Våra olika Finland

Våra skolor brukar ofta kallas för samhällen i miniatyr. Där barn i olika åldrar och från olika bakgrund möts för att tillsammans växa och lära sig möts även olika kulturer och familjeförhållanden på ett sätt som man sällan stöter på i andra sammanhang. I dag är skolorna även estrader för hur skillnaderna ökar i samhället. Skolor i olika kommuner och i olika stadsdelar inom en och samma stad avspeglar väldigt olika verkligheter i det finländska samhället.

Den minskade nativiteten kombinerad med en urbanisering som fortfarande pågår leder till att de regionala skillnaderna under det kommande årtiondet förväntas öka mer drastiskt än någonsin tidigare i Finlands historia. Lågstadieeleverna förväntas till exempel minska med en femtedel i hela landet. Då invånarantalen ökar i de stora städerna innebär det att minskningen kommer att vara ännu större på många mindre orter i landet.

På många orter i Finland står de kommunala beslutsfattarna inför väldigt svåra frågor när det gäller den egna hemortens skolor: hur ska man trygga närskolorna och byskolorna på orter där antalet barn minskar stadigt och kraftigt? Nya samarbetsmodeller behövs, såväl mellan kommuner som mellan utbildningsanordnare på olika stadier. I framtiden kanske vi kommer att se kommuners gemensamma grundskolor och gemensamma kampus för gymnasier och yrkesutbildningen.

Men samtidigt som ålderskullarna minskar ökar behovet av att öka möjligheterna för den vuxna befolkningen att utbilda sig. Digitaliseringen och den teknologiska utvecklingen medför ökande kunskapskrav i alla yrken och inom alla sektorer i samhället. Samtidigt finns det många vuxna och pensionärer som har ett intresse att förbättra till exempel sina digitala färdigheter och språkkunskaper. Så varför inte utveckla byskolorna till kunskapscentrum för folk i alla åldrar? Digitaliseringen för med sig enorma möjligheter för det fria bildningsarbetet att bredda sitt kunskaps- och kursutbud till intresserade i hela landet och skapar möjligheten att sprida inlärningsmöjligheter till mindre orter.

I de stora städerna tampas man med helt andra typer av utmaningar. I dem växer speciellt den andel av invånarna som inte har svenska eller finska som modersmål. På grund av en illa skött bostadspolitik flyttar många av dessa familjer till samma stadsdelar, vilket i sin tur leder till att andelen barn med annat modersmål än finska eller svenska i vissa skolor kan vara upp till 60 eller 70 procent.

I dessa skolor är utmaningarna helt annorlunda. Där jobbar lärarna bland annat med barn som kan ha väldigt traumatiserande erfarenheter från olika krigsområden och tiotals olika modersmål.

En stor uppgift för det finländska utbildningssystemet är att bygga upp ramar för att stöda språkinlärningen för barn med annat modersmål än svenska eller finska. Det innebär satsningar på såväl undervisningen i det egna modersmålet som på lärare som undervisar i finska eller svenska som andra språk. Vi behöver bygga upp en egen modell för språkmedveten pedagogik, som svarar på de behov som barnen och skolorna har.

En av de största utmaningarna för hela det finländska samhället under det kommande årtiondet är hur vi lyckas utveckla samhället så att vi tar i beaktande de allt mer skilda behov och omständigheter som existerar på olika håll i landet. Vi måste vara bättre på att skapa olika slags lösningar för olika regioner, på att noggrant utreda hur olika beslut fungerar på olika orter och framför allt – på att lyssna på varandra och försöka förstå de olika verkligheter som vi lever i.

”Varför inte utveckla byskolorna till kunskapscentrum för folk i alla åldrar?”

LI ANDERSSON är undervisningsminister, partiordförande för Vänsterförbundet, riksdagsledamot och stadsfullmäktigeledamot i Åbo.