Närhetens moment 22
I Work in Progress får vi följa lesbiska, deprimerade Abby som blir tillsammans med en hälften så gammal transman. Det handlar om att våga blotta hela sitt jag med allt skamligt bagage i en nära relation.
Work in Progress
Ett avsnitt på HBO Nordic varje måndag (recensionen baserar sig på 7 avsnitt av 8). Manus: Abby McEnany. Regi: Tim Mason. I rollerna: Abby McEnany, Karin Anglin, Celeste Pechous, Julia Sweeney, Theo Germaine.
Showtimes Work in Progress är den senaste i raden av serier där seriens skapare avhandlar personliga erfarenheter och spelar sitt alter ego. Det är en sympatisk genre som har mycket sevärt att erbjuda. Ofta bjuder dessa serier på huvudpersoner och ämnen som inte är utnötta i tvvärlden.
Så även Work in Progress vars huvudperson definierar sig som en ”fat, queer dyke” (ungefär fet, normbrytande flata), vilket säger allt om hur hon förhåller sig till sig själv. Serien utspelar sig i Chicago och många av personerna är könsöverskridande. Den bjuder in till en frisinnad och generös gemenskap med uppsluppna bruncher och en dynamisk klubbscen.
För manuset står Abby McEnany som även spelar huvudrollen som sitt alter ego Abby som både kämpar med depression och tvångshandlingar, och i viss mån även med omgivningens normer.
De åtta halvtimmesavsnitten utspelar sig under en tidsperiod av 180 dagar, lika många mandlar som Abby fått av sin fettskammande kollega (tillika seriens kanske enda osympatiska karaktär). Varje dag kastar Abby en mandel, och mår hon inte bättre när de är slut har hon bestämt sig för att avsluta sina dagar. Låter deppigt, men det är en rolig serie, på många sätt en komedi, en humor mot nattsvart bakgrund.
Skrämmande relationer
Men framför allt är det en serie om att våga visa hela sitt jag i ett förhållande. För att skapa en djup relation till en annan människa borde du avslöja dina djupaste hemligheter och komplex – med risken att motparten då tar avstånd från dig.
Serien skildrar kärlekshistorien mellan 45-åriga Abby och den 22-åriga transmannen Chris (Theo Germaine). I tillbakablickar får vi ta del av vad som hände då Abby var ung på nittiotalet och håret ännu inte grånat och brillorna var mindre. Abby har erfarenheter i bagaget som ger henne tillitsproblem, för Chris del är allt förknippat med hans ”döda namn” känsligt.
Abby är högljudd och tar mycket plats men innerst inne är hon sårbar och osäker. Egentligen har Abby mest problem med sig själv och sina inre demoner. Omvärlden är i nästan samtliga fall schysst, och Chris är omringad av ett skyddsnät i form av systerns (Karin Anglin) familj och bästisen Campbell (Celeste Pechous). Det är en serie där de flesta närmast framstår som ädla, men man får lägga det på feelgoodkontot.
Ett annat tema i serien är könsnormer och hur omgivningen ser på könsöverskridande personer. Julia Sweeney, som gjorde karaktären Pat i Saturday Night Live på nittiotalet, medverkar i serien – den komiska poängen med Pat var att omgivningen inte kunde definiera hens kön. I serien gör Sweeney upp med den här karaktären, som förorsakat bland annat Abby obehag. Serien lyckas både peka på det problematiska i karaktären och se hen i ett förlåtande ljus som en produkt av sin tid.
Ytterligare en person vars humor inte tål tidens tand, ”Weird Al” Yankovic, medverkar som Julias make. Han är känd för sina låtparodier i slutet av 1900-talet, och här är det
Fat, hans parodi på Michael Jacksons Bad, som inte tål tidens tand.
”Det här är en damtoalett”
Toalettproblematiken för en kvinna som omgivningen, till och med på lesbiska barer, tar för en man avhandlas i ett ilsket avsnitt som slutar i en toalettsketch som lekfullt kommenterar föreställningar om utsatthetens hierarkier.
Noteras kan också en innovativ – och komisk – sexscen som utspelar sig i totalmörker.
Sista delen publiceras på HBO Nordic i dag. Då får vi se hur det går, för naturligtvis har det kärvat till sig ordentligt så här på upploppet.