Mardrömmen om det kontantlösa samhället

”Inget betalkort, inga telefontjänster som kräver betalkort, varpå heller ingen betalapp, varav ingen bussbiljett.”

Närhelst det går, om inte omöjligt eller orimligt komplicerat, strävar jag avsiktligt att i vardagen endast använda kontanta medel. Räkningar, skatter eller nätinköp är givna undantag. Jag hör således till den tiondelen av finländare som ännu dagligen använder kontanter.

Fördelarna med kontantlösa samhällen är onekligen många. Näringsidkarna tvingas inte böka med handkassor som frestar allehanda kriminella element. De behöver inte heller avsätta resurser på att räkna kassan och möjligtvis deponera den. Bokföringsprocedurerna förenklas också markant. Medborgaren i sin tur slipper köa vid bankomaten och kan glömma kontantkvittona som skräpar i plånboken och enkelt sköta alla sina betalningar med ett kort eller en app i telefonen. Alla transaktioner finns sedan bekvämt samlade på ett ställe närhelst de behövs. Ja, plånboken kan ju slopas helt och hållet den också. Ur myndighetssynvinkel blir övervakningen av den gråa ekonomin också mycket effektivare.

Orsakerna till min konservativa hållning då det gäller kontanter är huvudsakligen tre. Den första handlar om jämlikhet. Nästintill 400 000 finländare har i dag betalningsanmärkningar. Kan ett kontantlöst samhälle garantera att dessa människor, eller de som torde följa i deras fotspår, också i framtiden ges tillgång till elektroniska betalningsmedel? Eller hamnar de i någon kafkaisk malström där deras möjlighet att leva i vårt samhälle i praktiken omöjliggörs. Inget betalkort, inga telefontjänster som kräver betalkort, varpå heller ingen betalapp, varav ingen bussbiljett. Och så vidare.

Många, i synnerhet äldre personer, äger dessutom av olika orsaker över huvud taget inte förmågan att ta del av det digitaliserade samhället. På väg till jobbet passerar jag dagligen ett bankkontor där kön ringlar sig lång redan innan klockan 9 trots att kontoret öppnar först klockan 10. De flesta köar antagligen där bara för att betala räkningar och ta ut pengar direkt från sitt konto. Kontanter som man sedan kan köpa mat eller mediciner med. Åtminstone tillsvidare.

Den andra orsaken handlar om övervakningssamhället. Jag är inte bekväm med att öppna min butiksväska för hela världen. Skräckscenariot består i ett framtida meddelande från försäkringsbolaget, som förtäljer att omfattningen av mina öl- och grillkorvsinköp förra sommaren föranleder en förhöjd premie på min livförsäkring, utifall att. Eller att Skatteverket meddelar summan jag är skyldig staten på grund av att de glass- och biopengar jag gett mina barn nu överstigit gränsen för gåvoskatt.

För det tredje, och i bästa fall endast det, att jag inte frivilligt vill förvandlas till en totalgenomskinlig produkt där reklamalgoritmerna med allt högre precision lyckas pracka på mig mycket mer prylar och tjänster än jag någonsin kunde tänkas behöva.

I Sverige, där kontantlösheten gått ännu hårdare fram än hos oss, höjs nu motröster, och det finns all orsak att diskutera detta även här hemma. Det positiva är, att även i avsaknad av nog så behövliga politiska beslut, kan varje enskild individ själv bidra till att hålla kontanterna kvar. Bara genom att bruka dem då och då. Svårare än så är det inte.