En favoritcellists uttrycksfulla solorecital
Bach lyser med sin frånvaro, även om fyra av fem kompositioner på Kati Raitinens skiva relaterar till denna solocellomusikens gudfader. CELLOMUSIK Kati Raitinen The World is (Y)ours. Solocellostycken av Clyne, Sibelius, Fujikura, Rautavaara och Ullén. (Arcantus)
Kati Raitinen har länge hört till mina favoritcellister. Till vardags jobbar hon som solocellist vid Kungliga Operan i Stockholm, men är även aktiv som kammarmusiker – såväl i stråktrion ZilliacusPerssonRaitinen som i övriga konstellationer – och som sådan en ofta hörd gäst vid inhemska musikfestivaler.
När Raitinen planerade sin första soloskiva visste hon att hon inte skulle spela Bach, men ändå gick det så att fyra av skivans fem kompositioner på ett eller annat sätt relaterar till all solocellomusiks gudfader. Repertoaren är välvald med fokus på samtidsmusik och effektivt belysande Raitinens breda uttrycksmässiga register, från introvert innerlighet till extrovert expansivitet.
I vissa stycken, inte minst Dai Fujikuras Eternal Escape (2006), konfronteras ytterligheterna på ett fruktbart sätt, medan Anna Clyne i Rest These Hands (2009/2014) – den ursprungligen för soloviolin skrivna andra satsen i verket The Violin – kryddar den bachska motoriken med en subtil orientalisk färgning.
Det är kanske inte så lätt att hitta tangopulsen i Johan Ulléns för Raitinen skrivna brett upplagda The Dark Triad (2017), med underrubriken Psychological Tango Traits, men det är frågan om innovativt avfattad och för instrumentet idiomatiskt koncipierad musik.
Einojuhani Rautavaaras, på barockens danssvit modellerade, solocellosonat från 1969 hör till de inhemska klassikerna i genren, medan Jean Sibelius bror Christian på basis av svårighetsgraden i Tema med variationer (1887) måtte ha varit en tekniskt ovanligt driven amatörcellist.
En välavvägd och uttrycksfullt gestaltad solorecital, som för övrigt är långt ifrån slut när sista tonen i Ullénstycket förklingat.