Nationaloperans Ariadne är full av överraskningar
Engelska regissören Katie Mitchell bjuder på en rad överraskningar i sin tolkning av Ariadne på Naxos.
Strauss: Ariadne auf Naxos
Dirigent Hannu Lintu, regi Katie Mitchell, scenografi Chloe Lamford, kostymer Sarah Blenkinsop, ljus James Farncombe, koreografi Joseph Alford. I rollerna: Karl Menrad, Michael Kraus, Jenny Carlstedt, Mika Pohjonen, Danae Kontora, MiinaLiisa Värelä, Ville Rusanen, Roland Liiv m.fl. Nationaloperan 24.1.
Ariadne auf Naxos uppkom ursprungligen 1911 som en hybrid av miniopera och mellanspel till en pjäs av Molière men tyvärr blev kombinationen inte särskilt väl mottagen. Richard Strauss och hans librettist Hugo von Hofmannsthal bestämde sig för att lämna bort pjäsen helt och hållet. Den förnyade helaftonsoperan fick sin premiär i Wien 1916 och blev en omedelbar framgång. Ariadne handlar i hög grad om musiken själv; operan i operan och berättelsen om en passionerad kompositör som lever för sin musik är perfekta teman för en opera.
Det är första gången som Ariadne ses i det nya operahuset och i det här fallet har premiären varit väntan värd. För produktionen står sex operahus tillsammans. Engelska teateroch operaregissören Katie Mitchell valdes till bästa regissör vid International Opera Awards-prisgalan 2019 och jag var själv nyfiken på den här produktionen. Jag blev inte alls besviken.
Tudelat upplägg
Ariadne på Naxos är uppdelad i två delar. I prologen får publiken träffa Wiens rikaste man som har beställt både en opera seria om Ariadne på Naxos baserad på den grekiska myten och en fars improviserad av en italiensk commedia dell’arte-trupp. Kompositören är redan nervös, men helvetet brakar loss när Hovmästaren annonserar att både operan och komedin behöver framföras samtidigt för att fyrverkeriet skall kunna börja exakt klockan 21.
Operan innerhåller tre talroller och i dessa gav särskilt Hovmästaren (Karl Menrad) prov på övertygande skådespel och ofelbar tyska.
Kompositören brukar göras av en mezzosopran i byxroll, men här kommer kvällens första oväntade vändning. Mitchells Kompositör är en kvinna och inte bara det, commedia dell’arte-truppens ledare Zerbinetta gör romantiska närmanden mot henne. Jenny Carlstedts Kompositör är glödande och intensiv om än en aning gäll i det högsta registret.
Andra akten består av själva föreställningen. Traditionellt utspelar sig Ariadne på ön Naxos, men i den här produktionen ses ett fint dukat matbord på scenen och inte mycket annat. Italienarna väntar vid sidan om medan Ariadnes tre nymfer (Najaden, Dryaden och Eko) sjunger om hennes konstanta vemod efter att hon blivit lämnad av sin älskade Thesus på ön. Här visade Johanna Lehesvuori, Elli Valinoja och Hanna Rantala prov på suverän samklang tillsammans.
Förlossning på matbordet
Ariadne är otröstlig och väntar på
Hermes, dödens budbärare. Här kommer operans nästa överraskning. Vanligtvis kommer guden Bacchus och de två blir förälskade i varandra, men i den här produktionen är Ariadne först gravid, en liten bebis föds på matbordet och hon kommer ur sin sorg genom att älska sitt barn. Jag var inte helt övertygad, men Miina-Liisa Väreläs ljuvliga höga toner lämnade mig andlös. Väreläs röst passade bra ihop med kvällens Bacchus, Mika Pohjonen med sin rätt så varma och starka röst av wagnerska proportioner.
Kvällens stjärna för mig blev grekiska sopranen Danae Kontora (Zerbinetta), en skådespelare av högsta kvalitet med suverän kontroll över sitt instrument. Hon försöker pigga upp Ariadne genom att berätta om sina erfarenheter om att män är likadana och sjöng hälften av den berömda arian i andra akten uppe på matbordet – ändå klingade varje staccatoton fin. Tyvärr övertygas Ariadne inte alls men allt slutar bra ändå för henne.
Strauss är en orkesterkompositör av högsta rang och Hannu Lintus orkester spelade med en mängd nyanser kvällen igenom.
Blandningen av opera seria och komedi är avsiktligt kaotisk när italienarna kommer in med komiska festhattar och ballonger. Strauss och Hofmannsthals story är kanske inte den mest briljanta, men teman som ensamhet, musik och seriös opera versus commedia dell’arte gör den till en klassiker.