Eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget

Juldag i stockholm. Det är en av de få dagar på året då allt är stängt, en andhämtningspaus i livets ekorrhjul. En idealisk dag att flanera genom innerstan utan trängsel och stress. En mås på Karl XII:s huvud undrar förvånat var alla människor håller hus.

Men också en dag som denna blir man påmind om att verkligheten för många är allt annat än idyllisk. I tunnelbanan möter jag en av dessa hemlösa som går genom vagnen rabblande sin ramsa: Jag har ingenstans att bo, får ingen hjälp av socialen, behöver hjälp till mat och någonstans att sova i natt. God jul!

Sedan vissa länder i Östeuropa blev medlemmar i EU har vi vant oss vid att se exotiska tiggare på gatorna. Men den typ av tiggeri jag avser är typiskt stockholmsk. Det här är infödda svenskar som råkat på drift, som på ren stockholmska vädjar till sina medmänniskor om hjälp i nöden. Hemlöshet är numera ovanligt i städer som Helsingfors eller Wien. I Stockholm är det en del av gatubilden. Hur är detta möjligt i ett av världens rikaste länder? Vad har hänt med Sverige? Med folkhemmet?

Hur det blivit så vet jag inte, men principerna för socialvården här är annorlunda än i till exempel Helsingfors. I Stockholm ska den vårdberoende gå igenom ett steg för stegprogram för att lösa sin situation och få en ordnad tillvaro. I det ingår olika typer av boendelösningar: stödboende, tillfällighetsboende och försöksboende innan bostadssituationen är löst. Man måste liksom bevisa att man klarar av att ha en bostad. Helsingfors har infört ett system som kallas Bostad först. Ett eget hem har första prioritet, sedan följer vården. Man kunde säga att det i Helsingfors är myndigheternas skyldighet att hjälpa de bostadslösa, medan det i Stockholm är de bostadslösas skyldighet att bevisa att de är värda en bostad.

Men kanske det också har att göra med den allmänna bostadssituationen i Stockholm. Om det inte finns bostäder för vanliga knegare och löntagare finns det väl knappast för samhällets olycksbarn heller? Min dotters fästman hör till Stockholms hyresgästelit, han har haft turen att få en hyresrätt. Han hyr i förstahand medan de flesta andra nyinflyttade hyr andrahandsbostäder. Den som vill ha en hyresrätt får ställa sig i bostadskö. Den genomsnittliga väntetiden är 11 år, men kan vara betydligt längre beroende på var man vill bo. När man sedan får sin hyresrätt är det som att hitta en guldklimp, man vill inte göra sig av med den i första taget. Låter det komplicerat? Det är det.

Har man kapital har man inga problem. Då köper man en bostadsrätt, det vill säga man köper en bostad. Staden inom tullarna

MåNS NYBERG

HBL:s medarbetare i Wien

gentrifieras. För folk med normala inkomster som inte orkar eller kan stå i bostadskö i över tio år är det enda alternativet att köpa en bostad i förorten.

För mig som bor i Wien är det fascinerande att jämföra situationen där med den i Stockholm. I Wien finns det en hyresmarknad som fungerar. Man kan lätt hitta en bostad var som helst i staden, också i innerstan. 500 000 människor bor i kommunala hyreshus, det är var fjärde invånare. Överallt i Wien ser man dessa byggnader som bär stolta namn, den berömdaste är Karl-Marx-Hof (byggt 1927–1933), världens längsta bostadshus, över en kilometer långt. Hyreshusen finns i alla distrikt, inte bara i arbetarkvarter. Befolkningen är blandad, låginkomsttagare i kommunala hyreshus bor granne med rikemansvillor. Det är en naturligare miljö än på andra håll där invandrare och fattigfolk bor i förortsghetton och de rika i innerstan. Dessutom är det inte enbart låginkomsttagare som bor kommunalt. I Wien är det folk ur alla samhällsklasser som bor så, och hyreskontrakten är på livstid. Väntetiden för att få en kommunal hyresbostad är omkring ett år. En privat hyresbostad kan du få nästa vecka – till ett rimligt pris.

det var år 1919 som den socialdemokratiska stadsregeringen i Wien inledde ett bostadsprogram som blev världsberömt. På några år lyckades man lösa den katastrofala bostadssituationen genom att bygga tusentals hyreshus. En utställning i Wiens stadsmuseum, Das Rote Wien 1919–1934, firar hundraårsminnet av detta bostadsprogram. Till det hörde inte bara att bygga bostäder, det gällde också att skapa en bra livsmiljö med stora gröna innergårdar, lekplatser, daghem, förenings- och aktivitetsutrymmen. Det var ett holistiskt socialt koncept. Det kommunala bostadsprojektet fortsätter än i dag. I november invigdes ett nytt hyreshus och fyra till ska bli färdiga de kommande två åren. Förutsatt att socialdemokraterna lyckas behålla makten. Det är delstatsval i Wien nästa år och om de konservativa lyckas bryta socialdemokraternas hundraåriga maktperiod kan det föra med sig stora förändringar också i den sociala politiken.

”I Wien finns det en hyresmarknad som fungerar. Man kan lätt hitta en bostad var som helst i staden, också i innerstan. 500 000 människor bor i kommunala hyreshus, det är var fjärde invånare.”