Lång väg till domar i Finland
Den finska rättsstaten är stark men de långa processerna är ett problem. Är inspelade förhör och begränsad rätt att överklaga en lösning?
”finlands bedrövligt långsamma rättssystem är en skamfläck”. Så rubricerade Finlands advokatförbund sitt pressmeddelande i samband med den årliga advokatdagen förra veckan.
Med finländska mått mätt är det rätt hårda ord, men de kanske behövdes för att budskapet skulle få genomslag – inte minst eftersom temat på inget sätt är nytt, tvärtom. Och förbundet lyckades också få i gång en diskussion om långa rättsprocesser, i alla fall för ett tag.
så vad handlar det om? Som ett exempel: Endast 4 av 27 tingsrätter nådde upp till sina tidsmässiga mål 2018. I brottmål var den genomsnittliga handläggningstiden drygt 4 månader – i omfattande tvistemål hela 9 månader.
Helsingfors tingsrätt sticker ut med rekordlånga nästan 15 månader för behandling av ett tvistemål, och närmare 7 vid brottmål. En allmän förklaring är att antalet ärenden i huvudstaden är många och ofta omfattande. Noteras kan ändå att även Åland finns på ”topplistan”.
advokatförbundets ordförande Jarkko Ruohola menar att det hela är så allvarligt att medborgarnas rättssäkerhet är hotad. I debatten på advokatdagen, och under efterspelet, håller många med. Men det finns också plats för nyansering.
Högsta domstolens president Taru Leppänen anser till exempel att den finska rättsstaten är i bra skick och att man inte ska överdriva problemen.
Juristförbundets ordförande Tuula Linna visar på en internationell jämförelse, där också bland annat god förvaltning, brist på korruption och transparens vägs in. I den kommer Finland på tredje plats efter Danmark och Norge.
Ser man enbart till domstolsbehandlingen i brottmål är resultatet för Finlands
del hyfsat, skriver Linna i ett blogginlägg. Men, i tvistemål klarar vi oss dåligt och effektiviteten i polisens del av rättsprocessen – förundersökningen – lämnar en hel del att önska.
Riksåklagaren Raija Toiviainen lyfter fram att ett ärende kan ta lång tid också hos åklagaren. Hon efterlyser följaktligen mer resurser i alla led.
vilka andra åtgärder behövs? Något som inte sällan lyfts fram i juristkretsar är vår tvåstegsmodell som i praktiken leder till att behandlingen i tingsrätten går i repris i följande rättsinstans, hovrätten. Personbevisning tas om och också nya bevis tillåts. På så sätt kan hela den sammantagna processen – om ärendet inte går till Högsta domstolen – ta år snarare än månader.
I Sverige, och i många andra västländer, har man gått in för att banda alla förhör i tingsrätten, som sedan till de delar som är väsentliga kan spelas upp i hovrätten. Ny bevisning tillåts restriktivt och vittnen behöver därför kallas in bara om något nytt framkommer.
Även på tingsrättsnivå i Sverige pågår försök med snabbare processer. Vid så kallad mängdbrottslighet som snatterier och trafikbrott kan polisen redan på plats göra färdig sin utredning och ge ett datum för rättegång. Ärenden kan också avgöras utan rättegång.
Allt detta har förkortat tiderna och minskat kostnaderna. Till Dagens Nyheter säger en av lagmännen dessutom att hon är övertygad om att det för brottsbekämpningen är viktigare med snabbare lagföring än strängare straff.
Videoinspelningar är också något som Justitieministeriet i Finland nu utreder. Riksdagens justitieombudsman Petri Jääskeläinen föreslog utöver det på advokatdagen att betydligt färre ärenden än i dag beviljas tillstånd till fortsatt handläggning i hovrätten.
Hur blir det då med rättssäkerheten? I Helsingin Sanomat medger justitieombudsmannen att hans förslag behöver analyseras. Men han betonar också att vittnesmålens pålitlighet försämras ju längre tiden går – vilket har skett då det är dags för vittnena att höras i hovrätten.
Dessutom kanske det inte är så illa om en dom från tingsrätten får en större tyngd än i dag och inte ses som ett led på vägen till hovrätten. Då måste förstås tingsrättsbehandlingen vara kvalitativ – samtidigt som den gärna ska gå fortare än i dag.
”Endast 4 av 27 tingsrätter nådde upp till sina tidsmässiga mål.”