Ärligt talat, kanske Helene brydde sig?
Det måste fortfarande vara möjligt att se film som konst (svårt), inte enbart som språk- eller sexualpolitik (enkelt), skriver Trygve Söderling med anledning av kritiken mot Antti J. Jokinens film Helene.
Antti J. Jokinens film om Helene Schjerfbecks tid i Hyvinge tycks polarisera kritiken i för och emot. Tyvärr tenderar en del av de sågande kommentarerna på svenskspråkigt håll att göra det lätt för sig.
Einar Reuters roll i filmen fick HBL:s Martina Moliis-Mellberg att rubricera sin recension 16.1 ”Ärligt talat, vem bryr sig om Einar?”. Tja, åtminstone Helene Schjerfbeck brydde sig, kan man misstänka. Dessutom är ju Jokinens och Laura Birns Helene-porträtt en stark, långt ifrån enbart skör och suktande kvinna. Visst, som objekt för trånande är Einar lite intetsägande. Men det ligger väl en sorts realism också i det? Såna är vi ju. Och det förminskar knappast Schjerfbeck om hon övertolkade hans intresse – förresten, borde vi inte hylla en man som för en gångs skull bryr sig om en kvinna som konstnär snarare än sexobjekt?
”Strunta i honom, vill en ropa”, skriver Moliis-Mellberg och hade hellre sett en hel film med enbart Helene Schjerfbeck i ateljén. Varför inte? Men om det nu finns viss bakgrund, om också den verkliga Schjerfbeck ibland intresserade sig för män, inte enbart palettknivar, så är det knappast helt sanslöst att inlemma en sån i en biopic. Hur otrendigt det än kan verka i dagens ögon.
Jag hade kunnat vara utan en del försiktiga beröringar, där har Jokinen kanske inte litat tillräckligt på att publiken kan se också det som
Visst, som objekt för trånande är Einar lite intetsägande. Men det ligger väl en sorts realism också i det?
inte syns. Man drar gärna en parallell till Céline Sciammas bioaktuella Porträtt av en kvinna i brand, också det en film om (kvinnligt) konstnärskap, också det en film om och för ögonen, där långa, tysta blickar ofta spelar huvudrollen.
Musiken i Sciammas film är mera i samklang med bägge filmernas strama estetik än den något konventionella i Helene, där det hade suttit med mera kongenial modernism (typ Bartók). Och givetvis har Porträtt av en kvinna i brand ett filosofiskt djup som nordisk film saknar. Ett djup som knappast enbart beror på att regissören och alla rollerna i den filmen är kvinnor.
Å andra sidan gillar jag att det finns ett visst allvar i Helene, och att saker får ta tid. Man har vågat ta risken att den otåligaste adhd-delen av publiken somnar eller plockar fram mobilen. Fina är också de slitna och ruffiga interiörerna, i samklang med Laura Birns mera kärva än insmickrande rolltolkning.
Att också Helene blivit en ”alla talar finska”-film kan förstås kännas bittert, men det måste fortfarande vara möjligt att se film som konst (svårt), inte enbart som språk- eller sexualpolitik (enkelt). Och apropå språket – som SvenErik Klinkmann skrev om i HBL senast 23.1.2020 – fäster man sig vid att dubbning av filmen till engelska, franska, rikssvenska och så vidare inte borde vara något problem. Många av de korta replikerna uttalas långt från kameran av en halvt eller helt bortvänd skådis, eller utanför bild. Det verkar som om man medvetet gjort eventuell framtida läppsynkning så smärtfri som möjligt.
TRYGVE SÖDERLING
SVAR: Söderling med flera retar sig på att jag ifrågasätter Einar Reuters starka närvaro i filmen men verkar av någon anledning sätta likhetstecken mellan filmen och verkligheten. Ingenstans har jag ifrågasatt den verkliga Helenes känslor, dem vet jag inget om. Däremot har jag kritiserat Johannes Holopainens prestation och Antti J. Jokinens fokus. Den kritiken står jag fast vid. Så ja, inom ramen för Jokinens film hade jag gärna tillbringat mer tid i ateljén, eller varför inte tillsammans med Schjerfbecks vän Helena Westermarck. Men framför allt hade jag gärna sett en konstnärligt bättre film, med eller utan en Einar.