Imitatörerna och de imiterade
Författarna presenterar ett mönster enligt vilket nationer lockats, tvingats eller självmant valt att imitera politiska modeller och ideologier från dominerande stater. Detta har lett till känslomässiga och maktpolitiska motreaktioner.
FACKLITTERATUR Ivan Krastev & Stephen Holmes: Ljuset som försvann. En vidräkning med imitationens epok
Daidalos 2019
Med jämna mellanrum kan vi ta del av nyskapande teorier om vilka krafter som formar världspolitiken. Det finns ju en angelägen beställning när så många nedärvda och etablerade spelregler bryts. Allianser knakar i fogarna, lojaliteter ifrågasätts och en dragkamp pågår mellan den liberala demokratin och en allt starkare auktoritär trend.
Ett seriöst försök att skapa klarhet i detta kaos görs av Ivan Krastev, känd liberal skribent och bulgar. Hans föregående bok stod för en pessimistisk syn på EU:s och Europas framtid eftersom Östeuropa underminerar enhetsbygget (”Efter Europa”). Nu har han skrivit ”Ljuset som försvann. En vidräkning med imitationens epok” tillsammans med USA-professorn Stephen Holmes.
Vad då för imitation? Jo, författarna presenterar ett mönster enligt vilket nationer lockats, tvingats eller självmant valt att imitera politiska modeller och ideologier från dominerande stater. Detta har lett till känslomässiga och maktpolitiska motreaktioner. Men den imiterade parten kan också reagera mot att utnyttjas som förebild.
Om detta låter teoretiskt så gäller deras studie två konkreta länder, Ryssland och USA, samt de östeuropeiska, främst Ungern och Polen. Kina skymtar även, landet som imiterat marknadsekonomin men inte demokratin.
Invandringsillusion
Resonemanget inleds med Östeuropa där nationerna, efter att ha tvingats imitera kommunismen, nu skulle anpassa sig till den liberala demokratin, rättsstaten och nya värderingar. Man hycklade demokrati såsom man hycklat kommunism och upplevde detta som ett nytt imiteringspåbud. Därför följde en antiliberal revolt med nationalistiska och auktoritära drag, en revolt med populistiska förtecken.
Alla öststater gick frivilligt med i EU, de ville bli som väst, men upptäckte att västs värderingar inte alltid var deras. Det som hände var att en massemigration från öst till väst inleddes. Litauen har förlorat 22 procent av sin befolkning, Bulgarien 14 procent och tre miljoner rumäner har lämnat landet efter 2007.
När de unga försvann ersattes denna reella hotbild av en illusorisk, nämligen hotet om invandring. Som känt finns det knappt några invandrare alls i dessa länder.
Ryssland tar hämnd
EU och väst fick indirekt skulden för avfolkningen och flyktingkrisen blev en marknadsföringsstrategi för populisterna i öst. Orbáns maktövertagande i Ungern innehöll moment som selektivt imiterade väst: I stället för att öppet censurera medierna, lät han bulvaner köpa upp tidningshusen. Korruptionen kunde fortsätta genom att domarväsendet politiserades. Orbán hänvisade till ungerska traditioner; EU skulle inte längre få skymfa den nationella värdigheten.
Om vi förflyttar oss till Ryssland utgör dess 90-tal ett solklart exempel på ett försök att, åtminstone skenbart, imitera västliga institutioner och metoder, inom både politik och ekonomi. Ryssland var starkt försvagat och Jeltsin ville leva upp till de förväntningar som fanns i väst. Dumaval hölls och ekonomin skulle privatiseras. Resultatet är välkänt, delvis ökänt, men illusionen om demokratiska former hölls upp till 2012.
Putin kunde ha omvalts även utan att manipulera valen, så varför gjorde man det? Jo, säger författarna, de behövs för att registrera två saker: Att väljarna är villiga att underkasta sig detta riggade system och för att mäta lojaliteten hos befattningshavarna i alla delar av det stora riket. Dessa får visa att de kan leverera det förväntade valresultatet.
Destruktivt
Putin avslutade definitivt den ryska imitationen av väst med sitt aggressiva Münchental 2007. Han inte bara avslutade den, han vände den också till ett vapen mot den imiterade. Den nya ryska given var att visa väst en spegelbild av sig själv: Ryssland skulle använda samma metoder utan att hyckla den moral som väst berömmer sig av. Georgien sattes på plats, Ukraina destabiliserades, Krim ockuperades och Syriens diktator fick militärhjälp.
Putin hänvisade till Kosovo, Irak och USA:s andra världsomspännande ingripanden. Nu betalade Ryssland tillbaka med samma mynt genom att imitera väst: Hade inte västliga organisationer stött liberala färgrevolutioner? Därför stöder nu Ryssland öppet extrema högerpartier för att utså oenighet i väst. Imitationen används här för att bryta ner och försvaga den imiterade parten.
Detta är Putins hämnd för att väst inte tillmötesgått hans krav på stormaktsstatus och samtidigt hans gåva till den ryska nationalkänslan som lidit genom förlusten av territorium, befolkning och makt. Men, säger författarna, detta är inte nyimperialism, snarare en återgång till en aggressiv isolationism. Dessutom, tillägger de, är Putins hämnd destruktiv.
Likheter
Över till USA där president Trump, lite överraskande, ser imitationen av USA som ett hot mot landets intressen. USA skall inte längre vara en förebild, det skall agera som alla andra, egoistiskt och cyniskt, anser Trump. Det är bara naivt att spela välgörare och USA bör verka för att alltid vinna (helst på andras bekostnad). Tyskland och Japan imiterade framgångsrikt USA efter kriget, nu har Kina gjort detsamma, USA borde inte ha tillåtit detta, anser han.
Men USA lever i ett glashus och kan inte isolera sig, något som Ryssland delvis kan. Den övriga världen vet det mesta om USA, dess styrkor och dess svagheter. Språket avslöjar eller döljer, det vet inte minst kineserna.
Det finns likheter mellan de tre imitationsexemplen. Putin och Trump basunerar ut sin cyniska världsbild med hjälp av den uppenbara lögnen, även när den snabbt kan avslöjas. Men de signalerar avsiktligt sin makt genom att ignorera fakta – ”de dramatiserar sitt trots mot politisk korrekthet”.
Trumps antielitism har sin motsvarighet i Östeuropa. Där imiteras redan hans öppna cynism, likaså av många andra auktoritära ledare. En annan likhet: Putin kräver lojalitet av de ryska eliterna, Trump har lyckats pressa fram samma lojalitet av den republikanska eliten.
Motangrepp
Vad kan man säga om imitationens betydelse som förklaringsmodell? Visst beskrivs den på ett träffande sätt i boken, men heltäckande blir den inte. De auktoritära ledarnas världsbild formas inte av en enhetlig ideologi; intuition, instinkter och fördomar i kombination med personlig makthunger tar över när idealen får vika. Men författarna driver sin imitationstes på ett väldokumenterat och skickligt sätt. Jag störs dock i min bubbla av att de förefaller ursäkta mycket av de östeuropeiska drivkrafterna. Däremot får Putin och Trump ingen nåd av dem.
Min personliga slutsats är att de auktoritära strömningarna kan nedkämpas om demokratierna skärper sitt försvar och går till motangrepp. Det gäller att studera antidemokraternas taktik och strategi och ta lärdom. Boken ger ett bidrag till detta.
Den ryska nomenklaturan fruktade efter 1991 att sönderfall, polarisering och ostyrbarhet skulle bli landets öde. Just nu fruktar vi i väst ungefär samma sak – låt oss inte imitera Ryssland på den punkten.
Min personliga slutsats är att de auktoritära strömningarna kan nedkämpas om demokratierna skärper sitt försvar och går till motangrepp. Pär Stenbäck recensent