Fritt fram att tappa bort sig
I Mircea Cărtărescus Bukarest råder diktaturens mystik bland ruiner, där huvudpersonen har leviterande sex och arbetar för frälsning. Det är ibland äckligt, ibland nästan för patetiskt, och just då kryper humorn fram.
När jag efter att ha läst den rumänske författaren Mircea Cărtărescus roman Solenoid, och får veta att den i hemlandet har blivit en storsäljare, är jag imponerad av hur flitiga rumänerna måste vara som läsare. Den här över 800 sidor tjocka boken vars tema är existensen är både tung (även känslomässigt) och fascinerande. Läsare som tycker om att bli äcklade får sitt behov fyllt. Boken är trots allt väl värd ansträngningen.
Den försvunna tvillingbrodern
Den namnlösa huvudpersonen, berättarjaget, är en lärare i grundskola nummer 86 i Bukarest som en gång ville bli författare. Vändpunkten i hans liv kom när han var i 20-årsåldern och i en litterär cirkel på universitetet läste upp sin dikt ”Fallet”. Den blev utdömd av alla, inklusive landets dåvarande kritikerpåve, som menade att den unge mannen var som ett barn i gåstol som vill springa maraton och vinna. Efter det har jaget ständigt skrivit på sin dagbok, och han säger sig vara glad över vad som hände; han kommer aldrig att skriva litteratur, som han annars skulle ha gjort. Det går nämligen ut på att måla vackra dörrar som det inte går att fly genom. Det han i stället skriver är menat att vara en redogörelse för hans anomalier.
Om man har läst tidigare böcker av Cărtărescu känner man igen promenaderna i ett förfallet och slitet Bukarest, där huvudpersonen alltid
Nu har bibliotekarien odlat ett universum av skabbkvalster i sin egen hand, och dit får jaget nu lov att resa för att försöka frälsa skabben genom att visa dem en dimension de inte känner. Vistelsen som räcker några timmar men känns som år, är plågsam och spännande.
■ verkar vara den enda människan inte bara i stadsdelen eller staden utan i världen. Som vanligt är människor också insekter, vilket bland annat betyder att det dyker upp spindlar som våldtar människor.
När huvudpersonen var barn klädde hans mamma honom som en flicka, och han var allas maskot. Enligt vad han kommer ihåg hade han en tvillingbror som dog. Varken modern eller någon annan bekräftar emellertid det han minns, brodern har aldrig funnits. Efter det traumatiska dödsfallet måste jaget bli pojke, och han måste också ha två mössor på sig, både på grund av kylan och för att så gott det går kompensera för det bortgångna syskonet. Flickan inom jaget försvinner, på ett sorgligt sätt, under en operation som har antytts i tidigare böcker. Det som blir amputerat är snarast tilliten till och alliansen med modern.
Att levitera och att minnas
Jaget köper som ung vuxen ett ”fartygsliknande hus”. Under det finns en av de fem (egentligen sex, det finns en hemlig) solenoiderna som placerades under Bukarest när staden byggdes, från första början med syftet att den ska bestå av ruiner. De här magnetspolarna gör att man kan levitera. Till exempel tillsammans med kollegan Irina, som inte bara är en underbar och surrealistisk sexpartner utan också småningom blir en livskamrat.
Liksom Marcel Proust är Cărtărescu främst intresserad av verkligheten som något som filtreras genom minnen. Därtill kommer en drömdimension som är lika verklig som något annat, samt den dimension av mystifiering som säkert alltid genomsyrar vardagen i en diktatur, som den författaren och huvudpersonen växte upp i, och som här har blivit en litterär teknik. Om det var ett lungsanatorium huvudpersonen som barn en tid vistades på, eller om det snarare var ett mentalsjukhus kan man fortsätta fundera på efter att ha läst boken. I det senare fallet finns det ingenting som säger att sjukförklaringen byggde på någon riktig diagnos. Att en destruktiv robot arbetade där som skötare känns inte som en fantasi. Det här är inte en sci-fi bok, det är livet som den beskriver det som är sci-fi.
”Flyktvägen” ur livets och alltings inferno hittar jaget genom den fråga Irina i en intim stund i skolan ställer: Om du ur en eldsvåda måste rädda antingen ett berömt konstverk eller ett barn (även om du vet att det barnet blir en Hitler), vilkendera väljer du? Jaget väljer barnet, och förklarar att ett barn man älskar inte blir en Hitler. Svaret är det rätta för Irina. De får småningom en dotter, lilla Irina.
Svulstighet, humor och skabb
Om man räknar enligt den ålder jaget vid den här tidpunkten säger sig vara i är det nu slutet av 1980-talet, och slutet är alltså nära för diktatorn Nicolae Ceaușescu, som bara omtalas på ett par ställen i boken, som Kamraten. Nu kommer frälsningen, i ett lite svulstigt avsnitt där Bukarest har gått till väders, och kvar bara finns en grop full av demoner. Här tänker jag att författaren kunde ha låtit bli att påpeka likheten med Dante, för den kopplingen gör läsaren lätt av sig själv. Men det kanske är meningen att man nu ska uppfatta det som att det är den preciösa författare jaget kunde ha blivit som talar. Jag uppskattar Cărtărescu speciella humor, som kommer framkrypande just i stunder när det kunde bli för patetiskt.
Innan det här metaleviterandet inträffar har jaget träffat bibliotekarien från sin barndom, som arbetade i ett bibliotek som ingen utom pojken någonsin besökte. Det uppda
gas nu att han med de böcker han lät pojken hitta hela tiden hade en plan; pojken skulle komma in på vissa tankespår. Nu har bibliotekarien odlat ett universum av skabbkvalster i sin egen hand, och dit får jaget nu lov att resa för att försöka frälsa skabben genom att visa dem en dimension de inte känner. Vistelsen som räcker några timmar men känns som år, är plågsam och spännande.
Det här frälsningsprojektet lyckas inte. Frälsningen av människan som kan verka gå ut på ett trist offrande kan ändå tolkas på ett annat sätt. Inte som att man behöver välja mellan att rädda barnet eller konstverket, utan som att barnets känslor aldrig får offras i konsten, för då blir konsten livlös.
Romanen finns ju ändå – kanske skriven av det imaginära tvillingsyskonet. Som nu är en berömd författare och kanske heter Mircea Cărtărescu. Och det är en bok full av barndomskänslor av ett slag läsaren plötsligt kan komma ihåg att man som barn kan ha.
Inger Johansson bedömer jag, utan att kunna rumänska, att är en fantastisk översättare.