Kärlek och galenskap i antikens Finland
Ville Saukkonen låter Sparta bli den idrottstokiga nationen Sportia i sin uppsättning av Sköna Helena.
La belle Hélène
Av Jacques offenbach, Henri Meilhac & ludovic Halévy. Regi: Ville Saukkonen. dirigent: Kaapo Ijas. dräkter: Riia lampinen. Koreografi: oskari Kymäläinen & Isabella nevanlinna. I rollerna: Kaisa näreranta, Tero Harjunniemi, Aki Alamikkotervo, Eeva Semerdjiev, Rolf Broman, Jussi Vänttinen, Aarne Mansikka, Topias lundell, Janne näreranta, linda Rolig, Anni niemelä, Keri Kallio. Teatros premiär i Sellosalen 16.1.
Jacques Offenbachs och librettisterna Henri Meilhacs och Ludovic Halévys hejdlösa drift med de grekiska mytologiska gestalterna i Orfeus i underjorden och, inte minst, Sköna Helena var givetvis bitande satirer över andra kejsardömet och man kan fråga sig om Napoleon III faktiskt var så korkad att han inte fattade vad det handlade om.
Eller så var det bäst att hålla god min i elakt spel. Offenbachs operetter, eller opéra bouffe som de egentligen benämndes, var enormt populära i 1860-talets Paris och samhällssatiren och gycklandet med överheten var ett av genrens bärande teman. Offenbach citerade friskt, ironiskt eller uppriktigt sina kolleger och i tredje aktens ”patriotiska” terzett och joddlingsaria får sig vännen Rossini en rejäl släng med sleven.
Librettot är så allmängiltigt att det egentligen kan göras rakt upp och ned.
I Châtelet-teaterns legendariska produktion från år 2000 låter Laurent Pelly hela spektaklet vara en frustrerad hemmafrus våta dröm, medan Ville Saukkonen fyndigt låter Sparta bli den idrottstokiga nationen Sportia, alltså Finland.
Saukkonen, som regisserar i samma takt som folk byter underkläder (detta var hans andra premiär inom en vecka) briserar sin vana trogen av idéer, men alla vitsar hittar inte ut över rampen – det var inte heller lätt att höra allt som sades och sjöngs – och kanske skvallrar ett visst mått av bristande fokusering om brådska. Som om det hela inte fått tillräckligt med tid att sjunka in och mogna, vare sig för regissören eller ensemblen.
Kontrollerade galenskaper
Glädjeämnena dominerade ändå och inte minst noterar vi en iögonfallande lust att förbehållslöst slänga sig ut i mestadels kontrollerade galenskaper.
Saukkonen får överlag bra fart på sitt gäng, dialogen flyter relativt smidigt, Riia Lampinens juntigt sportbetonade dräkter sätter visuell guldkant och visst fick vi oss det obligatoriska bastubadet till livs.
Calchas, Jupiters överstepräst, var i Rolf Bromans energiskt välljudande gestaltning Sportias hurtiga idrottsminister Kalkkanen, medan Aki Alamikkotervo var som hittad för föreställningens komiska hjärta, hanrejen Menelaos, som råkar vara Sportias kung. Hans uttråkade maka, sköna Helena (Kaisa Näreranta), gjordes mimiskt på kornet och med en fyllig stämma som dock tenderade bli gäll i höjden, medan Tero Harjunniemi bemästrade sin krävande roll som förste älskare Paris tekniskt och klangligt överraskande ledigt.
Villmanstrandvinnaren Jussi Vänttinen var en vokalt imponerande norsk viking Agamemnon och Eeva Semerdjiev heavytuff så det förslog i byxrollen som Orestes, även om rösten inte höll i tredje akten. Aarne Mansikkas habila Achilles var en ölpimplande dansk och att göra Ajax I & II (Topias Lundell & Janne Näreranta) till svenska hockeybrudar var så urflippat att det blev roligt. Bland de mindre rollerna noteras Linda Rolig som en ärtigt välspelande Bacchis/Venus.
Projektkören sjöng skapligt, medan den stora stötestenen var orkestern. Inte för att spelet hade varit illa i sig, men Offenbachs briljanta orkestersats fungerar bara inte med elva personer.
Den klangliga sötma och sprakande élan som går som en röd tråd genom det hela lyste med sin frånvaro och jag kände uppriktigt med flexibelt alerta dirigenten Kaapo Ijas, som försökte göra bästa möjliga av situationen.