Generationspjäs mitt i prick
Ella Kähärä skriver djävulskt och genialt om ångestfyllda unga vuxna som trivs bäst på gymmet.
Liikunnan ilot
Text: Ella Kähärä. Regi: Joel Härkönen. Scenografi: Kaisa Rajahalme. Kostym: Elina Ström. ljus: Veli-Ville Sivén. ljud: Atte Kantonen. På scenen: Suvi Blick, Ida Sofia Fleming, Joel Hirvonen, linda Hämäläinen, Milla Kuikka, Sara Paasikoski och Tuomas RintaPanttila. Premiär på Teater Takomo 16.1.
Pjäsen Liikunnan ilot (Motionens fröjder) är ett slags millennial fantasi. Teater Takomos scen har förvandlats till ett pastelligt, kallt belyst gym befolkat av ångestfyllda unga vuxna. Ångesten gör att ingen längre vill supa på veckosluten. Hellre lyfter man tyngder till den senaste säsongen av Game of Thrones och drömmer om en adhd-diagnos med tillhörande medicinering – ”för att få ordning på livet”. Jobb inom den egna konstnärliga branschen framstår som en hägring. I stället piper telefonen konstant när vårdföretaget Hellä Hoiva (Öm Vård) erbjuder inhopp.
Pjäsen är Ella Kähäräs konstnärliga slutarbete och produktionen är ett samarbete med Teaterhögskolan. Kähärä har skrivit en hejdlöst rolig och grov generationspjäs som smart självironiskt driver med just konceptet generationspjäs. Talande är att huvudpersonen drömmer om att klädsamt, ”lite av misstag” bli sin generations röst.
Likt ett Body Pump-pass
I Joel Härkönens roliga iscensättning spelas dialoger upp mot en fond av tränande unga människor som svingar kettlebells, trampar på motionscyklar och fotograferar sig själva med mobilen i smickrande poser.
Stämningen är uppjagad och både rytmen och musiken för tankarna till ett hetsigt Body Pump-pass. Det som tjusar mest är alla fint utmejslade detaljer som plågade röda träningsansikten och nöjda selfieminer som skymtar fram i bakgrunden.
Normal närhet framstår i pjäsen som något abnormt. Huvudpersonen är en alienerad urban människa som saknar djupa relationer till vänner, familj och arbetskamrater. Fysisk och psykisk kontakt får hon på gymmet där hon även försöker bygga upp en odödlig kropp. Pjäsen handlar också om att vara människa rent kroppsligt och vad det innebär i form av svaghet och förgänglighet.
Karaktären, liksom Milla Kuikkas gestaltning av den, är häftig. Hon är plump, osympatisk och ofta irriterande och därmed en ovanlig huvudperson. Hennes kärlek till träningskompisen (Tuomas Rinta-Panttila) är patetisk, men väcker ändå vissa sympatier, även om hon i nästa sekund tycks vara villig att överföra sina känslor på en annan träningskompis (Joel Hirvonen).
Ingen figur är egentligen sympatisk, alla är snarare otrevliga och löjliga, och trots de karikerade dragen känns de ändå äkta. Sara Paasikoskis och Linda Hämäläinens hurtiga programledare, Suvi Blicks pappafigur som marrar om pengarna som han måste lägga på sin dotters begravning och Ida Sofia Flemings ledsna mamma vars sorg främst tycks handla om att hon gillar de begravningsritualer som pappan i sin spariver vill rationalisera bort, har alla en märklig tjuskraft.
Ja, i andra akten meddelas det okänsligt att huvudpersonen dött. Det följs av en fruktansvärd och fantastiskt rolig begravningsscen där studievännen från konstskolan diskret försöker göra en Instastory, medan systern passar på att ordna en Tinderdejt vid kistan. Djävulskt och genialt!