Vem var Sirkka-Liisa?
Elina Talvensaari började rota i ett okänt kvinnoöde och fick en ny familjemedlem på köpet. Resultatet blev en film om förgänglighet, minnen och hur våra tillhörigheter definierar oss.
Elina Talvensaari sökte svaret på ett kvinnoöde. Resultatet blev en film om förgänglighet och minnen från efterkrigstidens Finland.
När dokumentärfilmaren Elina Talvensaari och hennes man köpte sin första bostad ingick den förra ägarens bohag i köpet. Ett långt liv rullades upp inför de nya ägarna – bland tillhörigheterna fanns fotoalbum, brev och minneslappar men också trivia som knappar, trådrullar, konfekt och hudkräm, för att inte tala om kläder och kärl.
Lägenheten låg i Olympiabyn i
Kottby. Området är eftertraktat och Elina Talvensaari och hennes man fick köpa lägenheten eftersom de lovade att tömma den. Sirkka-Liisa Miettinen, som inte hade några släktingar i livet, hade testamenterat lägenheten till ett religiöst samfund.
Elina Talvensaari drogs in i ett öde hon var ointresserad av till en början. Men sedan vaknade fascinationen.
– Jag ville inte ha Sirkka-Liisas grejer, det fanns till och med mat som var ett halvt år gammal i kylskåpet, och jag tyckte att döden trängde sig på.
– Men jag kunde inte motstå frestelsen att börja fundera på henne.
Flera av tillhörigheterna väckte frågor. Prydligt inpackade i en låda låg två flätor. De hade uppenbarligen en gång suttit på en flicka men på vem? Hurdant var äktenskapet mellan Sirkka-Liisa och hennes Veikko? Och varför stod det Fröken Ur prydligt textat med stora bokstäver på en lapp i bokhyllan?
Elina Talvensaari började forska i Sirkka-Liisas familjehistoria och upptäckte att hon var född SirkkaLiisa Dyrberg 1915 och uppvuxen i en välbärgad familj i Joutseno. Fadern var arbetsledare på ortens fabrik och Sirkka-Liisa hade två systrar.
Pappan avled överraskande när Sirkka-Liisa var i 20-årsåldern och familjens status rasade. Modern tvingades försörja sig som städerska på den fabrik där hennes man hade haft en chefspost.
Sirkka-Liisa flyttade söderut och tjänstgjorde som lotta under kriget. Hon träffade sitt livs kärlek, Veikko Miettinen och gifte sig borgerligt, till sin mammas förfäran.
Bostadsbristen i det efterkrigstida Finland var stor men 1952 fick Sirkka-Liisa och Veikko beskedet att de skulle få köpa en lägenhet i Kottby. Ungefär samtidigt diagnostiserades Sirkka-Liisa med livmodercancer.
Livmodern opererades bort och Sirkka-Liisa överlevde men hennes öde var att förbli barnlös.
Den ofrivilliga barnlösheten är en av de frågor Elina Talvensaari grubblat på.
– Jag skulle vilja veta hur svår barnlösheten var för henne. Och så funderar jag på hennes äktenskap. På ungdomsfotografierna ser Veikko skrämmande ut men tonfallet i de kort han skrev är kärleksfull.
– Jag har svårt att tro att SirkkaLiisa hade bevarat alla minnen av honom ifall äktenskapet varit olyckligt. Paret höll ihop och Veikko stödde sin hustru.
Flera gåtor kring Sirkka-Liisa besvarades efter hand. Flätorna hade suttit på systerdottern Tuula-Maija, lappen om Fröken Ur behövdes när synen och minnet sviktade på gamla dagar.
Sirkka-Liisas ålderdom blev ensam. Först dog den älskade TuulaMaija, därefter systrarna och Veikko. Inför sin egen död skrev Sirkka-Liisa själv ner hur dödsannonsen skulle formuleras. Ordet vännerna stod för de närmast sörjande.
Men minnet av Sirkka-Liisa lever. Hemma hos familjen Talvensaari har man tagit Sirkka-Liisas vardagsservis till heders och i jultraditionen ingår att tända ett ljus på Sirkka-Liisa och Veikkos grav.
– Sirkka-Liisa har lärt mig hur viktigt det är att uppskatta det man har i stället för att tråna efter det man inte har. Tiden är för kort för det, säger Elina Talvensaari.
Filmen om Sirkka-Liisa har premiär på Docpoint och Elina Talvensaari väntar med spänning på om någon som kände Sirkka-Liisa ska höra av sig.
– Ett ljus brann vid graven när vi kom dit en gång. Kanske den personen kan ge fler ledtrådar till SirkkaLiisa?