Verklighetsbaserat om vardagshjältar
Krister Uggeldahl uppskattar det franska socialarbetardramat De ovanliga
De ovanliga
Regi och manus: Olivier Nakache och Éric Toledano: Foto: Antoine Sanier. I rollerna: Vincent Cassel, Reda Kateb, Hélène Vincent, Bryan Mialoundama. Från 12 år.
Det är sällan som socialarbetare kvalar in som hjältar i en spelfilm. Tyska System Crasher kom rätt så nära, även om filmen till slut vek hjälterollen för klientelet, den rödhåriga strulpetronellan.
Bättre går det i Olivier Nakaches och Éric Toledanos De ovanliga (Hors normes), ett verklighetsbaserat fullblodsdrama som förvisso inte har mycket till övers för hjälteglorian. Här möter vi människor av kött och blod samtidigt som vardagen och verkligheten utgår med segern.
I filmens huvudroll ser vi franska fixstjärnan Vincent Cassel. Han, Bruno Haroche, basar för en frivilligorganisation som tar hand om de fall som ingen annan vill veta av, det vill säga gravt autistiska ungdomar.
Dessvärre agerar organisationen i fråga utan officiellt tillstånd, något som inte direkt faller myndigheterna i smaken. De facto inleder man en undersökning som låter förstå att allting inte står rätt till.
Precis som om Bruno och högra handen Malik (Reda Kateb) skulle lyssna på det örat. De har fullt upp med de vardagliga sysslorna, i vilka också ingår att ge förortsungdomar en utbildning värd namnet.
Inga omöjliga fall
Knepiga fall ja. Under filmens gång lär vi känna ett par av dessa. Joseph (Benjamin Lesieur) har en ful ovana att trycka på alarmknappen i tunnelbanan och hör därmed till stamgästerna hos metromyndigheterna. Nu försöker Bruno fixa en praktikplats som tvättmaskinsreparatör, lättare sagt än gjort.
Valentin (Marco Locatelli) går omkring med en boxarhjälm på huvudet. Han är en fara både för sig själv och för sin omgivning, fråga Bryan Mialoundamas personliga assistent som får sig ordentligt på nosen.
Cassel i hetluften
Men mest av allt handlar det om Bruno
och Vincent Cassel (La haine, Blueberry, Black Swan), en skådespelare som tycks trivas i hetluften. Och i den meningen befinner han sig här på sin mammas gata.
Olivier Nakache och Éric Toledano, bäst kända för dramakomedin och kioskvältaren En oväntad vänskap (Intouchables), berättar som med eld i röven. Kameran är ständigt i rörelse, på hugget, men utan att den visuella stilen framstår som ett självändamål.
Nej, här är det fråga om att fånga en kaotisk vardag som inte blir mindre kaotisk av att den gode Valentin lämnas ensam för en pytteliten stund, bara för att fly fältet till Paris by night.
Religiös tolerans, ja tack
Det oaktat utmynnar filmen i ett försvarstal för pressade och stressade socialarbetare som i stället för att ägna sig åt punktknulleri sätter sina klienters intressen i första rummet – om det så innebär att man på socialtjänsten tappar koncepterna.
Samtidigt fungerar filmen också som en sorts hyllning till religiös tolerans och vänskap över gränserna. Där Bruno är jude är Malik muslim, en i dagens Frankrike tämligen eldfängd kombination.
I inget skede går Nakache och Toledano in för att predika. Här är det gasen i botten, på käften, utan säkerhetsbälte – ärligt och genuint.