”Barns känslor behöver inte uppfostras bort”
Smärtan i att längta efter ett syskon – eller förtvivlan när någon tar din leksak. Flera böcker och pjäser bejakar nu små barns rätt till sina känslor – som enligt barnboksförfattarna inte nödvändigtvis behöver uppfostras bort.
Munnen darrar till och pekar nedåt, hakan sjunker och axlarna sluttar – känslorna står skrivna över hela det lilla barnets uppenbarelse. Emma Adbåges illustrationer i boken Ledsen närstuderar den kedja av reaktioner som startar när en kompis tar en leksak under en vanlig, vardaglig förskoledag.
– Det är så många nyanser i känslan ledsen: förtvivlan, chock, ilska, frågetecken. Det är som ett kluster av känslor i moderordet, säger Emma Adbåge och lägger till:
– Det är roligt att våga pausa i den lilla stunden av en stor känsla.
Det korta skeendet gestaltas som i snapshots, till Lotta Olssons rim. Boken inleder en ny serie som utforskar småbarnens känslor. Och författarens idé passade Emma Adbåge perfekt – hon analyserar alltid känslouttryck när hon illustrerar människor.
– Lotta tar sig tid att filosofiskt utforska den ledsna känslan, som man som vuxen ofta är snabb med att trösta bort, för att den är lite obehaglig. Men om man redan som liten får öva på att ledsenhet inte är farligt, då får man reda på vem man är när man är ledsen. Hur gör jag och vad är mina verktyg? Känn efter. Vänj dig, vältra dig!
Bekräftelsebehov
Det finns en uppsjö av böcker som uttryckligen handlar om barns känslor, på senare år till exempel Calle Stenbäcks Ibland är jag rädd, Stina Wirséns Vem är arg och Kanel och Kanin och alla känslorna av Ulf Stark och Charlotte Ramel. Den förälder som vill prata känslor har numera ett rikt bokutbud – och flera filmer – att utgå från. Även Disney gjorde nyligen filmen Insidan ut, där känslorna hade huvudrollen.
– Det kanske handlar om att vuxna börjar förstå att barn har viktiga känslor som de behöver få bekräftade, och att man inte behöver uppfostra bort känslor längre, säger illustratören och författaren Matilda Ruta.
Samtidigt understryker hon att åsikterna kring barns rätt till sitt känsloliv har varierat genom historien – ibland är inställningen mer auktoritär.
Själv är hon aktuell med en ny bokserie som utspelas i skärgårdsmiljön Strandskogen, och där varje del fokuserar på en känsla och ett djur. I inledande Syskonvecka handlar det om kaninen Russin som längtar efter sin syster Kaninis.
– Jag ville berätta om varannan vecka-livet. Vi har det så själva med ett bonusbarn som kommer och går och småsyskon som ibland längtar väldigt mycket. Så känslan av att längta var en utgångspunkt, säger Matilda Ruta, som förklarar att Russin också romantiserar sin storasyster.
– Det är kul att få visa den syskonkärleken. När storasyster kommer hem jublar småttingarna, och det pågår i vardagen för väldigt många familjer.
Våga stanna kvar
Matilda Ruta ville göra en sagobok om vardagen och nutiden, eftersom sagorna ofta utspelas i något slags diffus dåtid. Tanken är att barnen ska kunna känna igen sina egna liv. Det är ingen lärobok om känslor, poängterar hon.
– Men känslor kan vara väldigt överväldigande. Om man får språket för det kan det vara skönt att formulera sig kring det man känner.
Där tror hon att barn har mycket att lära de vuxna – eftersom de känner så starkt. Emma Adbåge är inne på samma linje: hon hoppas att boken ska hjälpa föräldrar att våga stanna i den ledsna känslan.
– Jag vet många som inte vågar det, det ska tröstas och vissa kanske inte ens vet hur de ska ta sig an en ledsenhet. Därför är det extra roligt att Ledsen-boken kommer först i serien. För det är så det är, tidigt i livet, och kommer så att vara: det är ledsamt emellanåt. Det är bara att vänja sig vid det.
Socialiseras bort
En som har funderat mycket på när vi börjar dölja våra känslor är skådespelaren Maria Sundbom Lörelius. Hur går den socialiseringen till? undrar hon. Hon har nyss regidebuterat med föreställningen EQ på Kulturhuset Stadsteatern i Skärholmen, Stockholm, och utforskar där grundkänslorna.
– Om jag alltid får höra att jag är en lipsill kommer jag till exempel att börja känna skam samtidigt som sorg. Och då kommer jag att få väldigt svårt för min egen sorg.
EQ bygger på samtal med terapeuter, föreläsare och experter om känslor, och vänder sig till unga från 15 år. Maria Sundbom Lörelius hoppas att pjäsen ska hjälpa fler att förstå att det är fullkomligt normalt att känna starkt.
– Om jag i högstadiet hade fått lite spegling i vad mina känslor ens är, hade det hjälpt mig jättemycket.