Provocerande positiv

Det är sensommar och vi spelar in det första avsnittet av Maria & Sommarpratarna ute på Lonnan. Paradisön ligger bara tio minuter från Salutorget i Helsingfors men temat för dagen är inte lika härligt. Vi ska nämligen prata om att vara annorlunda och få skit för det.

Kaj Kunnas har jobbat som sportkommentator under många år och hejat och hojtat oss genom många VM och OS. Publiken har hejat och hojtat tillbaka till Kaj med brev, sms och mejl. Många fina kommentarer men också för många fula. Fula kommentarer om utseende, språk och sätt, men mest skit får han för att han är så glad. Provocerande positiv och löjligt lycklig, också om Finland förlorar. Vi lever i en värld med klimathot, social orättvisa och krig men det får troligtvis inte dessa typer att söka sig mot tangentbordet för att göra skillnad. Hängiven glädje däremot, det triggar fram behovet att ge på käften.

Jag har också varit för glad. För engagerad, för social och för spontan och har därför rätt så mycket ärr över självkänslan. Skador som faktiskt uppkommit främst i arbetslivet. Krokben och knuffar av kolleger som av knepiga skäl har haft behov av att göra illa.

Första gångerna det sker anklagar man förstås bara sig själv för att man var för ivrig och kanske tog för stor plats, men efter 25 år ser man ett mönster. Mönstret är att osäkra människor ofta beundrar eller bestraffar typer som är som de själva skulle vilja vara. Men de som bestraffar upplever förstås inte att de är avundsjuka. De känner bara irritation, provokation och aggression. De börjar därför leta fel för att få orsak och utlopp för den tryckande känslan över bröstet.

Det säkraste och snabbaste sättet att komma åt någon på ett jobb är att börja snacka om brister i kompetens. Först som lite försiktiga kommentarer i spridda skurar vid kaffebord och kopieringsapparater. Sedan som nonchalans och negativitet runt mötesbordet och sedan uppvaktar man chefen med en lång lista på större och mindre fel som kollegan gjort sig skyldig till. Listan är säkert korrekt eftersom alla människor har svagheter och luckor i sitt kunnande men det finns aldrig en lista över det som funkar.

Styrkornas Excel-tabell har aldrig skrivits och den som tolkat trist från start har troligtvis aldrig ens funderat på att hjälpa och lära den som inte ens vet om att den gör fel. Bristande kompetens-listans underliggande motiv är nämligen inte utveckling utan avveckling. Avveckling, skam, sparken. Det enda som tröstar en liten avundsjuk människa är ju att livet någonstans är rättvist: Du är glad och omtyckt, men jag är i stället kompetent. Nu har du inte längre något jobb men det har jag. Du är mindre glad och därför mår jag bättre. Balans i universum igen.

De som provoceras av andras glädje finns överallt men de som kan genomskåda mekanismerna och mönstren är tyvärr färre. Utvecklingssamtal och arbetsplatspsykologträffar fastnar alltför ofta vid kompetensdiskussionen eller så kodar man missnöjeslistan som en konflikt. Det är ingen konflikt, för det kräver åtminstone två som grälar, men här är det varken fel eller gräl. Har man inte egen erfarenhet av uteslutande eller känner lukten av avund så går man lätt på fel spår. Har man inte mod att våga gå emot gruppen eller hellre offrar en som har rätt än fler som har fel så finns det bara förlorare i arbetsteamet. Det är nämligen så enkelt som rätt och fel när någon inte står ut med någon annans styrkor och svagheter utan måste driva krig mot det som skiljer från det man är själv.

”Du är mindre glad och därför mår jag bättre. Balans i universum igen.”

MARIA SUNDBLOM LINDBERG

Psykoterapeut, präst och publicist.