Utstuderat vrickat och fascinerande
Till raden av Teater Viirus välkuraterade, varierade och intressanta gästspel kan nu läggas ett uppfriskande vrickat adelsdrama.
TEATER
Morjens Tristesse
Manus, visuell helhet, på scenen: Nils Granberg och Andrea Björkholm. Regiögon: Py Huss-Wallin, Hanna Andersson. Föreställning på Viirus 23.1.
Två högvälborna syskon blir sakta galna, instängda i en kaotisk herrgård där de lever på makaroner och underhåller sig med nonsensaktiga ritualer, till tonerna av en skorrande trasig radio. Deras liv är barnsligt, maniskt dekadent och det är svårt att säga hur länge det sett ut så – kanske några år, kanske några årtionden?
En eldröd ekorre blickar ner från vapenskölden på väggen, den tycks greppa en banan liksom krampaktigt och dess stirriga blick uttrycker en febril, frusen oro. Jag blir omedelbart förtjust i denna vagt bisarra detalj, även om den endast utgör en stum fond för det egentliga spektaklet. Nils Granberg och Andrea Björkholm, i rollerna som syskonen Gyllenstråhle, är iförda korta bländvita tennisshorts, -skor och strumpor, pikétröjor och små spetshalsdukar runt halsen. Deras platinablonda frisyrer andas retrokomisk glamour, som ur ett bleknat nummer av Allers.
De är nästan som verkliga syskon med kroppsspråk som på distinkta, liknande men ändå annorlunda sätt parodierar bortskämd uttråkning blandad med blixtar av barnslig intensitet. Omgivna av sönderrivna böcker, halvätna pralinaskar och påbörjade men aldrig avslutade sällskapsspel försöker de alltmer desperat förströ sina överhettade hjärnor. Ibland försöker de involvera publiken och bjuder oss på praliner medan det pladdrigt älskvärda samtalet omärkligt glider över till verkningarna av giftet cyanid.
Konstig men inte irriterande
En performance som är så utstuderat konstig och odlar en så egen estetik, men inte skyr för att locka publiken till skratt med ibland rent överdrivna medel skulle lätt kunna bli tillgjord och irriterande. Men Granberg och Björkholm förmår hålla sitt spexande intressant med hjälp karisma och scennärvaro. De lyckas frammana en hotfull skugga av genuin galenskap och abjektion som kryddar de mer slapstickaktiga skämten och blandar skrattet med en växande klump i halsen. Resultatet är en raffinerad känslococktail som förblir mer minnesvärd än enkel komik.
Någonstans i mitten av föreställningen kanske uppmärksamheten flyr och hjärnan tar tillfället i akt att vila upp sig och processa de tidigare intrycken. En monolog en bit efter mitten blir en lite abrupt kontrast och har svårt att fånga en lika effektivt som de mer innehållsmättade partierna. Men det är långt ifrån tillräckligt för att sänka betyget för syskonen Gyllenstråhles klaustrofobiska familjedrama i miniatyr, som förblir en av de mer slipade och minnesvärda performanceupplevelser jag haft på Viirus gästscen.