En ankunge snarare än svan
Hotel Swan Helsinki dammar av hotellseriegenren och vill samtidigt vara både såpigt drama och kriminalserie. Den dukar upp med ett rikligt persongalleri som inte lyckas få konturer och engagera.
8 delar på C More fredagen den 20.2, på MTV3 måndagar från den 2.3. kl. 21.00. (3 delar erbjöds för förhandstitt.) Manus: Outi Keskevaari, Daniela Hakulinen, Juulia Unhola. Regi: JP Siili (del 1–3), Ulrika Bengts (del 4–6), Matti Kinnunen (del 6–8). I rollerna: Oona Airola, Lauri Tilkanen, Leo Honkonen, Milka Ahlroth, Roope Salminen, Eppu Salminen, Meri Nenonen, Elina Saarela, Netta Laurenne, Laura Eklund Nhaga.
Hotellserier är en genre som tillåter berättande på olika nivåer i hierarkin, allt från hotelledning till städare. Som genre kan den jobba med både långa berättelsebågar som sträcker sig över en hel säsong, till kortare där varje avsnitt avhandlar ”veckans gäster”.
När genren åter dammas av med Hotel Swan Helsinki är det både med en längre berättarebåge i form av ett kriminalmysterium och med nya fristående gästhistorier i varje avsnitt.
Vem är skyldig?
Berättelsens motor är ett mord på hotelldirektören som sker strax innan Hotel Swan Helsinki ska slå upp dörrarna igen efter en omfattande renovering.
Hotellet behöver snabbt en ny direktör, och den unga, ambitiösa Ella Kallio (Oona Airola) lägger vantarna på jobbet. Hon är en duktig flicka, en presterare och något av seriens huvudperson. Som sina närmaste medarbetare har hon två kostymkillar som leder hotellets styrelse (Leo Honkonen respektive Lauri Tilkanen).
Ett steg neråt i hierarkin bemannas receptionen av duon Eppu Salminen och Laura Eklund Nhaga som löser problemen när det krisat till sig med rumsbokningen, vilket det verkar göra ofta. Netta Laurennes kaféföreståndare blir snart en av de misstänkta. Och så bjuds det på en komplicerad mor–dotter-relation: Meri Nenonen ansvarar för housekeepingen med den äldre kvinnans erfarenhet och pondus, under sig har hon sin egen dotter (Elina Saarela) som jobbar som städerska.
Därtill handlar det om poliserna som utreder mordet, parhästar spelade av Milka Ahlroth och Roope Salminen (den senare har enligt pressmeddelandet drag av Asperger, vilket väl är den mest utnötta polispersonlighetsklichén som finns just nu). I bästa Agatha Christie-whodunit-anda blir det snart klart att många här kan ha motiv till mordet – på den här arbetsplatsen är alla på något sätt insyltade med varandra.
Lyckas inte engagera
Ambitionen verkar vara att göra något slags Rederiet med mordknorr, men tyvärr saknas det såpiga suget i intrigen. Serien dukar upp ett rikligt persongalleri utan att lyckas göra någon intressant. Tre avsnitt in i serien upplever man att man inte känner eller bryr sig om en enda av karaktärerna. För att inte tala om att det kan kvitta vad som hände med hotelldirektören.
Om mordgåtan som sträcker sig över hela serien inte lyckas engagera, är det lika illa ställt med de fristående ”gästfall” som varje av avsnitt tycks presentera. De framstår som märkligt lösryckta och rätt poänglösa berättelser.
Manusförfattarna till serien har tidigare skrivit för Syke, Roba, Exonnelliset och Klikkaa mua och borde med andra ord kunna bättre än så här.