Potemkinkulisser

Vladimir Putin kom till makten för tjugo år sedan då Boris Jeltsin på nyårsafton överraskande höll sitt avskedstal och avgick ännu samma dag. Putin hade just blivit premiärminister, den femte inom knappt två år, och avancerade till presidentens efterträdare.

Formellt skedde allt enligt konstitutionen. Men de facto hade Jeltsins entourage valt ut Putin som ännu i stor utsträckning var okänd. Hans första ukas handlade om garantier för den tidigare presidenten och hans familj för att förhindra åtal och hämnd.

Ett regelbundet överlämnande av makten är undantag snarare än regel i rysk historia. De flesta av Sovjetunionens ledare satt kvar tills de dog.

När Stalin medvetslöst hittades på golvet i sin datja utbröt en desperat maktkamp redan innan han avled. Under tsarväldet korrigerades tronföljden flera gånger med våld.

Putins fjärde mandatperiod löper ut våren 2024. Vad han då tänker göra har engagerat kremlologer och det ryska samhället en längre tid. Före julen antydde presidenten för första gången att konstitutionen kunde ändras. I början av det nya året slog han oväntat till och presenterade ett antal konkreta åtgärder i sitt tal om läget i nationen. Dessa “förslag” överlämnades till statsduman inom en vecka.

Putin har ägnat sig åt judo sedan han var ung. Han använder metoden att få medspelare och motståndare ur balans genom snabba, effektiva rörelser också i den politiska kampen.

Under alla år som president och premiärminister – i utbyte med den trogne Dmitrij Medvedev, som nu plötsligt avgick – har makten alltmer koncentrerats till Putin. Statens institutioner är urholkade, konstitutionen en fasad, valen inte fria. Personliga relationer till autokraten är det som räknas. I en sådan situation kan bara Putin själv utse sin efterträdare.

Han vill inte bli president på livstid – som till exempel Xi Jinping i Kina. Det verkar nu klart. Ändringarna i grundlagen syftar tydligen till att skapa en ny roll för honom efter 2024 då han har lämnat presidentposten och fyller 72. En roll mera i bakgrunden med möjligheten att ändå hålla i trådarna, till exempel som ordförande i Statsrådet som hittills enbart har en ceremoniell funktion, men i framtiden ska bestämma huvudlinjerna i Rysslands inrikes- och utrikespolitik.

Presidenten ska sedan väljas för maximalt två mandatperioder. Statsduman ska få större inflytande över regeringsbildningen. Men enligt Putin är det inte dags för en parlamentarisk demokrati. Presidenten ska behålla en stark maktposition och fortfarande utnämna utrikes- försvars- och inrikesministern och cheferna för säkerhetstjänster och polisen.

Med den viktigaste ändringen begränsas vem som kan komma tillmakten. En presidentkandidat ska ha bott i Ryssland minst tjugofem år och aldrig ha haft något annat medborgarskap eller uppehållstillstånd i ett annat land. Liknande villkor ska gälla för alla högre poster i politik och statsförvaltning. På så sätt utesluts tio miljoner ryssar som i dag lever i exil.

Grundlagsändringarna handlar alltså inte om mera demokrati, som presidenten hävdar. De handlar om att så långt som möjligt behålla kontrollen över den politiska utvecklingen och förhindra en radikal förnyelse.

Putin är antagligen ingen cyniker som vill ha makt för maktens skull. Han försöker upprätthålla kontinuitet och stabilitet, enligt honom det viktigaste han har uppnått under två decennier: Ryssland har övervunnit det politiska kaos som rådde under Jeltsin och har igen blivit en stark och oberoende spelare på världsarenan.

Men i stället för reformer som kunde ge landet demokrati och skapa bättre förutsättningar för framtiden låter Putin bygga nya Potemkinkulisser eller flytta på gamla.