Hårt och avskalat, som stumt pansar
Kan ett halvsekel långt konstnärskap sammanfattas i tre verk? Någon greppbar eller helgjuten bild av Lili Dujourie som konstnär uppstår inte ur det snäva urvalet på den aktuella Helsingforsutställningen.
INSTALLATION
Lili Dujourie
Kohta, Verkstadsgatan 2 B, 3 vån. Till den 1.3.
Kohta inleder det nya decenniet med en stram och konceptuell utställning som presenterar den flamländska konstnären Lili Dujourie för Helsingforspubliken. Fast ”presentera” är kanske en överdrift: endast tre verk ställs ut.
Avsikten är att göra nedslag i Dujouries konstnärskap och representera olika faser i hennes skapande. Någon greppbar eller helgjuten bild av Dujourie som konstnär uppstår dock inte ur det snäva urvalet, och frågan väcks om man inte denna gång tagit sig vatten över huvudet.
Man har gjort vad man kunnat, men det vanligtvis så rymliga Kohta känns här för litet. Det är som en museiutställning där mer än hälften av rummen fattas.
Befängt försök
Dujourie (född 1942) har varit verksam i mer än femtio år och därmed är det ambitiösa försöket att sammanfatta henne i bara tre verk kanske redan från början helt befängt.
Förra sommaren visade man i samma lokaler ett retrospektiv av rumänska Ion Grigorescu (född 1945) och inkluderade då runt hundra verk.
Kanske är kurateringen av Dujourie-utställningen ett yin till Grigorescus yang: ett försök att visa hur olika presentationssätt matchar olika konstnärers materialval, utförande och tematik. Någon vild motsvarighet hade man absolut aldrig fått av Dujouries minimalistiska och spatiala konst som kräver mycket luft omkring sig.
Med Grigorescu har hon inget gemensamt. Men ändå går tankarna till detta tidigare mycket lyckade och likväl ambitiösa retrospektiv, med slutsatsen att Grigorescus konst hör hemma var som helst medan Dujouries är gjord för museer.
Reaktion på Vietnamkriget
Verken på Kohta representerar sinsemellan mycket olika sinnesstämningar.
Installationen Amerikansk imperialism (1972) är en reaktion på Vietnamkriget (eller motståndskriget mot Amerika som det heter i Vietnam). Passion de l’été pour l’hiver (Sommarens passion för vinter, 1981) är ett drömskt och smått melankoliskt videoverk. Och Ballade (2011/2019) är en pysselinspirerad samling pappersblommor som likt voodoodockor eller monterade fjärilar genomborrats av tunna nålar.
Dessa verk kunde lätt vara utförda av tre olika konstnärer, vilket på sitt sätt är fascinerande men också frustrerande eftersom det åskådliggör hur svårt det är att förstå den konstnärliga utveckling som skett mellan de tre helheterna.
Amerikansk imperialism är det verk som ger den mest begripliga bil
den av Dujourie som konstnär. Det är ett självsäkert verk, och namnet känns nästan ironiskt med tanke på att det faktiskt är mycket nära besläktat med just den tidens amerikanska konceptuella minimalister (utställningstexten menar dock att detta är en medveten kritisk akt).
Mot en målad vägg lutar sig en enorm patinerad stålskiva under vilken väggen lämnats vit. Det är alltså tomhet, ett ingenting, något färglöst och sterilt som täcks av den militanta stålskivan, medan den omgivande gröna färgen dovt för tankarna till konventionella kamouflagemönsters färgtoner.
Hårt och avskalat är det, de platta ytorna är som stumt pansar. Det är som en motsats till det egentliga kriget, oändligt långt från de förvridna skelett av nerskjutna bombplan som kan beskådas på B-52 museet i Hanoi.
På Kohta visas två versioner av Amerikansk imperialism: den kamouflagefärgade och en i svart och rosa.
Dessa är laddade färger som kan väcka mycket tankar, men den svartrosa inkarnationen av verket förlorar också något på det att den är mycket mer fotogenisk och lättläst än den gröna som måste betraktas och begrundas i verkligheten.
Trots sin placering som första helhet på listan över utställningens verk känns Ballade med sina slaka blomster som något av en eftertanke. Den meditativa femton minuter långa filmen Passion de l’été pour l’hiver är mer fängslande på ett slags bonjour tristesse-sätt: en slank vit kvinna i ett fantastiskt rum med havsutsikt rör sig sakta runt, begrundar, tittar, existerar.
Varje ruta kunde utgöra ett skivomslag för en musiker som Charlotte Gainsbourg: det är chic och ack så eteriskt, men vemodigt. Det hela betyder inte så mycket, men är likt Amerikansk imperialism ett stadigt och säkert verk som inte ber om ursäkt för sig.
Svårtransporterat monument
Gärna skulle man bekanta sig med Dujouries konst, och utställningen på Kohta lyckas locka fram en törst att få se och lära sig mer.
Hur imponerande det än är att i Helsingfors få se något så svårtransporterat och monumentalt som Amerikansk imperialism så skulle det ha krävts ännu mera för att få ett grepp om denna konceptuella belgiska konstnär.