Det mänskliga i att söka bekräftelse

I julklapp fick jag en Apple Watch. Det var ingenting jag gått och längtat efter. Jag visste inte ens att jag behövde den, men vem gillar inte ny teknik i form av en leksak? Klockan påminner mig om att det är dags att ställa mig upp en stund och räknar varje steg jag tar. Den mäter om jag stått, gått och tränat tillräckligt mycket en dag. Den spelar musik och poddar i mina öron när jag springer och är ett utmärkt hjälpmedel när jag använder telefonens självutlösare.

Handen på hjärtat var jag lite rädd för att klockan skulle hetsa mig att springa för långt och fort. Är man en person med ett osunt förhållande till prestation kan träningsappar utlösa ett ohälsosamt träningsbeteende där varje pass måste vara lite längre och snabbare än det tidigare. Det var därför jag slutade mäta mina springrundor för tio år sedan.

Med den nya klockan försöker jag ta det lite lugnt. Hålla ett öga på mig själv och snabbt glömma bort gårdagens resultat. Inte gräma mig om jag glömt klockan hemma trots att jag tränat. Det går överraskande bra. Kanske jag blivit en mindre prestationsinriktad person under de senaste åren.

Det som jag däremot har lagt märke till är alla andra som också verkar ha en Appleklocka och som publicerar resultaten på Facebook. Jag älskar det. Det finns något djupt mänskligt att visa andra hur duktig man varit och håva in beröm och bekräftelse. Speciellt bland yngre medelålders män verkar det vara populärt att dela sina resultat. Det gör mig varm om hjärtat. Personer som annars har svårt för att visa sina svaga sidor har här hittat ett forum för att visa sin mänsklighet.

Själv har jag inte kommit så långt ännu. Det är för utelämnande att visa hur många kalorier jag gjort av mig av med under en dag. Men jag ska jobba på det. En dag får ni kanske se en svettig bild och exakta siffror på distans, fart och kalorier.