Sikta långt

”Mycket av diskussionen handlar om personer och personligheter. Det är inte bra.”

Politiken har blivit konstig. Under ett drygt halvt år i Europaparlamentet i Bryssel har jag haft tid att fundera på saker och ting. När jag tittar på finsk politik på längre håll ser det mycket märkligt ut. Diskussionen i medierna och mellan politikerna cirklar kring ofta konstgjorda och mycket kortsiktiga konflikter eller kriser. Alla verkar upprörda hela tiden. Mycket av diskussionen handlar om personer och personligheter. Det är inte bra.

Politiken i en demokrati är i grunden konsten att skapa en bättre framtid för alla. Konsten att ta beslut som bibehåller samhällskontraktet mellan beslutsfattarna och folket. Det kräver långsiktigt tänkande. Hur ska vi se till att hälsovården fungerar för alla? Hur ska vi utbilda våra ungdomar så att de har en bra framtid och möjlighet att sysselsätta sig i framtiden? Hur löser vi klimatfrågan och bevarar miljön samtidigt som vi skapar ekonomiskt välmående?

Jag ser inga lösningar eller ens diskussioner om dessa frågor. Däremot ser jag en konstgjord konflikt om invandring och om livsstilsfrågor som egentligen har väldigt lite med politik att göra. Mycket handlar också om att försöka lura politiker att säga något som de sedan får korrigera eller be om ursäkt för efteråt. Ett samhälle där sociala medier och eftermiddagstidningar kräver blod varje dag är ett samhälle där en kris pågår i offentligheten varje dag – oavsett om det är betydande eller inte. Debatt och kritik är normalt och viktigt i en demokrati. Makthavare ska kritiseras. Men om det här diskussionsklimatet skapar bråk av betydelselösa frågor som politiken inte kan lösa glömmer man bort diskussionen om de viktiga frågorna.

Skillnaden mellan att jobba i Europaparlamentet och riksdagen är markant. I riksdagen har regeringen majoritet och regeringspartiernas representanter försvarar regeringens lagförslag och agerande. Väldigt lite av det som regeringen föreslår ändras. Oppositionen däremot har ingen direkt möjlighet att påverka besluten innan regeringen fattar sina beslut, eller i riksdagen, så man kan bara kritisera högljutt. Samtidigt har hela arbetskulturen blivit ganska tuff, stressad och konfliktladdad. I en sådan miljö är det svårt att lita på varandra och ha en ärlig, nyfiken diskussion och dialog om Finlands framtid. Medierna väntar alltid på nyheter i korridorerna, och det lättaste sättet att få uppmärksamhet är att kritisera och anfalla personer – inte ens deras politik. Sannfinländarna har gjort allt detta lättare med sin människofientliga politik och sitt sätt att göra politik, men förändringen är inte bara deras fel.

I Europaparlamentet är arbetsklimatet helt annorlunda. Majoriteter skapas för varje förslag av kommissionen. Det finns ingen regering eller opposition, i alla fall inte tydligt. Enskilda parlamentariker har större möjlighet att arbeta över partigränserna. Kulturen är nyfiken, intresserad av sakfrågor och argument. Man behandlar andra diplomatiskt och med respekt – annars har man ingen möjlighet att påverka besluten. Det här arbetsklimatet har fått mig att bli mer entusiastisk inför politiken och mer hoppfull om framtiden än på länge.

Kommissionens green deal är ett ärligt försök att lösa klimatkrisen och skapa teknologiskt ledarskap och industriella jobb i Europa. Jag känner att jag kan påverka den gröna given, och alla fokuserar på att göra den bättre utifrån sina egna värderingar. Ingen angriper personer. Debatt pågår men den fokuserar på att göra besluten bättre.

Detta är något som vi skulle behöva fundera på i Finland. Vi behöver rädda politiken för att skapa en bättre framtid för vårt fina land och alla finländare. Finländare förtjänar något bättre.