Alma Pöysti är Tove i sin första huvudroll på film
Alma Pöysti gestaltar för andra gången Tove Jansson, denna gång i storfilmen vars inspelningar har inletts. – Det känns jättefint att få bära Toves historia, säger Pöysti.
Elva formativa år i Tove Janssons liv utgör hörnstenen i den film som nu tar form. Filmen Tove utspelar sig i det efterkrigstida Finland åren 1944–55 och Tove funderar på sin karriär – ska hon satsa på måleriet eller på Mumin?
Dessutom grubblar hon på sin sexualitet och har relationer med Atos Wirtanen och Vivica Bandler.
Alma Pöysti, som nu åter får spela den unga Tove säger att hon är ödmjuk inför uppdraget.
– Det känns jättefint att få hylla en av våra stora kvinnliga konstnärer.
– Tove Jansson hade ett hisnande rikt liv och konstnärskap och man fattar inte att hon hann med allt.
Speciellt imponerad är Pöysti över Tove Janssons arbetsdisciplin.
– Toves motto var ”Arbeta och älska”, i den ordningen och det följde hon. Hon hade en outtömlig fantasi och ett självförtroende som gick i banor.
Kärleken till Vivica Bandler var en omtumlande upplevelse för Tove Jansson. Livskamraten Tuulikki Pietilä mötte hon mot slutet av 1950-talet.
– Tove var modig i sin sårbarhet och nyfikenhet. Hon vågade låta bli att hålla tillbaka, säger Alma Pöysti.
– Efter de turbulenta åren med Vivica Bandler unnar man henne lyckan i att hitta Tuulikki Pietilä.
”Tolkning, inte imitation”
Att gestalta en verklig person som levt så nära oss är en stor utmaning.
För att komma Tove Jansson inpå livet har Alma Pöysti tillbringat flera timmar på museer, omgiven av Janssons konst. Hennes rollarbete är en tolkning av Tove Jansson, inte en imitation, påpekar hon.
Den tekniskt svåraste utmaningen är att lära sig måla och rita som Tove Jansson.
Filmen Tove spelas mestadels in i Helsingfors vilket innebär en tidsresa till hur staden såg ut på 1940och 1950-talen.
Alma Pöysti spelade Tove också i Svenska teaterns pjäs Tove. Pjäsen gavs 2017. Dessutom har hon läst in flera muminböcker för det svenska förlaget Bonnier Carlsen.
De två övriga centrala karaktärerna i filmen Tove spelas av Krista Kosonen, som har rollen som Vivica Bandler, och Shanti Roney som spelar Atos Wirtanen, riksdagsledamot, journalist och förebild för Mumindalens Snusmumriken.
Shanti Roney är en svensk skådespelare, nu aktuell i Linje Lusta på Dramaten men anställd på Kulturhuset Stadsteatern. Han har medverkat i flera filmer, bland dem Tillsammans av Lukas Moodysson, Nymphomaniac av Lars von Trier och flera Arne Dahl-filmatiseringar.
Shanti Roney hade aldrig hört talas om Atos Wirtanen när han fick rollen men har vuxit upp med muminböckerna.
– Böckerna om Mumintrollet hör till den litteratur alla svenska barn läser, säger Roney.
Krista Kosonen är för tillfället aktuell som Helena Westermarck i filmen om Helene Schjerfbeck som har premiär i dag.
Filmen Tove regisseras av Zaida Bergroth. Linda Wassberg är fotograf, Sandra Wahlbeck illustratör och Catharina Nyqvist Ehrnrooth scenograf. Manus är av Eeva Putro, producenter är Andrea Reuter och Aleksi Bardy på Helsinki Film. Filmspråket är svenska.
Framework. Hybridshow of dance and theatre
Koreografi och regi: Kristian Lever. Manus: Kristian Lever, Kellen McDaniel. Komposition och ljuddesign: Kellen och Marshall McDaniel. Ljusdesign: Nuno Salsinha. På scenen: Carolina Mancuso, Sade Mamedova, Éve-Marie Dalcourt, Oliver Coeffard, Malcolm Sutherland och Iftach Vardi. Klever Dances gästspel på Alexandersteatern den 15.1.
Kristian Lever är sin unga ålder till trots en redan hajpad koreograf på den samtida balettens område. Med en rad verk för internationella balettensembler i bagaget, är han definitivt en förmåga att räkna med. I hemlandet har den finländsk-brittiska koreografen och dansaren varit praktiskt taget okänd, tills han nu, inom ramen för sin grupp Klever Dance, presenterar sitt färska helaftonsverk Framework på Alexandersteatern.
Mot denna bakgrund växer förväntningarna givetvis exponentiellt. Framework, en ”hybridshow med dans och teater”, framställd av en handplockad, färgstark och mångsidigt kunnig internationell ensemble med bakgrund i samtida balett, visar tydligt att hajpen är befogad. Föreställningen blir en imponerande och lovande debut med förankring både i kunnande och i kvalitet. Samtida balett av den här typen, med så hög grad av internationellt samarbete och som producerats av krafter på det fria fältet, är synnerligen sällsynt på våra breddgrader.
Kidnappning som ramberättelse
En dramatisk situation där en kvinna blivit kidnappad och småningom börjar förstå eller fatta tycke för sina kidnappare, står som grund för fusionen av dans och teater i två akter. Det hela sker till en specialkomponerad musik och en sammanhängande ljuddesign av Kellen och Marshall McDaniel. Musiken stöder såväl handlingen som den sceniska framställningen verket igenom.
Den första akten är filmlik, rättare sagt film noir-lik, när karaktärerna presenteras och situationen rullas upp med montagelika klipp och kontinuerligt flyt. Dansarna på scenen läppsynkar repliker som framstår som tagna just ur en film och färgar dem och handlingen med stringent fysisk framställning.
Effekten är spännande, på något sätt seriefigurlik och absurd, karikerad med just rätt touch. Det är en klar poäng att det är just virtuosa dansare som nyanserar dramat fysiskt. Ibland kan det bli något övertydligt och utdraget. Jag kommer på mig själv med att skärpa uppmärksamheten under de få och korta danssolon som passerar. De är sparsamma och sticker ut.
Starka scenpersonligheter
Den andra akten är mera dominant rörelsebaserad. Man kunde säga att första aktens drama fungerar som tematisk ram (framework) för den andra. Här blir rörelse och musik mera samfällda element och de har samma plötsliga, impulsiva och infallsrika kvaliteter. När dansarna agerar i olika kombinationer och på olika sätt kan man knappt undgå att reflektera över hur mångsidigt och mångbottnat man kan framställa drama i dans och rörelse och hur mycket större möjlighet till avläsning och tolkning publiken då får.
Carolina Mancuso, Sade Mamedova, Éve-Marie Dalcourt, Oliver Coeffard, Malcolm Sutherland och Iftach Vardi är både var för sig och tillsammans synnerligen starka scenpersonligheter. De tolkar sina mimiska roller och sina dansroller imponerande fint.
Våldsamt och ömt
Rörelsematerialet är fängslande dynamiskt och energiskt med inslag av gatudans, kampsport, kontaktimprovisation och musikvideo, på ett distinkt, mångsidigt och ofta fascinerande oförutsägbart sätt. Våldsam friktion och ömt samförstånd framställs växelvis, virtuost, mångsidigt och mångtydigt.
Det traditionellt koreografiska kunnandet eller själva hantverket är, i kombination med dansarnas utsökta framställning, det som imponerar mig mest i helheten.
Min enda invändning gäller formatet och längden. Ett helaftonsverk är när det gäller idé och utförande någonting helt annat än en ett kort verk som visas tillsammans med andra.
Även om de två akterna i Framework motiverar varandra och hänger ihop tematiskt, visuellt och musikaliskt, så upplever jag att en redigering och förtätning av bägge, samt ett strykande av pausen, kunde ha givit ett mera slagkraftigt och slipat utfall.
Dansarna på scenen läppsynkar repliker som framstår som tagna just ur en film och färgar dem och handlingen med stringent fysisk framställning. Effekten är spännande, på något sätt seriefigurlik och absurd, karikerad med just rätt touch.
Regi: Antti J. Jokinen. Manus: Antti J. Jokinen, Marko Leino efter Rakel Liehus roman Helene. Foto: Rauno Ronkainen. I rollerna: Laura Birn, Johannes Holopainen, Pirkko Saisio, Krista Kosonen, Jarkko Lehti.
Antti J. Jokinens film om konstnären Helene Schjerfbeck skapade rubriker redan innan den hade färdigställts. Det var valet att göra filmen på finska som rörde upp känslor, särskilt då finlandssvenska Schjerfbeck inte ens pratade särskilt mycket finska.
Osynliggörande, ropade någon. En fråga om pengar och distribution, svarade Jokinen krasst.
Oavsett vilken åsikt en har i frågan är det bara att konstatera att den färdiga filmen är urfinsk, och för den som inte vet förblir Schjerfbecks finlandssvenskhet en välbevarad hemlighet fram till sista rutans korta biografi. Men filmen har faktiskt större problem.
Antagen romans
Med ett manus baserat på Rakel Liehus prisbelönta roman Helene riktar Jokinen kameran mot 1900-talets början och den antagna romansen mellan Schjerfbeck (Laura Birn) och Einar Reuter (Johannes Holopainen), en forstmästare och aspirerande konstnär som tillsammans med konsthandlaren Gösta Stenman (Jarkko Lahti) hjälper till att ge Schjerfbeck förnyad synlighet. Schjerfbeck bor vid den här tiden under enkla förhållanden på landsbygden tillsammans med sin mor (en sammanbiten och rätt elak Pirkko Saisio) och hennes konstnärskap är nästintill bortglömt.
I Einar hittar Schjerfbeck någon som uppskattar och respekterar henne som konstnär, och som hon i sin tur kan se som en sorts adept. Deras vänskap blir inledningsvis ett andrum i tillvaron.
Även vännen Helena Westermarck (Krista Kosonen) fungerar som ett fönster utåt, men deras scener
Det känns överlag dammigt att en film om en kvinnlig konstnär måste handla om hennes relation till en man, men här blir det extra frustrerande då Holopainen så tydligt bleknar i Birns närvaro.
känns ofta avhuggna och Westermarck förblir en vag närvaro i filmen.
Imponerande porträtt
Jokinen har en förkärlek för det dialoglösa och stora delar av filmen utspelar sig i Schjerfbecks ateljé där hon blandar färg och för penslar och knivar mot tavelduken. Det är ett fungerande drag, mycket för att Birn gör ett verkligt investerat och imponerande porträtt av Schjerfbeck.
Hennes sätt att röra sig, hennes blick och utstrålning skapar ett helgjutet intryck, om än inte av en femtioåring, och Helene är hennes film från början till slut.
Det känns överlag dammigt att en film om en kvinnlig konstnär måste handla om hennes relation till en man, men här blir det extra frustrerande då Holopainen så tydligt bleknar i Birns närvaro. Han känns dessutom underligt anakronistisk, som att han inte alls hör hemma i början av 1900-talet. Kanske handlar det om en oförmåga att uppgå i karaktären, eller så har det att göra med det distraherande gulblonderade håret. Men det är när fokus ligger helhjärtat på Birn som filmen hittar sin rytm.
Jag hade gladeligen sett en hel film där Birn frustrerat vandrar runt i ateljén, skeptiskt iakttar sitt verk och sedan tar upp kniven och börjar skrapa. Men i stället blir både filmen och Schjerfbeck mer och mer
upptagna av Einar, denna ärligt talat intetsägande man.
Strunta i honom, vill en ropa, men vad tjänar det till. Einar fortsätter måla, planterar en blomma, simmar runt i en sjö i Lappland, allt medan Schjerfbeck trånar. Jag kommer på mig själv med att undra om filmen kanske borde ha hetat Einar i stället för Helene.