Skolbetygen engagerar
SKOLA För några år sedan ville man ge de skriftliga betygen en större plats, men nu är det igen sifferbetygen som skall ge skolan ett lyft. De skall ge mer jämförbarhet mellan skolorna och därmed skapa större rättvisa för eleven. Ilta-Sanomats ledare 11.2 går så långt att man jämför skolan med arbetslivet: ”inte känner heller livet till tröstebetyg (’armovitosia’)”. Alltså är det lika bra att en elev som ständigt får underkänt i proven med en gång får veta hur det går för den som inte sköter sig. Om man inte klarar sig och inte får stöd får man väl gå om klassen, någonting som vi trodde hör historien till.
Det här är mer än en skolfråga, den rör faktiskt hela vårt samhälle. Det är förvånande att det främst är från föräldrahåll kravet på sifferbetyg kommit. De som fordrat detta har högst antagligt barn som klarar sig någorlunda i skolan och har stöd hemifrån. De kan till och med byta skola och fortsätta ungefär där de slutade. Jämlikheten garanteras av betygen i de högt rankade kunskapsämnena, de är ju någorlunda mätbara och jämförbara. Färdighetsämnena spelar här en undanskymd roll.
Men försök tänka dig att du är 10 år och till skolavslutningen får ett par underkända betyg. Vad betyder det för dig, din självkänsla och din utveckling? Du tar kanske tag i saken och jobbar upp vitsorden, men för hur många har det inte blivit en stämpel som hållit livet ut?
Kanske hör du till dem som år efter år hankar sig fram på gränsen till underkänt, men är skicklig till exempel med motorer?
För att grundskolan (=folkskolan) inte skall förvandlas till en utslagningsapparat krävs det nog svar på åtminstone nedanstående frågor.
Har skolan verkligen resurser att förvandla tröstebetygen till ”riktiga” vitsord? Har den resurser att höja färdighetsämnenas status till kunskapsämnenas nivå så att de får tyngd, ända in i betygen? Har den råd med verkstäder och odlingslotter? Hjälper det en elev att få en full tia i slöjd och veta att den siffran inte betyder någonting? Är ett ”tröstevitsord” alltid av ondo eller kan det hjälpa i ett avgörande ögonblick?
Skolan är inte samhället, men där skapas de prioriteringar vi bär genom livet.
LARS KARLSSON Karis