Finska SS-män fick tackkort av Hitler
Jokisipiläs lärda utläggningar står en smula i kontrast till dagbokens lakoniska anteckningar om mestadels triviala omständigheter som väder och vind, uppstigning och sänggående eller förplägnadens art, men helheten fungerar hyggligt bra, skriver Henrik E
Kiitoskortti Hitleriltä. SS-mies Jorma Laitisen päiväkirjat 1941–43 Minerva 2020
Mannarna i den finska SS-bataljonen och deras förehavanden under Hitlers fälttåg till de ukrainska kornbodarna och kaukasiska oljekällorna har på senare år varit föremål för en hel del uppmärksamhet. Den stora frågan som ställts i sammanhanget lyder: Medverkade finnarna till de svåra illgärningar som begicks på östfronten eller inte? Litteraturen om detta ämne har nyligen utökats med ett verk av duon Jari Vilén och Markku Jokisipilä, baserat på en deltagares anteckningar från det skoningslösa kriget på de vida stäpperna.
De två redaktörerna/författarna har fått tillgång till en för forskningen tidigare okänd dagbok, förd av Jorma Laitinen (1918–1999), hemmahörande i Kemijärvi. Vilén är politiker och diplomat, för närvarande rådgivare i arktiska ärenden hos EU-kommissionsordföranden Ursula von der Leyen, medan Jokisipilä är professor vid Åbo universitet och expert på finsk-tyska relationer under Tredje rikets tid. Redaktörerna har kompletterat dagboksanteckningarna med faktarutor och kortare upplysningar. Sammantagna kan dessa redaktionella texter sägas bilda en grundkurs i SS-bataljonens korta historia.
Det kan genast noteras att Jorma Laitinen inte var någon Olavi Paavolainen, vilket naturligtvis också vore för mycket begärt. Laitinen var son till en kommunalläkare och tyskkunnig, något som självfallet underlättade hans tillvaro i den tämligen fientliga omgivning som SS-trupperna utgjorde för icke-tyskar.
Han hade erhållit krigserfarenhet under vinterkriget och hörde följaktligen till de fyrahundra vilka omedelbart efter att de våren 1941 anlänt till Tyskland spreds ut på olika enheter inom SS-Division Wiking, de så kallade divisionens män. Resten av de frivilliga fick genomgå en tuff utbildning inom den finska SS-bataljonen,
som uppsattes i Wien den 15 juni och transporterades till fronten i början av december.
Lastbilschaufför
Vid det laget hade Jorma Laitinen redan varit med om en hel del. Han placerades vid ankomsten som lastbilschaufför vid en spaningsavdelning och fick ratta en brittisk Bedford – ett av de 45 000 (!) motorfordon tyskarna tagit som krigsbyte på stränderna vid Dunkerque – som transporterade en granatkastare. Stridskontakt med fienden uppnåddes i början av juli, och Laitinen blev omedelbart medveten om att en slakt på judar pågick (2.7.1941: ”Paljon juutalaisia tapettu.”).
Inte bara judarna, utan också den övriga lokalbefolkningen blev ytterst brutalt behandlad. Den 3 augusti antecknade Laitinen följande (rec:s övers.): ”Här tas vad som behövs av ryssjävlarna. Om de inte ger godvilligt, tas det med våld. Hönsen slaktas och äts. Dessutom mjölkas korna och kalvarna avlivas. Kvinnorna knullas under pistolhot. Judarna dödas antingen med handgranater eller kulor.” I en redaktionell kommentar till denna notis påpekas att den passiva skrivformen tyder på att författaren inte själv deltagit i de beskrivna excesserna.
Tyska armén (Wehrmacht + SS) levde precis som härar i äldre tider åtminstone till en del på det erövrade området, som utsattes för plundring. Den var utrustad med vapen och ammunition, men hade inte alltid tillräckligt med proviant. Stölder av i synnerhet fjäderfä bokförs regelbundet i Laitinens anteckningar, till exempel 2.11.1942: ”Jag sköt en kort serie med kpisten och fick en präktig höna.” De objudna gästerna befallde dessutom ofta någon lämplig kvinna att koka maten åt sig.
Men också mera idylliska ögonblick förekom i denna påtvungna samvaro; Laitinen höll för sin del ständig utkik efter vackra flickor. Han sympatiserade mera med männen i den reguljära armén (Wehrmacht) än med folket i SS, som i hans ögon uppförde sig illa också mot de utländska frivilliga, av herrefolket betraktade som ”stora rövhål”. De tyska SS-kamraterna hade till råga på allt den dåliga smaken att kalla honom kommunist. Hitler själv hade större förståelse och erkände i november 1942 finnarna som arier, detta på grund av deras krigarbragder vid de egna fronterna.
Frivilligbataljon
Bedfordlastbilen säckade ihop den 16 november i östra Ukraina efter att på usla vägar tillryggalagt 4 800 kilometer med Laitinen vid ratten. Efter den 2 mars 1942 följer ett halvårslångt avbrott i dagboksskrivandet fram till den 5 september, en tid som han förmodligen tillbringade i Krakow sysselsatt med anskaffning av motorfordon för Wikingdivisionens räkning.
Han anslöts sedan till finska frivilligbataljonen som stod i Kabardinka på Svarta havets nordostkust, redo att delta i anfallet österut i riktning mot Kaspiska havet. Laitinen tjänstgjorde nu som motorcykelordonnans hos bataljonschefen, Sturmbannführer (major) Hans Collani. På denna post upplevde han på nytt krigets fasor och fick se många av sina landsmän stupa.
Den 12 oktober 1942 träffades Jorma Laitinen själv av splitter från en rysk flygbomb som genomborrade högra benet och skadade vänstra benet och magen. Han transporterades till ett fältsjukhus och därefter till ett krigssjukhus samt efter detta allt längre västerut för vård, kriget var över för hans del. Den 2 januari 1943 anlände han i en sjuktransport till Warszawa, där han – i likhet med alla andra sårade – fick motta ett tackkort av Hitler för sina uppoffringar. Kortet pryddes av texten: ”Ein kleiner Dank des Führers an seine Soldaten”.
Sista etappen var ett reservsjukhus i staden Nordhausen i Thüringen, Laitinens vistelseort fram till början av april. Som konvalescent visade han ett påfallande och i dagboken redovisat intresse för det täcka könet, ansträngningar som tycks ha gett en viss utdelning. Hemma i Finland tutade den ryska propagandan samtidigt ut att finska kvinnor umgicks intimt med i landet varande tyska soldater medan deras män låg vid fronten. Laitinen återvände i början av juni 1943 till hemlandet över Hangö, tillsammans med majoriteten av frivilligbataljonens övriga medlemmar som klarat sig med livet i behåll.
Försök till äreräddning
Markku Jokisipilä skildrar i ett avslutande kapitel den på senare år
uppblossade debatten om de finska SS-männens eventuella skuld till krigsförbrytelser. Han konstaterar vidare att professor Mauno Jokipii, som redan 1968 gav ut den massiva historiken Panttipataljoona blivit alltmer ifrågasatt som forskare. Jokipii anses av sina kritiker stått alltför nära SS-veteranernas efterkrigstida organisation Veljesapu för att ha kunnat bevara sin objektivitet och därför framställt frivilligbataljonen som ett opolitiskt, patriotiskt och tappert frontförband utan fläckar på sin sköld.
Jokisipilä påpekar att det inom den finländska historieforskningen sedan 1980-talet pågått ett slags etiskt paradigmskifte, som starkt påverkat de akademiska forskarnas självsyn.
Då äldre historikergenerationer betraktat det som sin viktigaste uppgift att presentera objektiva tolkningar av den undersökta epoken och de människor som levde under den, har de yngre vid sidan av detta riktat in sig på problematik kring dagens och även framtidens etiska krav. Kritiken mot Jokipiis forskningsrön måste enligt Jokisipilä ses mot bakgrunden av denna generationsklyfta.
Jokipsipiläs lärda utläggningar står en smula i kontrast till dagbokens lakoniska anteckningar om mestadels triviala omständigheter som väder och vind, uppstigning och sänggående eller förplägnadens art, men helheten fungerar hyggligt bra.
Sakfel är svåra att upptäcka (försök har gjorts). Ett frågetecken kunde eventuellt sättas för uppgiften att det var krigsekonomichefen, jägargeneralmajoren Leonard Grandell, som först kom fram med tanken att ett finskt frivilligförband borde uppsättas i Tyskland. Flera andra personer har figurerat i sammanhanget, bland dem generallöjtnanten Hugo Österman.
En som själv påstod att det varit han som gett Himmler impulsen var Erkki Räikkönen, P.E. Svinhufvuds handgångne man, som under en vistelse i Berlin i mars 1940 överlämnade en promemoria till riksledaren. Saken diskuterades även under ett sammanträffande den finske nazisten Arvi Kalsta i december 1940 hade med SS-generalen Reinhard Heydrich, som ansåg att grundandet av en finsk SS-bataljon nu vore opportunt. Detta budskap försummade inte Kalsta att sprida ut i hemlandet, men han tilläts inte spela någon framträdande roll när det hela sattes i verket.