En krympling på Irland eller grymhetens dramaturgi
AV-teaterns pjäs, Martin McDonaghs Krymplingen på Inishmaan, visar hur utstuderad grymhet och mellanmänsklig värme inte utesluter varandra. Ensemblen tar fram det bästa hos varandra, det värsta hos byborna i Inishmaan.
TEATER
Martin McDonagh: Krymplingen på Inishmaan
I översättning av Mårten Westö. Regi, ljus och ljud: Oskar Silén. Scenografi: Oskar Silén och Petra Sundqvist. På scenen: Petra Sundqvist, Gita Nylund, Tom Pallas, Jens Nyström, Kim Lindström, Marie Rosenberg, Johannes Nordberg, Robin Sundberg, Wendla Paile. Premiär på AV-teatern 17.1.
Ett filmteam kommer till ön Inishmore vid den Irländska kusten år 1934. På grannön Inishmaan sätter det många stenar i rullning: minnen, fantasier och drömmar. Krymplingen Billy lyckas ta sig till inspelningsplatsen, vidare till Hollywood och hem igen.
Skådeplatsen för AV-teaterns uppsättning i regi av Oskar Silén är Inishmaan, en liten ort där alla känner alla utan och innan, där tiden förefaller stå stilla och där människornas uppfattningar av varandra klarlägger en människosyn som är obeskrivligt grym. Den film som omtalas i Krymplingen från Inishmaan, Mannen från Aran, visar en bild av ölivet som inte är trovärdig. Alla de nyheter, sanningar och historier som berättas i pjäsen är också helt oförenliga sinsemellan. Det är omöjligt att veta och egentligen betydelselöst om de är sanningar eller lögner.
Krymplingen kan ses som en berättelse om hur man såg och delvis också fortfarande ser på personer med funktionsnedsättningar men man kan lika väl se pjäsen som en allegori för allas våra liv på ett mer allmänmänskligt plan. Hur byborna, allt från de två ogifta fastrarna (Petra Sundqvist och Gita Nylund) till den unga flickan Helen (Marie Rosenberg, ung och obarmhärtig), den skvallriga nyhetsberättaren Lille-Johnny (Tom Pallas) och hans supiga mamma (underfundigt spelad av Wendla Paile) förhåller sig, ömsom hjärtlöst, ömsom medkännande, visar på den flexibilitet med vilken vi förhåller oss till sanningen, minnen, till varandra.
Det är ett modigt drag att sätta upp en så här komplex pjäs där värderingarna känns å ena sidan väldigt förlegade, å andra sidan sorgligt aktuella. Originalet hade urpremiär år 1996. På AV-teatern gestaltas Billy känsligt och med en konsekvens som är ovan med i amatörteatersammanhang av Jens Nyström. Nyström navigerar skickligt när han tar emot slagen som omgivningen serverar, ändå träffar de med en precision han inte kan värja sig emot. Det är han som, regisserad av Silén, styr hela den dramaturgiska båge handlingen vilar på.
Fastrarna Kate och Eileen, Sundqvist och Nylund, är ett radarpar i stilrent noppiga grå-beige tröjor, obarmhärtiga men glimtvis sårbart kärleksfulla och ständigt oroliga på ett sätt som imponerar i sin omöjlighet. I synnerhet Nylund visar en imponerande rörlighet i sin rolltolkning. Tom Pallas, byns vandrande nyhetsbyrå, har ett sug som fångar publiken från första stund – med full volym.