Belöningssystem kan slå bakut: den finländska karaktären utgör en säregen blandning individualism och kollektivism: sisu med ”jävlaranamma, jag kan själv”, varvat med jantelag och rättvisepatos.

Hälften av vår vakna tid tillbringar vi på jobbet. Vad skapar äkta yrkesstolthet och motivation, är det pengar? Här haltar samförståndet arbetsgivare och -tagare emellan.

Var försiktig med vad du önskar dig, det kanske slår in”, brukar engelsmännen säga. Uttrycket förknippas med den grekiska fabeldiktaren Aisopos, som enligt legenden tjänade sitt frigivande från slaveri tack vare verbal kvickhet, men senare dömdes till döden på grund av spydighet. Ibland har saker och ting oförutsedda och obehagliga konsekvenser, medan fördelar ofta är förknippade med kostnader och risker.

Återigen råder ett högt uppskruvat tonläge på arbetsmarknaden. Motsättningarnas vågor skvalpar så högt att inte ens riksförlikningsmannen kan gå hem torrskodd.

Livförsäkringsbolaget Mandatum Life utredde nyss hur motivation i arbetslivet hänger samman med olika incitament. Resultaten blottlade kontrasterande perspektiv hos arbetsgivare och -tagare.

Reda pengar är som väntat motivationsfaktor nummer ett bland de anställda. Men i ett idealt arbete ingår också något betydligt mer svårgripbart: meningsfullhet. Enligt undersökningen går arbetsgivare bet då de antar att motivation går att köpa för pengar. Genuint engagemang och äkta entusiasm i jobbet kräver ledarskap – av modern variant: en serviceroll där chefen röjer hinder så att varje enskild bit av organisationen frigör sin potential. Men ansvaret vilar inte enbart på chefens axlar.

Välmående företag med nöjda anställda växer fram ur mod att involvera hela organisationen, att öppna för initiativ på team- och individnivå. Dessvärre upplever stödfunktioner som it eller ekonomi ofta att de har begränsade möjligheter att påverka företagets resultat, jämfört med personal som är i daglig direktkontakt med kunderna. För att bygga en känsla av delad mening och rättvisa i arbetet måste man antagligen på kort sikt offra en del effektivitet och stå ut med den tröghet som intern kommunikation innebär.

En ytterligare diskrepans råder. Medan arbetsgivare tycker att belöningssystemen i regel är tydliga och transparenta och att de anställda kan påverka utfallet, pekar somliga anställda däremot på defekter: bristfällig genomskinlighet, orättvisa, en känsla av att målen är svåra att nå eller ens påverka genom den personliga arbetsinsatsen. Återigen speglas den infekterade konstellationen på arbetsmarknaden, nämligen förtroendebrist.

Alla jobb känns mer belastande ifall individen upplever att arbetsledningen är orättvis, inkonsekvent eller oförutsägbar. Man kan fråga sig varför Finland inte har inrättat en instans lik Medlingsinstitutet, den neutrala statliga myndigheten som via officiell lönestatistik verkar för en välfungerande lönebildning i Sverige. Då gemensamt faktaunderlag saknas blir parterna dåligt informerade om varandras förhandlingspositioner. Det utmynnar i entoniga litanior om anställningsvillkor och lönebetalningsförmåga, i värsta fall i bittra konflikter. I ett kritiskt ekonomiskt skede har Finland återigen uppvisat sin sämsta sida: högre strejkbenägenhet än konkurrentländer.

MIT-professorn Bengt Holmström , som delade på Sveriges Riksbanks pris i ekonomi till Nobels minne 2016, har gjort sitt livsverk inom kontraktsteori. Man får som känt det resultat som man mäter och belönar. För att hantera misstänksamhet och intressekonflikter måste måttstockarna kalibreras noga. Det som på sin tid gick galet i Nokias belöningssystem var att incitamenten växte sig på tok för röriga, har Holmström påpekat. Effektivitet och rättvisa kan vara svåra att kombinera.

Samtidigt ska vi minnas att belöningssystem kan slå bakut: den finländska karaktären utgör en säregen blandning individualism och kollektivism: sisu med ”jävlaranamma, jag kan själv”, varvat med jantelag och rättvisepatos.

Därför måste målen granskas regelbundet: mäter vi rätt saker, och på rätt sätt? Också arbetsmarknaden behöver en omstart.

Men minns att det började lovande då en fyndig Hillary Clinton 2009 lämnade över en röd knapp med texten ”reset” till sin nyvunne ryske vän Sergej Lavrov. Tyvärr var ryskan felstavad, där stod ”peregruzka” (överbelastning).