utanför de nationella? Också denna fråga bör ställas: När den politiska globaliseringen – internationella avtal om klimat etc – bromsas upp och den ekonomiska inte längre behöver oroa sig för att ”världen” går samman i reglerande syfte – vilket är svängrummet för nationalistisk politik och dess ekonomiska bas? Frågan är inte akademisk. Och då behövs en båge till. När sannfinländska och sverigedemokratiska stämmor började göra sig hörda ryggmärgsreagerade den etablerade politiken.

Unisont förkunnades att man minsann har nolltolerans inför budskapen.

Svenska SD har i denna anda isolerats politiskt – men det gäller längre bara politikens teknikaliteter.

SD-värderingar är i dag fullgod valuta inom de moderater som glömt den Reinfeldtska eran, liksom hos Kristdemokraterna.

Det är likaså en tidsfråga innan Orpo & Co gör gemensam politik med Halla-ahos Sannfinländare – vars värderingar definierades som omöjliga så sent som sommaren 2017.

I Storbritannien fejkade Boris Johnson i valet fram en social dimension som kan g(l)ömmas under de fem år han ostört kan vulgarisera brittisk politik. Se där ytterligare en båge. Vulgariseringen döljer den politik som borde vara baserad på principiella resonemang.

Känslan är nödvändig i politiken, inte minst för att den – kanske på ett omedvetet plan – styr vår människosyn och i förlängningen våra ideologiska resonemang.

Dock gäller att enbart känsla urgröper vår förmåga att föra principiella resonemang.

Skatteparadisens dödgrävande effekt på vår välfärd är ett fenomen som kräver att vi ställer oss ovanför känslan och ser utanför nationsgränsen. Det är inte dit Europa är på väg. Ett Europa som därtill stått stilla länge när det gäller innovativt fyrverkeri.

Ett Europa som sett invandring som en ekonomisk dimension.

Ett Europa som förlorar röststyrka i internationella sammanhang.

I detta Europa lamslås politiken av röster från ett historiskt ruskigt förflutet.

De har inte skapat utrymmet ensamma. De etablerade politiska rösterna har talat ett sövande, likgiltigt språk.

I handling har man däremot varit tydlig:

Den finansiella härdsmälta som smög sig på med början 2007–2008 parerades med politik ur finansialismens handbok.

De nationalistiska entreprenörerna rider indirekt på tomheten i de etablerade politikernas verktygslåda.

Vad har gått fel, ur vilken synvinkel?

Jag har ett konkret svar: Etablissemanget har inte brytt sig om att trygga – höja – den lägsta trygghetsnivån i samhället.

Det var här den populistiska rörelsen sög upp sin näring när fenomenet var ungt.

I den bästa av världar kunde nationalister som toppar opinionsmätningar fungera som korrektiv.

Det är inte i en sådan värld vi har befunnit oss på 2010-talet.

De övriga politiska rörelserna måste sätta fokus på de stora samhällsfrågor som fortfarande finns där öppen ekonomi möter nationella beslut.

Det kan på kort sikt beröva dem politiska maktpositioner.

Men vi är ju redan där – i Finland och Sverige som ter sig paralyserade inför opinionssiffrorna.

Om högern tror att lösningen är att sugas med i de nationalistiska begränsningarna ser 2020-talet ut att erbjuda mörker.