Monster, avskum och as – nu går de i terapi
Monstren – det är vi! Så kan man sammanfatta Jenny Jägerfelds och Mats Strandbergs första gemensamma bok, där de låter Frankensteins monster, doktor Jekyll, Dorian Gray och vampyren Carmilla gå i klarsynt terapi.
En konstgjord varelse, tillverkad av hopsydda likdelar kastas ensam ut i världen. Hans skapare doktor Victor Frankenstein har jobbat sig in i den berömda väggen och fylls nu av vämjelse inför resultatet. Det är sant att han lyckats göra liv, men för vad? Ful, oälskad och ensam inleder den nya varelsen sitt liv.
– Han har empati, han säger bra saker. Han kanske inte ser så fantastisk ut alla gånger men det kan han inte rå för, säger Jenny Jägerfeld och konstaterar att det är doktor Victor Frankenstein som kallar sin skapelse för ”monster, avskum och as”.
– Här är problematiken densamma som när ett barn blir förskjutet av en förälder, säger Mats Strandberg.
Lajvat terapisessioner
Tillsammans har de lajvat fram terapisessioner med ”monstren” och deras familjemedlemmar. Idén är bland annat inspirerad av tvserien In treatment och avsnitten i Sopranos där maffiabossen samtalar med sin terapeut. Här med tilllägget att författarna låter sina klassiska 1800-talsmonster bli utfrågade av en samtida, oblyg och kvinnlig terapeut vars frågor ofta är konfrontativa och rakt på sak. Särskilt obekvämt blir det för de viktorianska monstren när sexualiteten ska upp på bordet.
– Vi tyckte krocken var rolig, så långt det är möjligt har vi också använt oss av repliker från originalböckerna, det är säkert tre fjärdedelar som är original, säger Mats Strandberg.
Han har skrivit skräckromaner som Färjan och Hemmet medan Jenny
Jägerfeld, psykolog och författare, skrivit om skräck ur ett psykologiskt perspektiv. Båda har dessutom själva gått i egen terapi, och Mats Strandberg
har ibland också känt sig just monstruös inför sin terapeut.
När de såg Teater Barbaras uppsättning av Frankenstein hittade de
– äntligen – sitt första gemensamma projekt.
– Det går ju väldigt illa. Många av Victor Frankensteins nära och kära dör. Vi tänkte ”Åh vad tråkigt, om de bara hade pratat med varandra hade det inte behövt bli så här”, säger Jenny Jägerfeld.
Vid sidan av de fyra monstren förses läsaren med researchmaterial om psykiska diagnoser och får också följa den gravida psykologens personliga reaktioner inför sina klienter i form av en arbetsdagbok.
I doktor Jekylls fall associerar bokens psykolog till sin egen alkoholistpappa, ”en mister Hyde”, när han söp till.
För Mats Strandberg behövs ingen sprit för att locka fram en egen känsla av dubbel personlighet:
– Man har väldigt höga krav på sig själv, man har hög arbetsmoral, man vill vara en öppensinnad och god människa, säger han och illustrerar sitt obehag över hur mörkertankar kan störa den egna självbilden.
Själv tyckte han det var befriande att prata om sådana tankeimpulser som ”en mister Hyde” som dyker upp i huvudet ibland.
– Det kanske kan få vara okej, det är ju skillnad på vad man gör och vad man tänker.
Förminskad ilska
Att känna sig monstruös betyder inte nödvändigtvis att man också är det, konstaterar Jenny Jägerfeld.
Själv kunde hon relatera till delar av den beskedliga Lauras terapisessioner, närmare bestämt till hur kvinnors ilska ofta förminskas. Laura, flickvän till den promiskuösa vampyren Carmilla, bekänner sin skräck för att bli lämnad, vilket hon också blir.
– Den kvinnliga ilskan är så förbjuden. Jag kände igen mig i det – om jag blir arg och säger ifrån får jag otroligt dåligt samvete, fick jag reagera så där?
ORKESTERMUSIK Witold Lutosławski: Symfoni nr 2 & 3 Radions symfoniorkester under Hannu Lintu (Ondine)
Det skall erkännas att jag hoppades på att Hannu Lintu, Radions symfoniorkester och Ondine hade låtit sitt Lutosławskiprojekt mynna ut i fler orkestrala pendanger till symfonierna än Jeux vénitiens – som gjorde ettan och fyran sällskap på den 2018 utkomna första skivan – även om det i och för sig är förståeligt att man nu valde att para ihop andra och tredje symfonierna. En så pass fruktbar kontrast handlar det trots allt om.
Lutosławski grunnade efter den relativt traditionella ettan länge på hur det vore möjligt att tackla det symfoniska dilemmat ur nya, konstruktiva synvinklar. Tankearbetet resulterade på mikroplanet i en ”aleatorisk kontrapunkt”, där slumpen delvis styr de i slutändan ändå rigoröst kontrollerade skeendena, medan han för makroplanet kreerade en tudelad storform med en aptitretande men emotionellt otillfredsställande inledningsdel, vars material först i den andra halvan slår ut i full blom.
Ett praktexempel är tredje symfonin (1983), där Lutosławskis förmåga att skriva publiktillvänd och känslomässigt engagerande musik utan att göra avbön på tonalitetens altare firar triumfer. Detta är musik som obönhörligt griper tag i en från och med den kraftfulla inledande gesten och just när man ändå smått otåligt börjar skruva på sig läggs en högre växel in och den genuint symfoniska planen drivs till sin dramatiska spets.
Trean har spelats in ett tiotal gånger, vilket är en remarkabel siffra för en nutida symfoni, och en jämförelse mellan Lintus version och, exempelvis, Esa-Pekka Salonens med rätta hyllade inspelning med Los Angeles-filharmonikerna från 1985 röjer åtskilliga väsensskiljaktigheter. Kanske inte så mycket visavi detaljarbetet som när det gäller de dramaturgiska riktlinjerna. Lintus grepp känns överlag mer dramatiskt och spontant, medan jag däremot tvivlar på att slutstegringen vinner något på den onödigt utdragna tempobehandlingen.
Outsinlig klanglig fantasi
Om Lutosławski i trean lika kreativt som humant syntetiserar de slumpmässiga tendenserna med en genomarbetad melodisk-harmonisk sats är han i den 16 år tidigare färdigställda tvåan på sitt mest obevekligt aleatoriska humör. Detta är en perceptionsmässig nöt som, såframt man knäcker skalet, dock belönar en i rikliga mått. Den klangliga och texturmässiga fantasin är i det närmaste outsinlig och det hela hänger på att materialet som musikerna ges att bolla med är så pass intressant och meningsfullt i sig att det håller hela vägen ut.
Ett inte obetydligt ansvar för det klingande slutresultatet faller givetvis på dirigentens skuldror, även om det är smått häpnadsväckande att de
olika inspelningarna av symfonierna 2 och 3 ändå ter sig så pass likartade. Lintu är i tvåan i och för sig betydligt hastigare i vändningarna än Antoni Wit i sin atmosfäriska inspelning med polska Radiosymfonikerna (Naxos) och kanske kunde han ha låtit musikerna få aningen mer tid på sig att förverkliga vissa av de aleatoriska partierna.
RSO-musikerna förefaller, inte helt överraskande, dock fullkomligt hemmastadda i den trots allt rätt moderat modernistiska estetiken och uppvisar såväl den behövliga uppfinningsrikedomen på det individuella planet som en beundransvärd samspelthet vad det övergripande, kollektiva, planet beträffar.
Vad andra symfonins två satser, Hesitant och Direct, anbelangar är två indexnummer en naturlig lösning, medan man kan fråga sig hur meningsfulla de sju numreringarna för trean är. Två nummer för att skilja huvudpartierna åt hade sannolikt varit mer ändamålsenligt även här. Att inleda skivan med trean är därtill smått suspekt – den icke-initierade lyssnaren vinner definitivt på att höra symfonierna i kronologisk ordning – men det är ju lätt korrigerbart.
... just när man ändå smått otåligt börjar skruva på sig läggs en högre växel in och den genuint symfoniska planen drivs till sin dramatiska spets. Mats Liljeroos recensent