Louise Farrenc klarar matchen mot Beethoven
Jag föreslår att du börjar med symfoni nr 3, njut sedan av pianotrio nr 1. Klarinettrion op. 44 hade min vän på sin förlossningsspellista och hennes förstfödde son välkomnades till världen till dessa toner.
Beethovenåret 2020 har rasslat i gång och den vanligaste frågan jag fått på sistone är vilken komponerande kvinna som skulle passa till jubilaren (känner mig ofta som en musikens sommelier). Mitt första svar är alltid Louise Farrenc (1804– 1875), en fransk kompositör som var fast besluten att bli som de stora wienska mästarna. Hon programlade gärna själv sin musik sida vid sida med Beethovens.
I 1800-talets Paris var det operor och revyer som gällde. Orkesterkonserterna var sällan fullsatta och kammarmusik var det få som brydde sig om. Operakompositörerna, särskilt kvinnorna, var ofta själva sångare, flärdfulla divor och tidningarna skvallrade gärna om vilken kändis eller kunglighet de för tillfället dejtade. Farrenc beskrivs som raka motsatsen till dessa påfåglar: stillsam, stark och samlad. Kanske det var just därför hon valde den instrumentala musiken som sitt kreativa utlopp, här fanns möjlighet att vara en annan typ av kvinna.
Louise föddes i en familj som i fem generationer fostrat skulptörer och bildkonstnärer, män och kvinnor, med höga positioner i Frankrikes konstakademier (kolla efter namnen Dumont och Coypel nästa gång du är på ett franskt konst-museum). Hon visade också fallenhet för de visuella konsterna men pianot utkristalliserade sig som hennes väg i livet. När Louise var femton gick föräldrarna med henne till professorn i kontrapunkt och fuga vid Pariskonservatoriet, Anton Reicha, för att få mer systematisk kompositionsundervisning. Hon hade nu bestämt sig för att bli den nya Beethoven.
Framgång på framgång följde och det stora internationella genombrottet kom 1834, året då båda hennes konsertouvertyrer är daterade. Särskilt nr 2 valsade Europas orkestrar runt, till och med Köpenhamn ordnade två uppföranden. Det är svårt att förstå vilken stjärna hon var på sin tid, men så här skrevs det exempelvis 1840: i det musikaliska kungadömet som Mme Farrenc har äntrat hyllar vi henne som drottning, en ny Elisabeth eller Christina, men med förbehållet att hon inte abdikerar som de.
1850 uruppfördes vad jag kallar för löneförhandlingsnonetten op. 38. Farrenc hade åtta år tidigare blivit professor i piano vid Pariskonservatoriet men till en lägre lön än sina manliga kollegor. Flera år av argumentation med cheferna följde, utan resultat. Farrencs musik var nu oerhört populär, och när nonetten skulle ha sin premiär stod folk och tryckte ända ute i trappuppgången i hopp om att få höra en snutt av hennes nya verk. Detta trots att konserten hade stor konkurrens av Berlioz som höll en egen konsert samma kväll. Efter publiksuccén och de översvallande recensionerna (denna symfoni i miniatyr!) hade konservatoriets ledning slut på argument och höjde Farrencs lön till männens nivå.
Två gånger, 1861 och 1869, förärades hon konstakademins stora kammarmusikpris Prix Chartier och tidningarna skrev: En artist med eminenta meriter, begåvad med en helt maskulin musikalisk organisationsförmåga, Mme Farrenc har vunnit konnässörernas högsta aktning med sina kompositioner som manifesterar en intellektuell styrka helt främmande för hennes kön.
Blev du nu sugen på att lyssna? Jag föreslår att du börjar med symfoni nr 3, njut sedan av pianotrio nr 1. Klarinettrion op. 44 hade min vän på sin förlossningsspellista och hennes förstfödde son välkomnades till världen till dessa toner. Frågan är om inte det, trots allt vi läst hittills, är den största hedersbetygelse en kompositör kan få.
Under de senaste 50 åren har Sibelius handskrifter varit till salu flera gånger, oftast vid auktioner utomlands. 1970 lyckades Helsingfors universitetsbibliotek (sedermera Nationalbiblioteket) med stöd av staten, två banker och en stiftelse anskaffa en samling på 50 manuskript vid en auktion. 1997 var universitetsbiblioteket lika framgångsrikt: en stor Sibelius-samling – igen 50 manuskript – kunde anskaffas till Finland direkt från ett utländskt förlag. På nytt kom staten (Undervisningsministeriet) till hjälp. Under de senaste 20 åren har Sibelius musikmanuskript då och då dykt upp i auktionskataloger. Några enstaka manuskript har köpts till Finland, medan andra – de mest omfattande – har blivit sålda till utlandet. Sibelius handskrift för Pohjolas dotter, med dess 57 sidor, såldes 2016 till en okänd köpare till ett högt pris, närmare 290 000 euro.
För en tid sedan erbjöds igen till försäljning en stor och värdefull samling av Sibelius manuskript, som sedan början av 1900-talet hade stannat i ett förlagsarkiv i Tyskland. Samlingen omfattar över 1 200 sidor av olika slags manuskript, inklusive Sibelius egenhändigt renskrivna noter till stråkkvartetten Voces intimae, Svanevit-sviten för orkester, samt musiken till skådespelen Pelleas och Mélisande och Belsazars gästabud, arrangerade för piano. Därtill innehåller samlingen viktigt källmaterial till exempelvis violinkonserten, tredje symfonin och den symfoniska dikten Nattlig ritt och soluppgång.
Nu förefaller samlingens öde – den största kända inom Sibeliusforskarkretsen som ännu vandrar utan ständigt hem i världen – att vara helt oklart. Som nationalskatt är Sibelius manuskript ovärderliga, och de lockar fortfarande utländska forskare till Finland.
Det största problemet ur forskarnas perspektiv är detta: om manuskript säljs till en privat samling, vet vi inte om vi någonsin får se och utforska dessa manuskript. Allt – faktiskt allt – beror på köparens välvilja. Kanske hamnar manuskripten i ett skåp någonstans i världen, där de faller i törnrosasömn för flera årtionden, bara för att igen byta ägare vid en auktion någon gång i framtiden. Detta beror på att de mest uppskattade tonsättarnas manuskript är samlings- och placeringsföremål, vars värde bara växer under årens lopp. I dag skulle man inte längre få tillstånd att föra ut Sibelius manuskript från Finland.
I dag skulle man inte längre få tillstånd att föra ut Sibelius manuskript från Finland. Timo Virtanen Professor och chefredaktör för Jean Sibelius samlade verk
1970 blev auktionen ett ämne för offentlig debatt, och universitetsbibliotekets rapport om köpet berättar: ”Förhandsuppgifterna, som publicerades i tidningarna, berättade ändå om så höga priser, att Finlands möjligheter ansågs vara tämligen dåliga.” Enligt beskrivningarna uppstod inom kort tid en riktig landskampsanda. Den starka viljan vann, och alla manuskript förutom ett räddades till Finland. Rapporten formulerar ett speciellt tack: ”Både tidningarnas korrespondenter och skrivare av ledartiklar samt kåsörer har, var och en på sitt eget sätt, varit med om att uppmuntra försöket att få tillbaka mästerkompositörens manuskript.” Rapporten slutar med en viktig slutsats och lära: ”Även nu berodde den lyckliga utgången till stor del på gynnsamma sammanträffanden. De vetenskapliga biblioteken i vårt land borde för sådana här fall ha till hands en speciell ’katastroffond’, liksom många av de svenska biblioteken har.”
I dag är en katastrof igen nära: en av våra nationalskatter är i fara att hamna i ett okänt land och på en okänd adress. Jag hoppas, att det är ett gemensamt intresse, men också vår plikt och vårt ansvar att vårda vår unika nationella egendom och vårt kulturarv.