Finland under fortsättningskriget
En precis silikonreproduktion av Freuds berömda divan är det mest spektakulära verket på Helsinki Contemporarys grupputställning Working on it. De flesta av de medverkande konstnärerna har något att säga, men den pretentiösa introduktionstexten förblir et
● I fredsavtalet efter vinterkriget 1940 förlorade Finland sammanlagt 35 000 km² av sin areal, inklusive Petsamo och Karelska näset med Finlands andra stad Viborg, till Sovjetunionen. Hangö udd skulle bli sovjetisk flottbas i trettio år. 400 000 karelare förlorade sina hem.
● Mellan 1940 och 1941 föreslog Finland en försvarspakt med Sverige och Norge. Efter att Norge ockuperats av Tyskland fortsatte Sverige och Finland diskussionerna. Projektet sköts i sank av Sovjetunionen, som meddelade att en sådan försvarsunion skulle ogiltigförklara Moskvafreden.
● Finland vände sig då mot Tyskland. Möjligheten att återfå Viborg och att flyktingarna skulle få återvända hem vägde tungt då Finland blev Tysklands de facto-allierade i kriget mot Sovjetunionen 1941–1944. Vissa kretsar såg också möjligheten att skapa ett så kallat Stor-Finland.
● Den 4 september 1944 avslutades stridigheterna mellan Finland och Sovjetunionen. I mellanfreden i Moskva den 19 september gick Finland med på att ge upp alla områden man förlorat i vinterkriget, att arrendera ut Porkala på femtio år och att betala 300 miljoner dollar i krigsskadestånd.
KONST Working on it – grupputställning. Helsinki Contemporary, Bulevarden 10. Till den 2.2.
De ofta citerade tre orden ”less is more” kan härledas till 1800-talet. Frasen ”att kalla en spade för en spade” härstammar å sin sida från 100-talet och återfinns ursprungligen i ett verk av Plutarchos. Det finns en god orsak till att dessa två besläktade uttryck lever och mår väl samt till att de slagit rot i många språk: de är lättförståeliga verktyg i vardagskritiken, när man diskuterar filmer, musik, böcker eller konst med vänner och bekanta. Lätta argument att använda sig av – lite trubbiga och burdusa till och med.
I den skrivna kritiken fungerar de inte lika väl, men undantag finns. När man läser inledningstexten till grupputställningen Working on it på galleriet Helsinki Contemporary är det endast dessa två uttryck man hör studsa runt i huvudet, som squashbollar mot en vägg. Om en spade ändå kunde kallas för en spade ibland! Om en grupputställning bara skulle få vara det som den konkret är, nämligen en samling konstverk av ett flertal konstnärer, i stället för att presenteras som en revolt, ett koncept, en politisk handling!
Det är mycket som sägs om Working on it i introduktionen, men väldigt lite av det återfinns i själva grupputställningen. Det talas om tider av förändring, om digitalisering och interaktivitet, om världspolitik och planet, om ”estetisk upplevelsehorisont”, ”känslig, porös skönhet” och om att de inkluderade konstverken ”möjliggör en djupgående empati”.
Vad detta till syvende och sist har att göra med helheten förblir ett mysterium. Working on it är nämligen en trevlig samling konstverk, men absolut inte ett enhetligt statement. Här finns trygga abstrakta målningar med namn som poängterar att konstnären är bosatt i Berlin, ett antal sympatiska keramiska experiment vars yttre för tankarna till knäck med nötter i, en skulptur som med största sannolikhet baserar sig på Bea Uusmas oerhört populära Augustprisvinnande bok Expeditionen: Min kärlekshistoria. Lite politik finns det också, men mest av allt är detta en utställning som är lite småmysig att se efter ett sävligt jullov.
Berömd divan
Sammanlagt tio konstnärer medverkar i Working on it – det är en hel del, men var och en har ett så pass särpräglat konstnärskap att det aldrig är frågan om gränser som suddas ut och olika verk som flyter in i varandra. Här finns både populära konstnärer som Helsinki Contemporary representerar (Sanna Kannisto, Roland Persson med flera) och hyllade utländska namn (Annika von Hausswolff, som snart ska ställa ut stort på Moderna museet i Stockholm). Resultatet är en brokig samling konst som varken är ”porös” eller ”skapa[r] tröst”, men som nog innehåller flera sevärda verk.
Mest spektakulär är svenska Roland Perssons precisa silikonreproduktion av Freuds berömda divan. För två år sedan fyllde han Helsinki Contemporary med enorma näckrosblad och törstiga kaktusar, även de utförda i silikon och ofattbart realistiska. Samma lek med verklighet, textur och materialitet som i denna tidigare utställning återfinns i Divanen (2019) som till och med grans kad nära inpå är så gott som omöjlig att avläsas som vad den egentligen är. Det faktum att världens mest berömda divan i verkligheten varit (och är) draperad med en persisk matta gör reproduktionen ännu mer uppseendeväckande inuti det vita galleriet. Varenda ludd på den mönstrade mattan finns där men är ändå en illusion.
Referens till mord
Illusion återfinns även i Birgir Snaebjörn Birgissons två målningar som båda bär namnet Grace (2018 respektive 2019). Det större av verken är utfört i förunderliga färger som är svåra att definiera: så fort man vänder bort blicken är det så gott som omöjligt att återkalla eller beskriva dem. Bland dessa färger finns en knappt märkbar form som för tankarna till övermålad graffiti men som alldeles uppenbart föreställer en ubåt. Birgisson refererar till det monstruösa mordet på journalisten Kim Wall, men ur kombinationen av klaustrofobiskt fartyg och fridfulla disiga färger kan man även associera till mycket annat.
Brittiska Onya McCausland är den konstnär som i Working on it tacklar politik på det mest avskalade och självsäkra sättet. ”Less is more” gäller verkligen i hennes abstrakta kompositioner vars siennatoner är utvunna ur nedlagda gruvors slaggprodukter. I våldsamt polariserade brexittider behövs inte mycket mer än så för att illustrera hur ett lands historia lett till en så tumultartad och sorglig situation. I McCauslands målningar finns berättelsen om den engelska gruvindustrins upp- och nergång och den därpå följande arbetslösheten som lett till fattigdom, marginalisering, bitterhet och xenofobi.
Ingen revolution
De flesta av de medverkande konstnärerna i Working on it har något att säga och tar sig i kast med sitt samhälleliga ansvar på stort allvar. Något för de flesta finns det nog i denna grupputställning, men en spade är en spade: det är verk som är vad de ger sig ut för att vara. Varken mer eller mindre, och som helhet är detta ingen politisk revolution eller ens ett försök till det.