Vi vågade inte dricka slattar av rädsla för hiv

”Och kondom blev plötsligt igen ett måste; vi som inte klarade av den plastpåsen fick antingen strunta i sex med obekanta eller strunta i faran.”

I dag uppfattar vi som lever i de nordiska välfärdsstaterna inte längre hiv som någonting akut skräckinjagande. Den som är tillräckligt ung har antagligen aldrig varit riktigt rädd för viruset, eftersom det med rätt medicinering numera går att hantera. Ett kombinationspiller varje dag, och läget borde vara under kontroll.

Hos oss är det i själva verket många som i dag ser på hiv och aids som om de tillhörde en annan tid, men då glömmer man mer eller mindre medvetet bort att aids fortfarande är ett stort problem i många andra delar av världen. Det handlar om ett lidande som kunde undvikas ifall det fanns en global rättvisa, så att fattiga runtom i världen skulle ha tillgång till samma dyra mediciner som varje finländsk medborgare vid behov har.

Jag minns mycket väl hur det var när hiv och aids först slog ner i USA och småningom också i de nordiska länderna. Till en början var det kanske inte så många som verkligen brydde sig, eftersom man ansåg att det bara var ”bögarnas sjukdom”.

När det visade sig att hiv och aids också drabbade heterosexuella blev det snabbt annat ljud i skällan.

Och det gällde att alltid tänka på att inte bli smittad. Vi vågade inte dricka slattar, inte ens efter att vi fått höra att viruset visst ändå inte smittade den vägen. Vi vågade knappast ens kyssas. Och kondom blev plötsligt igen ett måste; vi som inte klarade av den plastpåsen fick antingen strunta i sex med obekanta eller strunta i faran.

Själv tog jag mitt första hiv-prov under tiden då ett positivt resultat ännu innebar att den kvarvarande livstiden drastiskt begränsades. Orsaken var att jag under ett läkarbesök – på grund av ett par märkliga bölder i munnen – blivit beordrad att så fort som möjligt testa mig.

Hiv-provet måste i Åbo då tas på universitetssjukhusets avdelning för könssjukdomar. Där satt man och väntade, och skämdes trots att det inte fanns något att skämmas för. Då jag anlände noterade jag att en kille jag vagt kände var ute i samma ärende som jag. Vi undvek att se på varandra. Sedan gällde det att vänta en vecka på resultatet, det var en obehaglig vecka.

Jag spelade flipper på datorn en massa timmar varje dag, eftersom fokuseringen på flipperbollen kunde hålla en del av de onda tankarna borta.

Efter en vecka återvände jag till avdelningen, långt före det klockslag jag förväntades visa mig. Men en ung sköterska gick förbi, såg på mig och tog reda på vem jag var. Och sedan uttalade hon de underbara orden: du verkar lite nervös, så jag kan genast berätta att ditt resultat är som det ska.

Efter att hon gett mig den informationen log hon, och det var det vackraste leende jag någonsin sett.