Runosången lever i stunden
Inför Kalevaladagen den 28 februari serveras runosång i Helsingfors hela veckan, bland annat vid stadens olika statyer med Kalevalamotiv. Frihet att använda rösten mångsidigt är viktigt, anser emeritusprofessor Heikki Laitinen.
Kalevala må vara huggen i sten men runosångsskatten handlar om levande berättelser. Att upprepa en sjungen berättelse på exakt samma sätt flera gånger är nästan omöjligt. Röstteatern Iki-Turso firar sitt 20-årsjubileum med en runosångsfestival hela veckan och uppvaktar bland annat skulpturer i Helsingfors.
Trallar toner här i Ode, under ledlampornas skimmer, kompisarna fyller salen ...
Runosångaren Taito Hoffrén inleder med några ålderdomliga verser, för att sedan med några träffsäkra rader beskriva situationen han och publiken befinner sig i just nu (min översättning är en blek tolkning av hans mustiga sångspråk).
Att leva i stunden och ständigt variera sig hör till runosångens kännetecken. Det är kanske inte självklart för den som främst är bekant med den via nationaleposet Kalevala, där verserna huggits i sten. Utgångsläget har ändå varit en muntlig tradition, levande berättelser som aldrig upprepas på samma sätt.
Denna vecka serveras helsingforsarna en rejäl dos runosång då röstteatern Iki-Turso firar sitt 20-årsjubileum med festivalen Ode till runosången. De flesta evenemang är gratis. En charmig idé är sångstunderna vid stadens skulpturer med runosångsanknytning, bland dem Ilmatar i Sibeliusparken, Kullervo i Vinterträdgårdens
rosengård och runosångerskan Larin Paraske vid Finlandiahuset.
Larin Paraske (1834–1904) hör till de runosångare som via folkmusikforskarna lämnat efter sig en stor sångskatt, och därmed indirekt kunnat fungera som läromästare för den som vill fördjupa sig i ämnet. Ett annat betydande namn är Arhippa Perttunen (1769–1841).
Runosångarna Ilona Korhonen och Taito Hoffrén har fördjupat sig i dessa sångare i tjugo års tid och uppträtt flitigt med denna repertoar. Nu ger de för första gången ut den i skivform, trots att bägge ställer sig kritiska till att sången då stöps i ett fast format.
– Ett tag lekte jag med tanken på att spela in 200 olika versioner, så att varje lyssnare skulle ha fått en unik version av skivan, berättar Taito Hoffrén.
Minnet som traditionsgenerator
Lär man sig tillräckligt många sångverser utantill börjar man automatiskt variera och kombinera fritt, säger Heikki Laitinen, emeritusprofessor i folkmusik och initiativtagare till Iki-Tursos första konsertserie 1999.
– Att kunna 500 runosångsstrofer utantill fungerar som en muntlig traditionsgenerator. Då man behärskar sångspråket på djupet är det nästan omöjligt att sjunga på samma sätt flera gånger.
I samband med festivalen vill Iki-Turso presentera runosångens bredd och påminna om styrkan i folksång utan ackompanjemang, något som nästan helt försvunnit från vår vardag, enligt Laitinen främst på grund av att alla skolor på 1800-talet förseddes med harmonier. Också sångdueller i rapbattlestil förekommer på festivalprogrammet: ingen sjungs ner i kärret som i Kalevala men man kan till exempel lekfullt improvisera fram runosång utifrån dagens tidning.
Av Iki-Tursos åtta medlemmar har hela fem stycken en doktorsexamen i folkmusik i bagaget, men de kombinerar sina traditionskunskaper med stark experimentlusta. Människans mirakulösa och mångsidiga röst står i centrum av Iki-Tursos verksamhet.
– Alla kan använda sin röst på så många olika sätt, men att göra det offentligt anses inte alltid passande. Börjar du utstöta läten i spårvagnen blir du antagligen utslängd.
Finlandssvenskarna och nationaleposet
En del av runosångsskatten kanoniserades i form av Kalevala. Heikki Laitinen påminner om att eposmakaren Elias Lönnrots hemspråk var svenska.
– Jag brukar fråga finlandssvenskar om de betraktar Kalevala som sitt nationalepos. Ofta är svaret nej, ibland kanske. I Åbo Svenska Teaters fina Kalevalaproduktion var budskapet snarare att Kalevala tillhör oss alla. Utan Lars och Mats Huldéns översättningsinsatser hade det förstås inte varit möjligt.
Kalevala utkom för första gången 1835 och den första svenska översättningen av M. A. Castrén redan 1841. Nationaleposet kom att få en stark position inom finska kulturbastioner och bland finskhetsivrare. Det gäller även kantelen, som dominerar Finska litteratursällskapets logo. Svenska litteratursällskapet grundades först femtio år senare, 1885.
– Då begreppet finlandssvenskhet etablerades valde man ett visst antal symboler och kantelen var inte en av dem. Så man kunde ju också säga att finlandssvenskarna vänt kantelen ryggen.